Redan i dag kan vi med bioteknikens hjälp utrota ärftliga sjukdomar, förbättra vår fysiska styrka och förlänga vår livslängd. Men samma teknik kan leda till djupgående förändringar som hotar demokratin och kanske till och med dess möjlighet att överleva. Claes-Magnus Berg manar till en bred diskussion i samhället om hur tekniken borde användas.
I Aldous Huxleys Du sköna nya värld (1932) skildras ett framtidssamhälle där teknologi och vetenskap helt har tagit över människans liv. Genom genmanipulation och psykologisk betingning formas människor redan innan födseln för att passa in i ett strikt kastsystem, där varje individ är programmerad att trivas med sin förutbestämda roll. Samhället styrs av principer om stabilitet, effektivitet och ständig lycka. Befolkningen hålls nöjd genom konsumtion, tillfälliga nöjen och den lyckoframkallande drogen soma.
Med teknologier som CRISPR – ett verktyg för precisionsredigering av gener – har Huxleys dystopi i dag delvis blivit tekniskt möjlig att förverkliga. Det som tidigare tillhörde fiktionens värld har förvandlats till verkliga moraliska och politiska frågeställningar. Vi står nu inför en makt som bokstavligen kan förändra den mänskliga naturen. Frågan är hur den makten bör hanteras.
Tekniken ger oss möjlighet att utrota ärftliga sjukdomar, något som för många framstår som ett självklart framsteg. Men när samma verktyg kan användas för att förändra sådant som inte är sjukdomar utan snarare mänskliga svagheter eller variationer uppstår frågan vem som ska avgöra vad som är önskvärt att ändra och var gränserna bör dras. Varför skulle vi avstå från möjligheten att förbättra vår intelligens, vår fysiska styrka eller vår livslängd? Vi accepterar redan i dag omfattande förändringar av människans livsvillkor genom utbildning, medicin och teknik. Finns det då något särskilt heligt i just våra gener som gör dem oantastliga?
Fukuyama är kanske mest känd för sin tidigare tes om historiens slut i Historiens slut och den sista människan (1992), där han efter Berlinmurens fall hävdade att den liberala demokratin representerade den slutgiltiga samhällsformen. Enligt honom hade den liberala demokratin tillfredsställt människans materiella behov och garanterat hennes individuella friheter. Men Fukuyama varnade samtidigt för att när de stora ideologiska striderna försvann riskerade människans hunger efter erkännande – hennes thymos – att förbli otillfredsställd. Ur denna tomhet uppstod den figur han kallar ”den sista människan”: en individ som lever för sina små behov och bekvämligheter, men som saknar större syften, passioner och mening.
Hur ska vi förhindra att teknologin används på sätt som hotar samhället eller människovärdet självt?
I Our Posthuman Future: Consequences of the Biotechnology Revolution (2002) återvänder Fukuyama till problemet med den sista människan men denna gång i ljuset av bioteknologins möjligheter att förändra människans natur. Om teknologier som CRISPR används för att skapa biologiskt överlägsna individer kan detta leda till en ny form av elitism och därmed underminera den jämlikhet som demokratin vilar på. Vi riskerar att gå mot en värld där inte bara social och ekonomisk ojämlikhet existerar – utan även biologisk ojämlikhet. Den stora faran med bioteknologin är därför enligt Fukuyama att den bokstavligen kan skapa den sista människan. När vi börjar förändra våra biologiska förutsättningar riskerar vi att passera en gräns där vi inte längre kan definiera vad det betyder att vara människa. Det som en gång var en filosofisk fråga har blivit en teknologisk realitet.
Medan Huxley skildrar en värld där staten kontrollerar människans biologi, varnar Fukuyama för vad som kan hända när vi själva får makten att omdefiniera mänskligheten. Fukuyama menar att detta kan leda till djupgående förändringar som hotar demokratins grundläggande värderingar och kanske till och med dess möjlighet att överleva.
CRISPR-tekniken, som Emmanuelle Charpentier och Jennifer Doudna belönades med Nobelpriset i kemi 2020 för att ha utvecklat, har en enorm potential: att bota genetiska sjukdomar, förbättra jordbruksprodukter och till och med bromsa åldrandet. Samtidigt är tekniken både billig och relativt enkel att använda, vilket gör att den kan spridas bortom forskningslaboratoriernas kontroll. Exempelvis så kallade biohackers experimenterar redan med sina egna gener. Ett känt exempel är Josiah Zayner, som under ett live-event injicerade sig själv med CRISPR/Cas9 i ett försök att inaktivera en gen som begränsar muskelväxt i hans egen underarm. Detta väcker oundvikligen frågor om reglering, ansvar och kontroll: Hur ska vi förhindra att teknologin används på sätt som hotar samhället eller människovärdet självt?
Filosofer som Hans Jonas och Jürgen Habermas har formulerat skarpa invändningar mot en oreflekterad användning av bioteknik. I Ansvarets princip: utkast till en etik för den teknologiska civilisationen (1979) pekar Jonas särskilt på den nya makt människan fått över framtida generationer genom genetisk manipulation. När vi ingriper i människans biologiska grund fattar vi beslut som är oåterkalleliga och som påverkar individer som ännu inte finns och därför inte kan ge sitt samtycke. Detta skapar, menar Jonas, ett moraliskt ansvar utan historiskt motstycke och motiverar en långtgående försiktighetsprincip: inte därför att varje tekniskt ingrepp är fel i sig, utan därför att dess konsekvenser kan vara både oförutsägbara och permanenta.
Jürgen Habermas utvecklar en närliggande kritik i Den mänskliga naturens framtid: på väg mot en liberal eugenik? (2001). I boken vänder han sig mot det han kallar liberal eugenik, där genetisk teknik används för att forma barns egenskaper efter föräldrarnas önskemål. Problemet är enligt Habermas inte enbart social ojämlikhet utan också ett indirekt hot mot individens autonomi. Om grundläggande drag som intelligens, temperament eller fysisk förmåga är resultatet av andras medvetna design riskerar den genetiskt modifierade individen att uppfatta sitt liv som delvis förutbestämt. Därmed förändras den moraliska relationen mellan människor, särskilt mellan föräldrar och barn, på ett sätt som undergräver idén om alla människors lika och okränkbara självbestämmande.
Frågan är bara hur långt vi kan gå utan att förlora oss själva?
Tillsammans visar Jonas och Habermas hur bioteknologins möjlighet att förändra livets biologiska grund inte bara är en teknisk eller medicinsk fråga, utan en existentiell och moralisk utmaning som rör vårt ansvar gentemot framtida generationer och vår förståelse av mänsklig frihet och värdighet.
Varje gång vi uppfinner en ny, kraftfull teknik hamnar vi i en position där vi måste erkänna att tekniken i sig är varken god eller ond. Vi känner en plikt att använda den eftersom den rymmer så stor potential till gott. Samtidigt måste vi inse dess destruktiva möjligheter. Precis som artificiell intelligens kan användas för att förbättra mänskligt liv är det självklart att bioteknologin bör användas för att lindra lidande och skapa välfärd. Frågan är bara hur långt vi kan gå utan att förlora oss själva?
Diskussionen om artificiell intelligens har på kort tid rört sig från science fiction-författare, intellektuella och tekniska specialister till att bli en självklar del av den offentliga debatten – kanske först nu, när tekniken redan är här och både gör påtaglig nytta och orsakar verkliga problem. Som icke-specialist är det svårt att ta tydlig ställning i många av de frågor som rör ny teknologi utan bättre förståelse för vad som faktiskt är möjligt, sannolikt och redan på väg att införas. Just därför är det anmärkningsvärt att samtalet om bioteknologi fortfarande i stor utsträckning förs inom forskarsamhället, etiska kommittéer eller tematiseras av science fiction-författare, snarare än i offentligheten.
Detta trots att tänkare som Huxley, Jonas, Habermas och Fukuyama har varnat i decennier för de moraliska och samhälleliga konsekvenserna av att manipulera människans biologiska grund. Om bioteknologin verkligen har potential att förändra vad det innebär att vara människa räcker det inte att frågan diskuteras av experter. Samhället som helhet behöver långt mer kunskap för att överhuvudtaget kunna ta ställning. Erfarenheten från AI visar att när den breda debatten väl tar fart sker det ofta först efter att tekniken redan fått genomslag. Ju tidigare vi offentligt för en informerad och djupgående diskussion om bioteknologins möjligheter och risker, desto större är chansen att vi faktiskt kan påverka hur den används – snarare än att i efterhand försöka hantera konsekvenserna.
Claes-Magnus Berg
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!