Det är kört för den som vill skapa sig bättre liv i Europa. LD:s chefredaktör Eric Luth skriver om två av vårens mest hajpade romaner, vars sensmoral tycks vara att alla europeiska skomakare bör bli vid sin läst.
I den europeiska storstaden kan man förverkliga sina drömmar. Bli rik, kanske till och med framgångsrik. Skapa ett liv som taget ur en influencers instagramkonto.
I den europeiska storstaden kan man finna luftslott, falla hårt och tvingas krypa tillbaka till de trygga men fattiga skal varifrån man en gång kom.
Kanske är det en slump att två av bokvårens mest hajpade romaner handlar om samma sak: Kampen för att nå framgång i den västeuropeiska storstaden och vådan av att hamna där.
Men faktum är att de grundläggande strukturerna i Vicenzo Latronicos Perfection (Perfektion) och David Szalays Flesh (Kött) påminner påtagligt om varandra. Båda följer européer med bakgrund i fattigare delar av Europa som blir framgångsrika i Berlin respektive London. Men i bägge fallen tvingas dessa européer – efter förvecklingar som vore spoilers att nämna här – till slut ta sitt pick och pack och återvända hem, från Europas centrum till periferin. Metropolen var inte drömmen man hade trott, kanske var den inte ens en dröm.
I den tionde boken av Staten återberättar Platon Sokrates konstkritik. Den enda verkliga sängen, menar Sokrates, är sängen i sig, idén om sängen. Denna idé kan en snickare göra en fysisk kopia av, men alltjämt bara en kopia. En tavla av en säng blir alltså aldrig något mer än en kopia av en kopia, en bedräglig kopia som inte säger något om verkligheten.
Ändå framstår verkligheten bara som en blek kopia av hur de hade tänkt sig sina liv. Drömmar och bilder lika bedrägliga som målningarna av Sokrates säng.
Perfektion har stora likheter med Sokrates konstkritik. Det italienska paret Anna och Tom har skapat sig ett liv i Berlins hippa kvarter som ser perfekt ut i instagramflödet. Alla deras vänner och kunder avundas dem bilden. Problemet är att bilden, eller kanske snarare insta-bilderna, blott är en stiliserad kopia av livet de lever, som snarare blir allt tråkigare. Problemet är också att deras liv är exakt så som de hade tänkt sig. Och ändå framstår verkligheten bara som en blek kopia av hur de hade tänkt sig sina liv. Drömmar och bilder lika bedrägliga som målningarna av Sokrates säng.
Genomgående i både Perfektion och Kött är tanken att nya förväntningshorisonter har öppnats upp i romanfigurernas liv, de lever liv som de aldrig hade kunnat föreställa sig när de växte upp. För István, den ungerske huvudpersonen i Kött, är det en återkommande tanke att hans son Jakob inte ska behöva svara ”snickare” eller ”rörmokare” på frågan om vad han vill bli när han blir stor – för att det är de enda yrken han känner till.
Bägge romanerna handlar på sätt och vis om en lägre europeisk medelklass från det efterblivna öst eller fattiga syd som hamnar i den rika västeuropeiska storstadens innersta kretsar, och som av olika anledningar tvingas inse att det inte var så himla najs. Om vådan av att klättra uppför klasstrappan.
I slutändan blir det ganska deppiga berättelser om det samtida Europa. Det är ingen vits att kämpa för din eller dina barns framtid, för hur hårt du än kämpar kommer livet ändå inte bli så värst mycket bättre. Allt är ihåligt, trasigt, tomt.
Sensmoralen tycks vara: Det är bättre att du skomakare blir vid din läst. Hellre odla sin egen trädgård som fattig vinbonde i Europas utkant, eller för all del jobba som lägre säkerhetsansvarig på ett ungerskt Mediamarkt, än att utmana status quo i Europas centrum.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!