1992 trodde Francis Fukuyama att liberalismen hade segrat. Trettio år senare skriver Joel Stade om varför det viktiga i Fukyamas liberalism inte är frihet utan erkännande. Och varför Fukuyama kanske trots allt hade rätt.
På kvällen den 23 augusti i år störtade Wagner-gruppens ledare Jevgenij Prigozjin mot döden utanför byn Kuzjenkino i Ryssland. Vad som orsakade kraschen – bomb i lasten? en luftvärnsrobot? – vet vi inte. Precis två månader tidigare hade han lett ett myteri där hans privatarmé intagit ett regionalt militärt högkvarter och därefter avancerat mot den ryska huvudstaden. Ett samband mellan upproret och kraschen som dödade Wagner-ledaren betraktas som en självklarhet av de flesta.
Att det är farligt att vara oppositionell eller en tänkbar konkurrent om makten i Vladimir Putins land råder det inga tvivel om.
De senaste åren har ett häpnadsväckande stort antal ryssar dött i märkliga olyckor. Ytterligare andra har mejats ned eller förgiftats, i eller utanför Ryssland. Att det är farligt att vara oppositionell eller en tänkbar konkurrent om makten i Vladimir Putins land råder det inga tvivel om.
Svårigheten att hantera konkurrensen mellan äregiriga individer utan blodspillan är inte specifik för Ryssland, utan ett drag hos auktoritära stater generellt. Kanske illustrerar detta förhållande en avgörande svaghet hos dessa samhällen: En oförmåga att hantera sina inre motsättningar. Kanske är denna oförmåga en strukturell nackdel som på sikt dömer de auktoritära staterna att ersättas av ett samhällssystem som bättre kan hantera sina motsättningar – den liberala demokratin.
Denna anspråksfulla tes formulerades av den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama i boken Historiens slut och den sista människan från 1992. Fukuyama skriver boken när västvärlden har segrat över Sovjetunionen i det kalla kriget. Kina visade sig vid samma tid vara moraliskt bankrutt genom det groteska våld som riktades mot fredliga protestanter på Himmelska fridens torg i juni 1989. Den liberala demokratin stod utan seriösa utmanare. Fukuyama åtog sig den angenäma uppgiften att förklara triumfen.
Det är varken McDonalds och Coca-Cola eller rättighetskataloger som gör liberalismen överlägsen alternativen enligt Fukuyama, utan att den upphäver ett uråldrigt klassamhälle.
Fukuyamas bok är ett långt försvar för liberalismen, men filosofiskt är det en annan liberalism än den vi blivit vana vid. Det är varken McDonalds och Coca-Cola eller rättighetskataloger som gör liberalismen överlägsen alternativen enligt Fukuyama, utan att den upphäver ett uråldrigt klassamhälle. Det är förmågan att ge människor det erkännande de strävar efter som gör det öppna samhället överlägset alla hittillsvarande system.
Inspirationen för sitt egensinniga försvar för den liberala demokratin hittar Fukuyama hos den tyska filosofen GWF Hegel. De två centrala idéerna i Historiens slut, som Fukuyama hämtar från Hegel, är att strävan efter erkännande är en central drivkraft för människan och att det är denna strävan som driver historien.
Den vanliga bilden av människan, som ingår i upplysningsarvet och är en utgångspunkt för engelska filosofer som John Locke och Thomas Hobbes, är en varelse som styrs dels av sina begär, dels av sitt förnuft. Men bilden räcker inte till.
Människor är inte bara förnuftiga och begärande, utan drivs också av önskan att erkännas av andra människor.
Människans själ har en tredje fakultet enligt Hegel. Människor är inte bara förnuftiga och begärande, utan drivs också av önskan att erkännas av andra människor. Denna själens tredje del kallas thymos, ett begrepp som redan återfinns hos Platon.
För att illustrera sin poäng använder sig Hegel av bilden av ett naturtillstånd – människans belägenhet i begynnelsen. Detta grepp är välkänt i den politiska filosofins historia. I Lockes och Hobbes naturtillstånd kämpar människorna mot varandra och deras liv är, med Hobbes ord, ”ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort”. Detta får människorna att ingå ett samhällskontrakt där individerna ger upp något av sin frihet för att vinna trygghet under staten. Även för en samtida liberal filosof som Robert Nozick är idén om kontraktet och bytet av frihet mot säkerhet central, den är rentav det som legitimerar nattväktarstaten. Grunden för samhället kan härledas också ur Hegels naturtillstånd, men i stället för det liberala samhällskontraktet uppstår det som har kallats herre-slav-dialektiken.
I Hegels naturtillstånd lever ”den första människan”, en primitiv varelse som delar djurens behov av föda, sömn och självbevarande. Men till skillnad från djuren präglas människan också av thymos – den första människan vill bli erkänd.
De första människorna i naturtillståndet kämpar mot varandra och i kampen slits kontrahenterna mellan självbevarelsedriften och viljan till erkännande. Den kämpe som värdesätter sitt liv framför att söka erkännande kommer att förlora och den som vågar riskera sitt liv kommer att segra. Förloraren överlever, men förslavas och tvingas erkänna segraren som sin herre.
Det är de underkuvade som genom arbete och intellektuell verksamhet utvecklas och kan förändra både sin ställning och världen.
Det samhälle som blir följden av denna kamp är ett klassamhälle med herrar och slavar. Jämvikt råder inte. Varken herrar eller slavar är tillfredsställda. Slavarna saknar erkännande och herrarna erkänns bara av slavar som är tvingade därtill. Ur denna skevhet föds människans historiska utveckling.
Paradoxalt nog är det hos slavarna som potentialen finns, enligt Hegel. Det är de underkuvade som genom arbete och intellektuell verksamhet utvecklas och kan förändra både sin ställning och världen. Hos herrarna finns ingen sådan potential. Världshistorien är berättelsen om slavarnas frigörelse i en dialektisk process. Olika samhällssystem avlöser varandra och utvecklingen innebär hela tiden en större grad av erkännande. I det liberala samhället når utvecklingen sin fulländning genom att klassamhället upplöses och människor kan erkänna varandra som medborgare.
Under historien utvecklar slavarna alltmer sofistikerade tankesystem för att främja jämlikhet. Kristendomen är ett exempel på en sådan slavfilosofi som hävdar att alla människor är skapade till Guds avbild. Den blir därigenom ett försteg till idéer om mänskliga rättigheter och demokrati.
Att Hegel, som gick ur tiden redan 1831, blev en viktig inspirationskälla även under 1900-talet beror helt på den franske filosofen Alexandre Kojève. I en serie föreläsningar vid École pratique des hautes études i Paris under 1930-talet återaktualiserade han Hegels tankar för en publik bestående av Frankrikes filosofiska elit. En av dem som inspirerades var feministen Simone de Beauvoir. I kvinnans belägenhet såg hon en parallell till slavarna i Hegels schema. De Beauvoirs bok Det andra könet är präglad av Hegels filosofi, tolkad genom Kojève.
Fukuyama påpekar dock att strävan efter erkännande inte bara leder till historisk utveckling utan också har en mörkare sida. Vissa individer nöjer sig inte med att erkännas som jämlikar utan söker erkännande som dominanter, överordnade andra människor. Megalothymia är namnet Fukuyama ger denna strävan. Den jämlika strävan efter erkännande benämner han isothymia.
Fukuyama hävdar att både isothymia och megalothymia bäst hanteras inom ramen för det liberala samhället. Det öppna samhället ger alla ett lika erkännande som medborgare. De äregiriga kan få utlopp för sin megalothymia i affärslivet eller kulturen och om de ger sig in i politiken finns institutioner för att hindra att de störtar ned samhället i strid. Inget samhälle har större förmåga att härbärgera människans längtan efter erkännande än den liberala demokratin och det är i det avseendet som detta samhälle utgör det ”slut på historien” som återfinns i titeln på Fukuyamas bok.
Både höger- och vänsterkritik har riktats mot påståendet om det liberala samhällets överlägsenhet. Karl Marx, starkt påverkad av Hegel, ifrågasätter att det liberala samhället ger alla medborgare erkännande. Ett klassamhälle präglat av kapitalägare och utsugna arbetare upprepar bara herre-slav-schemat, enligt detta synsätt. Historiens högsta stadium är därför inte det liberala samhället, utan det klasslösa samhället. Först där erkänns alla människor som jämlika.
Till skillnad från Hegels första människa blir ”de sista människorna” gråa småborgare.
Högerkritiken mot Hegel tar i stället fasta på megalothymia. Friedrich Nietzsche angriper inte Hegel för att hans öppna samhälle brister i jämlikhet, utan för att det i stället blir alltför jämlikt. Det öppna samhället innebär nivellering – en miljö där de verkligt framstående, hänsynslösa och radikala individerna inte kan få utlopp för sin omstörtande energi. Till skillnad från Hegels första människa blir ”de sista människorna” gråa småborgare.
Prigozjin är något av ett typexempel på en person driven av megalothymia. Något annat sätt att hantera hans galopperande äregirighet än att döda honom hade inte ledningen i Kreml. Ryssland hanterar inte heller isothymia – befolkningen i Putins Ryssland erkänns inte som fullvärdiga medborgare. De saknar demokratiska rättigheter och förnedras genom att tvingas lyssna till Putins propaganda.
Stämmer Fukuyamas tes att öppna samhällen är bättre på att hantera människans begär efter erkännande? Han anger ingen tidtabell, vilket gör att påståendet är svårt att falsifiera. I dagsläget finns i alla fall två allvarliga utmaningar för Fukuyamas påstående.
Den ena är den kinesiska diktaturen. Regimen i Peking har med hjälp av en exempellös ekonomisk framgång lyckats trycka ned kraven på erkännande från sin befolkning, mer än trettio år efter massakern på Himmelska fridens torg. Systemet framstår som stabilt, trots att det inte erkänner invånarna som medborgare och att tronpretendenter rensas ut av regimen.
Den andra utmaningen är Fukuyamas hemland USA, som har betydande problem att hantera Donald Trump, även han ett praktexempel på megalothymia, inom ramarna för lagarna och samhällsfreden. I Historiens slut omnämns faktiskt Trump som ett exempel på hur liberala samhällen kan erbjuda äregiriga män att få utlopp för megalothymia genom kändisskap och affärer, i stället för i politiken. Som bekant fungerade inte det.
Genom försöken till valfusk och stormningen av Kapitolium i Washington i januari 2021 har Trump, i likhet med Prigozjin, låtit sin megalothymia hota hela samhället. Huruvida den amerikanska demokratins institutioner kan hantera Trump utan att samhällsfreden hotas är i skrivandets stund oklart.
Vikten av erkännande som kraft i politiken och historien är svår att förneka.
Som heterodox, det vill säga oliktänkande, liberal tänkare ger Fukuyama ett värdefullt bidrag till det politiska samtalet. Människan är mer än begär och förnuft – thymos-begreppet behövs. Vikten av erkännande som kraft i politiken och historien är svår att förneka. Identitetspolitiken, en av vår tids mest omdiskuterade politiska fenomen, kan ju också beskrivas som erkännandets politik.
Trettio år efter Historiens slut har Fukuyama tonat ned sin triumfatoriska ton, av förklarliga skäl. Men han vidhåller tesen: Något samhällssystem som bättre löser samhällets motsättningar än liberal demokrati har inte uppkommit, trots att kritiken mot bristerna i de liberala samhällena har vuxit. Tesen att Ryssland, Kina och andra auktoritära länder förr eller senare kommer att nå det högsta stadiet gäller, även om tidsutdräkten kan bli lång.
Joel Stade
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!