En dag kommer nationerna att ersättas av Europa, sa den franske filosofen Ernest Renan 1882. 140 år senare kan man skönja tecken på att han kanske hade rätt. Liberal Debatts Eric Luth berättar om hur nationalstaterna formades under 1800-talet, och hur de processer som ledde fram till nationalstaterna idag kanske är på väg att leda fram till en starkare Europeisk union.
Vad är en nation, frågade sig filosofen Ernest Renan i ett känt tal på Sorbonne 1882.
Efter Frankrikes nederlag i kriget mot Preussen fann fransmannen Renan att hans hem i Alsace-Lorraine helt plötsligt låg i Tyskland. Där dominerade nationalfilosofen Fichtes svar på frågan: nationen var sprungen ur det förflutna, och dess undersåtars gemensamma etnicitet, språk och kultur.
Renan kände sig dock inte hemma i det blodsbandsbesatta Tysklands nationssyn. Nationen måste vara något annat. Men i så fall vad?
Nationen som gemenskap
Renans svar vid Sorbonne var att nationen måste blicka både framåt och bakåt. Man måste, med Renans ord, “avoir fait de grandes choses ensemble, vouloir en faire encore” (i svensk översättning: “de uppoffringar, som man har gjort, och af dem, som man ännu är beredd att göra”). Man behöver ett gemensamt förflutet, en historia att hedra. Men än viktigare är det gemensamma projektet, medborgarnas vilja att vandra tillsammans mot framtiden.
Nationen, i Renans föreställningsvärld, handlar mer om vart du vill än vem du är. Ur denna tanke har den liberala nationalismen vuxit fram, en nationalism som bygger på liberala principer och utgångspunkter snarare än etnisk exkludering.
Nationen växte fram i den moderna offentligheten, ett barn av det långa artonhundratalet.
Men hur ser detta gemensamma projekt ut? Vad utgör nationens gemenskap?
För våra avlägsna förfäder gjorde sig nationen knappast påmind. Kungen befann sig långt borta, och de flesta lämnade aldrig sin socken. Det fanns inga gemensamma offentliga miljöer, såsom rikstäckande tidningar. De yttre gränserna var svaga och inte särskilt viktiga. Periferin kunde få vara lite suddig. Det var maktens centrum som räknades.
Men i takt med att järnvägsnätet byggdes ut, att allt fler började lära sig att läsa och att tidningar och romaner började spridas brett, började allt fler människor medvetandegöras om att det fanns en nation i en värld bortom byn, människor som levde samtidigt med dig. Nationen växte fram i den moderna offentligheten, ett barn av det långa artonhundratalet.
Jag tänker på unge Martin Tomasson i Harry Martinsons Nässlorna blomma, om fattighjonet i gränstrakterna mellan Göinge och Blekinge, som en dag – vandrandes längs en landsväg – för första gången träffar en riktig, livs levande student, en student som fått bli fin och förläst i Uppsala:
”Och [Martin] känner att han haft en fläkt av det stora Sverige, ända in på knutarna av Norda.”
Med sociologen Benedict Andersons ord växte en föreställd gemenskap fram. Man behövde inte träffa alla människor man delade gemenskap med. Man kunde föreställa sig att man var en del av samma nation, från Ystad till Haparanda. Världen växte, och något av den stora världen skymtade fram till och med i den lilla, avlägsna socknen.
Nationen som identitet
Den liberala nationalismen bygger på den föreställda gemenskapen, på individer som inte känner varandra men som ändå känner sig som en del av samma nation.
Men för en nationell gemenskap som inte uteslutande baseras på etniska särdrag behövs en överbryggande identitet baserad på liberala principer. Så resonerade åtminstone tidiga liberala nationalister som Renan, och på sitt sätt även John Stuart Mill i bland annat Considerations on Representative Government (1861). En nationell identitet behövs för att en liberal nationell gemenskap ska kunna fungera.
Liberalernas gamla idé om en litterär nationell kanon är ett av de tydligaste politiska förslagen i modern tid för att skapa minnesplatser i den nationella identiteten
Vad är då en nationell identitet?
Identiteter kan byggas ur både det förflutna och framtiden. När det kommer till det förflutna är minnen och myter helt centrala. Man behöver gemensamma minnen och myter som kan fungera som kitt i den abstrakta, föreställda gemenskapen.
Den mest inflytelserika minnesforskaren är sannolikt fransmannen Pierre Nora. I Les Lieux de mémoire särskiljer han mellan kollektivt minne och historia, liksom mellan minnesmiljö och minnesplats. Medan det kollektiva minnet är lokalt och konkret ser han historia som distanserat, avslutat och abstrakt. Minnesmiljön producerar kollektiva minnen, som med tiden övergår till minnesplatser i historien. Minnesplatsen är då snarare ett organiserat minne än något man minns naturligt, organiserade minnesplatser som bidrar till att stärka identiteten.
Den nationella identiteten bygger både på kollektiva minnen och minnesplatser, gemensamma referensramar bland medborgarna. I ett svenskt perspektiv skulle man kunna lyfta fram minnesplatser som ”Du gamla, du fria”, Nationalmuseum eller gymnasieskolans lärobok i svenska. Liberalernas gamla idé om en litterär nationell kanon är ett av de tydligaste politiska förslagen i modern tid för att skapa minnesplatser i den nationella identiteten, men man skulle kunna säga att minnesplatser förändras varje gång ett nytt konstverk köps in till Nationalmuseum eller en ny, vegetarisk rätt tillkommer på julbordet.
Den nationella identiteten bygger också på kollektiva minnen, som fortfarande är mycket konkreta och närvarande, men som ändå binder samman nationen. Mordet på Olof Palme, VM-sommaren 1994 och Loreens seger i Eurovision Song Contest är kanske tre – inbördes mycket olika – exempel på sådant svenskar i mycket högre grad minns gemensamt än vad, säg, en tysk eller sydafrikan minns dem. Kollektiva minnen är ofta starkare än minnesplatser, men blir ju också en dag avlägsna minnen ur historien.
Varje död ukrainsk soldat har potential att bli en martyr, och martyrer är bland de mest effektiva myterna. Om Putin föresatte sig att utradera den ukrainska nationen är sannolikheten stor att han gör den ukrainska identiteten starkare än någonsin.
I den ryska invasionen av Ukraina tycks också ryssarna ha glömt bort betydelsen av myter i den nationella identiteten. I Frankrike kan det handla om Madeleine eller Jeanne d’Arc, och Italien och Grekland har väl aldrig kommit över antiken med dess myriader av myter. Det är sannolikt ingen slump att de två sistnämnda länderna toppar ligan över nationer som ser sig som kulturellt överlägsna andra. Samtidigt lär många ukrainska myter skapas i det pågående kriget. Varje död ukrainsk soldat har potential att bli en martyr, och martyrer är bland de mest effektiva myterna. Om Putin föresatte sig att utradera den ukrainska nationen är sannolikheten stor att han gör den ukrainska identiteten starkare än någonsin.
En viktig parentes är att det för identitetens skull faktiskt är lika viktigt att också glömma. Detta är också en av Ernest Renans huvudteser. Som exempel tar han det faktum att den franske medborgaren i gemen har glömt Bartolomeinatten 1572, ett omfattande massmord av franska hugenotter, men att en kollektiv hågkomst av detta potentiellt hade kunnat motverka en nationell enighet. På samma sätt hade det måhända varit svårt för en svensk identitet att formas, om alla smålänningar och skåningar fortfarande var mycket upprörda och känslosamma efter Dackefejden och snapphaneupproren.
När det kommer till hur identiteter formas har en filosof som Jürgen Habermas snarare än det förflutna lagt betoningen vid framtiden: Hur vi genom begrepp som demokrati, jämställdhet, tolerans skapar framtida identiteter, hur vi bestämmer värden som vi med hjälp av politiken ska uppnå. Utifrån det synsättet är identiteten aldrig på förhand given, utan något som skapas genom processer som sekularisering, modernisering, urbanisering och idéer som rättvisa, solidaritet samt individens och människans rättigheter.
Men uppdelningen är på många sätt förenklande. I verkligheten härrör såklart identiteten både från vem du, gruppen och nationen har varit, och vilka vi som är en del av den föreställda gemenskapen vill bli.
På så sätt är nationsbegreppet i ständig omförhandling. Den gemenskap vi föreställer oss en del av förändras. Det beror på gränserna, det beror på den mediala offentligheten. Det beror på vad vi minns och hur vi organiserar, omförhandlar våra minnen. Det beror på hur vi rör oss i världen. Och samtidigt präglas vår identitet av i vilken riktning vi vill gå.
Europa som nation
I snart tvåhundra år har nationen i politisk form, det vill säga nationalstaten, varit en av de absolut mest framgångsrika formerna för gemensamt beslutsfattande. I nationalstaten har grundläggande rättigheter och friheter fått form, där har välfärdsstater byggts upp, skråväsenden avskaffats och fria individer fötts. Många har i vår tid velat dödförklara nationalstaten, men trots allt har formen visat sig vara svårbesegrad. Det är helt enkelt en effektiv metod för fria samhällen.
Samtidigt är de processer som leder fram till nationalstaten inte gudagivna, till skillnad från de gamla dynastiska regimerna – ätter vars makt var given av Gud, att för evigt förmedla vidare via arv till kommande generationer. Vi identifierar oss på många olika nivåer, och är en del av många olika gemenskaper. Man kan, för att citera Carl Bildt, samtidigt vara hallänning, svensk och europé.
”Nationerna är inte något evigt. De har haft sin början, de kommer att ha sitt slut. Den europeiska konfederationen kommer förmodligen att ersätta dem.”
Ju rörligare informationsflöden vi tar del av, ju mer vi kan resa, mötas virtuellt, ta del av internationell information, desto möjligare blir det för oss att ta del av en större föreställd gemenskap. Den svenska nationalstaten växte fram i förhållande till förlusten av Finland, och senare Norge. I mötet med Europa blev Sverige svenskt.
Men för den som studerar skeendena i världen just nu är det uppenbart att det inte nödvändigtvis är den slutgiltiga formen. Det lär sannolikt ta tid innan nationalstaten vittrar bort. Men det som tycks ske är att den kompletteras av ytterligare nivåer.
Eller som Renan själv skriver i Hvad är en nation?:
”Nationerna är inte något evigt. De har haft sin början, de kommer att ha sitt slut. Den europeiska konfederationen kommer förmodligen att ersätta dem.”
Vad är en europeisk union?
Offentligheten har sedan artonhundratalet i huvudsak varit nationell, och minnen har organiserats utifrån ett nationellt perspektiv. De processer som just nu pågår i Europa är därför mycket spännande att följa. Initiativ som Europeiska historiens hus, där minnen organiseras och framställs ur ett europeiskt perspektiv, är ett sådant exempel. Tidningen Politico, som länge mest var en brysselsk skvallerblaska men som nu håller på att skapa en europeisk medial offentlighet, ett annat. Erasmusutbyten och interrailpass gör sitt till för att forma europeiska identiteter, och en föreställd europeisk gemenskap.
Författare och kulturpersonligheter som verkar över europeiska gränser förstärker denna trend, vilket jag bland annat har skrivit om i Jönköpings-Posten. Den europeiska teaterproduktionen ”I Am Europe”, som sattes upp på Dramaten 2019, var ett fantastiskt exempel på europeisk teaterkonst. Skulle detta en dag förstärkas med exempelvis europeiska snarare än nationella läroböcker i historia, som Stefan Zweig förordade i sina tal på 1930-talet, gärna med fokus på fred snarare än krig, skulle processen sannolikt gå snabbt. På det temat är nyheten att Malmö universitet tillsammans med andra europeiska universitet ska ta fram gemensamma historieböcker fantastiskt glädjande.
Om denna utveckling fortsätter, om tendensen fördjupas, är det inte osannolikt att Europeiska unionen alltmer tar formen av en nationalstat.
Om denna utveckling fortsätter, om tendensen fördjupas, är det inte osannolikt att Europeiska unionen alltmer tar formen av en stat. Européer blir, i mötet med Ryssland, USA, Kina och säkert fler länder, alltmer av en föreställd gemenskap, med en gemensam historia – förstärkt av kriget i Ukraina – och en gemensam framtid, som kretsar kring europeiska värderingar.
Ett första ordentligt steg i en sådan riktning skulle bli om ett europeiskt försvar faktiskt aktualiseras – och det gemensamma uppköpet av vapen till Ukraina är onekligen ett stort steg i en sådan riktning.
Det sägs ibland att patriotism är att vilja dö för sitt land. I den föreställningen är för många svenskar det föreställda landet Sverige. Men redan är hundratals svenskar på väg till Ukraina för att strida. Vi vet inte hur framtiden artar sig, men en dag är kanske svenskar, slovaker och spanjorer beredda att dö även för Europa. På samma sätt som skåningar, smålänningar och hallänningar i dag är beredda att dö för Sverige.
Ernest Renan lade början till förståelsen av vad en nation är, i sitt tal på Sorbonne 1882. 140 år senare har omvärlden förändrats, och frågan är om vi inte börjar se konturerna av svaret på frågan ”vad är en europeisk union?”
Eric Luth