I spåren av krisen i eurozonen har cynismen inför EU-samarbetet ökat, så även i Finland med Sannfinländarna i spetsen. Johan Ekman (Sfp) efterlyser en solidarisk EU-politik grundad i insikten att samarbetet garanterar välstånd och fred.
Viljan att vara solidarisk med sina medmänniskor prövas ofta i ekonomiskt svåra tider. Den europeiska ekonomiska krisen har med all (o)önskvärd tydlighet visat att medlemskapet i EU inte enbart för med sig avsaknaden av gränshinder i form av friare handel och passlösa semesterresor. Den gemensamma valutans gjutfel och ekonomins globalisering har som bekant lett till svårigheter som gjort att populistiska partier fått fotfäste runt om i Europa, och i de flesta EU-länder blir kampen mot dessa partier hård i stundande europaparlamentsval.
Också i Finland har turbulensen i Europa haft kännbara politiska konsekvenser. En av dessa var att det populistiska Sannfinländska partiets understöd svällde som en ballong från 4 procent till över 18 procent i riksdagsvalet 2011. På valkvällen blev det klart att partiet sensationellt lyckats med att vinna tredje plats i riksdagen genom en ökning av antalet riksdagsmandat från fem till trettionio av totalt tvåhundra, något som verkat otänkbart bara något år före valet.
Regeringsbildningen efter valet visade sig också bli den svåraste i mannaminne. Det moderata Samlingspartiet bildade till slut en majoritetsregering tillsammans med Socialdemokraterna, de Gröna, Vänsterförbundet, Svenska Folkpartiet och Kristdemokraterna. Sannfinländska partiet valde att ta rollen som största oppositionsparti, vilket gav fria händer att attackera regeringen med EU-kritiken som vapen. Statsministerpartiet Centern, vars tidigare riksdagsledamot Olli Rehn de senaste åren fått ge ett ansikte åt kommissionens krispolitik, tvingades också ut i oppositionskylan efter valförlusten.
Valperioden har visat sig minst sagt utmanande för den brokiga regeringen. Krisen inom EU har lett till flera bränder som släckts med hjälp av olika solidaritetsoperationer. Finland har aktivt pådrivit en politik som krävt hårda garantier och strukturförändringar av de krisdrabbade länderna som villkor för ekonomiskt stöd.
Kontrasten till den påtagliga EU-optimism som landets ledande politiker andades efter medlemskapet i EU år 1995 har också varit påtaglig. För oss som tror på fördjupad EU-integration och att finländarnas intressen bäst drivs genom medlemskap i EU har det ofta känts nedslående att se hur cynisk opinionen och retoriken ibland varit. Vad hände med insikten om att den bästa fredsgarantin för vår kontinent var och är Europeiska unionen?
Finlands stundvis hårda linje har åtminstone delvis också vilat på det moraliska argumentet att den egna budgeten är i balans och att ekonomin är välskött. Därför är de senaste prognoserna från EU-kommissionen och det egna finansministeriet svidande. De visar nämligen att Finland år 2014 inte kommer att kunna följa den gemensamma EU-överenskommelsen om att statsskulden inte får överskrida 60% av BNP. Det stora övergripande hotet är att Finland får sämre kreditvärdighet och förlorar AAA-statuset landet nu har, vilket i sin tur innebär att räntekostnaderna stiger och att nedskärningstrycket blir större.
I sin förklaring till EU-kommissionen har man från finskt håll paradoxalt nog påpekat att en orsak till att gränsen överskrids bland annat är att man använt miljarder till ekonomiskt stöd för krisländerna. Den andra förklaringen är att regeringens omfattande strukturförändringar inte ännu trätt i kraft. Riktlinjerna från regeringshåll är att kommunerna ska spara en miljard euro om året. I rådande läge är det nödvändigt att spara, men det kommer att slå hårt mot en redan ansträngd kommunal ekonomi.
Det verkar klart att utsikterna för en solidarisk EU-politik i ett sådant läge inte är de bästa. Den stora risken är att de mest utsatta i vårt eget och i andra europeiska länder får ta den största smällen. Därför har de som tror på ett socialt hållbart, inkluderande samhälle en viktig uppgift i att motarbeta de idéer som bygger på att rikta oproportionerliga nedskärningar mot till exempel utbildningen och hälsovården. I dessa tider betyder det också att de som har det bra måste vara beredda att avstå från lite mera.
Man får också hoppas att de egna problemen åtminstone till en del får oss att inse att de som har det allra sämst i Europa behöver solidaritet vid sidan om strukturförändringar – vi sitter trots allt i samma europeiska båt. I Europaparlamentsvalet år 2014 har vi behov av ett socialliberalt budskap som vilar på en optimistisk människosyn. För i sista hand är cynismen den värsta fienden för ett liberalt samhälle.
Johan Ekman leder Svenska folkpartiet i Finlands internationella utskott