När krisen stod vid dörren valde de till synes två liknande länderna Finland och Sverige att hantera osäkerheten på två olika sätt. Finland med euron och Sverige med kronan. Elin Hjelmestam nystar i hur det kom sig.
För trettio år sedan, när Sverige och Finland varken visste hur nittiotalskrisen skulle sluta eller vad det skulle bli av det kollapsade Sovjetunionen, började diskussionerna om kronan och marken. Ett av länderna valde att stå kvar vid sin valuta, det andra att gå över till euron.
Hur osäkert måste ett land vara för att vara berett att bemöta osäkerhet med oprövade medel? Eller är frågan snarare hur mycket ett land måste veta om osäkerhet för att vara berett att chansa?
1939 öppnade sovjetiskt artilleri eld i Karelen, och sedan dess har svensk och finsk utrikespolitik gått hand i hand, föreläste min gymnasielärare i historia en gång. Det är inte en sanning ens med flera modifikationer. Men visst, de båda länderna har mycket gemensamt: Kalla vintrar, ölsinne, att vi pratar svenska, jämställdhet och att vi är livrädda för ryssen.
Finlands erfarenhet av grannen i öst är förstås färskare än den svenska, men att Sveriges stöd till Ukraina fortfarande ligger långt över det europeiska snittet vittnar om en aversion som handlar om långt mer än att bara motsätta sig ett krig.
Även nittiotalskrisen tog sig liknande uttryck i Sverige och Finland. Arbetslöshet och räntor i taket, devalveringar och valutafall. I Sverige kämpade Anne Wibble för kronan med blodiga nävar. Finnarna var lika måna om att försvara sin valuta, enligt strong markka policy. Som bekant lyckades inget av länderna.
Samtidigt föll Sovjetunionen ihop. Hur skulle landet i öst utvecklas och hur skulle de förhålla sig till de andra runt Östersjön?
I dessa osäkra tider begynte kampanjerna för euron i både Finland och Sverige.
I Finland blev marken en symbol för osäkerhet och instabilitet: Devalvering efter devalvering hade genomdrivits och varken hushåll eller företag hade fått det bättre. Tvärtom ansågs åtgärderna ha varit förgäves eftersom valutan till slut hade fått flyta fritt trots allt. När allt var för jävligt som en nordisk vinter kunde eurosamarbetet framstå som det motsatta: Stabilitet, säkerhet och internationell förankring. Det folkliga stödet för euron i Finland ökade i takt med att anslutningsprocessen fortskred. Trots att ingen kunde veta att euro skulle innebära säkerhet, för man kan aldrig veta något man inte testat förut, bar idén landet genom bytet.
Debatten hade kunnat låta likadant i Sverige men de svenska förespråkarna kom aldrig förbi de ekonomiska argumenten.
Debatten hade kunnat låta likadant i Sverige men de svenska förespråkarna kom aldrig förbi de ekonomiska argumenten. Den ena sidan sa att det skulle skapas så många jobb, den andra sa att vi skulle bli av med si många – det fanns ingen känsla.
Kanske kände sig svenskarna aldrig så osäkra som finnarna under den ekonomiska krisen och efter ett kallt krig som avslutats genom en stormakts fall. Eller så har inte begreppet osäkerhet samma verkan i landet som aldrig var ockuperat.
Elin Hjelmestam
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!