Äntligen får Liberal Debatt en intervju med Arja Saijonmaa. Redaktionens Thea Andersson träffar henne en mörk kväll i oktober för ett samtal om musik, smaklösa algoritmgenererade spellistor, sisu och Harry Belafonte.
När Arja Saijonmaa sammanfattar sitt liv och gärning i boken En sång om frihet blir det till en berättelse om frihetskamp, om musikens roll i människors liv och om hoppet om fred. Vi har självbiografin att tacka för att hon gör en intervju med oss – i våras, lagom till Europavalet, fick vi inte svar på våra mail.
– Det var covid som sparkade igång mig, folk var isolerade i sina lägenheter. Artister blev utan jobb. Jag har aldrig tom tid. Jag började skissa på någonting, inte bara om mig utan också om min tid. Det ska vara en referensbok om hur det verkligen var.
– Den beskriver skiftet mellan när lp blev cd, när cd blev digitalt och hela skivbranschen försvann. Det var döden för albumet. Tematiska album har jag över 30 stycken! I spellistorna som finns nu skingras det till smaklös, färglös och luktfri mölja utan narrativ. ’Här och nu’ saknas. Berättelsen om varifrån folket kommer till sin sång.
Arja Saijonmaa skriver dagbok, vilket har varit till stor hjälp i arbetet med självbiografin. Hon beskriver ansiktsuttrycken hos världsledarna som satt på första parkett vid hennes fötter på de fredskonserter hon arrangerade. Vad de talade om, hur de reflekterade med varandra. Palmes begravning är till exempel fångad i stor detalj.
– Mina sånger har en historia. De har uppkommit i kamp, kamp för Europa, för frihet, mot diktaturer, pandemin blev ett produktivt år för mig.
Det är få artister i Norden som lika aktivt har kämpat för fred, från världsturnen med Mikis Theodorakis som då levde i exil, till fredskonserten i Oslo 1994 där Arafat och Peres skakar hand på scen med en leende Arja (och Harry Belafonte) i bakgrunden. Att ledarna för Palestina och Israel ens skulle befinna sig i samma rum är plågsamt otänkbart i dag, men vi kommer tillbaka till det.
Har du någonting kul på Harry Belafonte?
– En gång sa han till mig att jag såg ut som en rädd liten räka, och att jag skulle komma ut ur mitt skal.
Det var i Aten, där ”Artister mot apartheid” hade konferens. Arja Saijonmaa skulle visa filmen Arja i Afrika som filmats under hennes första FN-resa i Malawi 1987.
– Afrikanerna här på konferensen jublar och är utom sig av lycka, var stolt, vi gör inte detta för varandra, sa Harry.
Jag ringer till produktionsbolaget för att se om filmen “Arja i Afrika” finns kvar. Stefan Dagerlund på Sebra film svarar att den digitaliserats för inte alls så länge sedan.
– Det står faktiskt en blomma här som vi fick av henne. En Fredskalla. Den är lite sur ibland men så länge man tar hand om den så trivs den. Vi kallar den Arja, berättar Stefan.
Tillbaka till intervjun med Arja Saijonmaa, vilken roll har kulturen i tider av kris och konflikt?
Musik är gränslöst, det går inte att förakta någon musikalisk sort.
– Det är i tider av kris som kulturen kan visa sina tentakler, det är då människan tar sig an andlig föda som musik och poesi. Sångerna kommer från nödvändigheten och det förstärker människan, de vandrar efter sånger och orkar överleva. Musik är gränslöst, det går inte att förakta någon musikalisk sort.
Men denna optimism har knappast kommit till henne lättvindigt. Under 80-talet i Finland blåste det kalla vindar om Arja Saijonmaa. De samarbeten som blivit inkluderande på andra platser blev här exkluderande. Gjorde man sig ovän med den ”hårt militariserade extremvänstern” gjorde man sig ovän med hela kultureliten. Energin försvann, kulturfronten blev gles, ”istället kom intrigerna, förföljelsemanierna, uteslutningarna och isoleringen”, berättar hon i boken.
I dag är den tiden förbi, Finland har blivit ett annat.
– Nato blev sanning över en natt, plötsligt blev det ett verktyg för fred som uppenbarade sig för finska folket, på många sätt en rörande rörelse.
Jag blir glad över att hon nämner Nato, vi som lyssnat noga har lyssnat in en mer skeptisk hållning än så i låtarna hon sjungit. I dag beskriver hon det mer som att varje ny generation ska bena ut sin strid. Den finska befolkningens vändning mot väst bygger på den äldre generationens sisu.
Ju djupare rötter desto mer kan trädet böja sig utan att brista. Det är en styrka i världens vindar.
Jag frågar om Arja Saijonmaa betraktar sig som en anywhere eller somewhere. Biografins kapitel är inte sällan namngivna efter platserna hon kallat för bas. New York, Grekland, Island, Chile, de många resorna på fredsuppdrag med FN. Vad är hennes relation till Finland idag?
– Den är mycket varm, jag är i allra högsta grad ett med mitt land. Ju djupare rötter desto mer kan trädet böja sig utan att brista. Det är en styrka i världens vindar.
Samma år som Arja Saijonmaa ger ut biografin ger Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg ut sin omfångsrika reportagebok om Sveriges och Finlands väg till Nato. Jag frågar henne vad hon tycker om att den heter Högt över havet och vilken betydelse det har.
– Gör den det? Får den heta det? ropar hon högt i caféet på Östermalm och fortsätter: Jag vet väl inte vad det kan betyda!
Kanske, tänkte Torbjörn och Maggie, att havet är Östersjön, att det högt över havet flyger Nato-plan, och att relationen länderna emellan går som ett gemensamt tema i texten, i stället för mellan enskilda i ett kärlekspar, förstås. Stämmer frekvensen så räcker vi fram, det kan nog blixtra och dundra ibland. Våra zoner är laddade fält – är det kärlek? – ja, eventuellt.
Så romantiskt tolkar inte Michael Tapper titeln i en recension i Sydsvenskan. Han skriver att: ”Låttexten blir i bokens kontext till ett skämt om hur Sverige spelat under täcket med Nato alltsedan militäralliansen grundades 1949. En dåligt regisserad föreställning om neutralitet för att dölja vårt nära samarbete.”
Saijonmaa säger:
– Kanske att det är Lasse Holm som sagt okej till att de använder titeln till sin bok, det vet jag inte. Min bok hade också kunnat heta så!
När jag frågar Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg om de tänkte på Arja Saijonmaa när de skrev, berättar de om Spotifylistan de satt samman av svenska och finska sånger och som de lyssnade på under tiden de skrev Högt över havet – Så övergav Sverige alliansfriheten. Torbjörn Nilsson säger:
– Vi tyckte att den passade eftersom boken handlar om relationer över hav – Östersjön med Finland och Atlanten med USA. Transatlanten är ju vad Nato handlar om. Sången indikerar därtill en del svårigheter kring kommunikation och förtroende, vilket också passar processen. Och, inte minst, så var titeln ett enkelt sätt för att få svenskar som skulle läsa boken att tänka på Finland. Arja Saijonmaa framför ”Högt över havet” med bravur förstås, men vill också påminna om Lasse Holm, som skrev sången, och mästaren Rutger Gunnarsson, som spelar den basgång som gör hela låten.
Men ibland framträder en annan bild. Kanske är Arja Saijonmaa i själva verket en mycket allvarlig person?
Arja Saijonmaa framställs som en obotlig optimist, med en grundmurad tro på att musiken överbryggar gränser alldeles oavsett var den finns. Som spontant stämmer upp i ”Rönnen i Ural” sittande på en avslutningsmiddag på en konferens på Lofoten varpå Michel och Raisa Gorbatjov tar ton och börjar sjunga med. Självständig, modig, fylld av sisu och inte minst charmig.
Men ibland framträder en annan bild. Kanske är Arja Saijonmaa, som sjunger på Stockholms centralstation i full schlagermundering direktsänt i TV4, eller i SVT Debatt om franska presidentvalet med Paula Bieler och Jasenko Selimovic som debattörer, i själva verket en mycket allvarlig person?
I årets säsong av Så mycket bättre, programmet i TV4 där artister samlas för att tolka varandras låtar några soliga dagar på Gotland, deltar Arja Saijonmaa. I avsnittet som sändes den 11 oktober valde hon att tolka Dregens låt ”Flat tyre on a muddy road”, med modifierad text:
A young boy took a gun to school
Wanted to show what he could do
Killed a classmate and wounded two
A father on a bike with his son
Kids in a tunnel said something dumb
A shot in the head, the father´s gone
I used to fight against dictators
But now they are everywhere – all these haters
Is there someone who can save us?
Help me get back home.
Finns det en plats för Arja Saijonmaa i en tid där diktaturerna blir fler och demokratierna färre? Där musik reduceras till identitetslösa spellistor online utan hänvisningar till rum, tid eller plats? Skulle det gå att arrangera en fredskonsert idag med namnet Shalom Salaam på samma sätt som hon gjorde i Oslo 1994? Hon har inget bra svar.
– Det är en bra fråga. Man kanske måste göra nåt.
Under en av sina resor ute i världen hittade hon ett litet inramat print. Sen dess följer det med henne var hon än bor. Det hänger så hon alltid kan se. ”Du ska skämmas för att dö innan du har vunnit någon seger för mänskligheten”, står det.
Det vore fint med fler artister som tänker så.
Thea Andersson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!