Med ett spöke i öst och nationalismens gift åter i den västerländska demokratins ådror framstår friden under 1900-talets andra hälft alltmer som en passus i europeisk historia. Det menar Mattias Hallberg, ordförande i Raoul Wallenberg Differencemakers.
»Det enda vi lär oss av historien är att vi inget lär av historien.«
1900-talets andra hälft var ett undantag i vår konfliktstrukna kontinents våldsamma historia. Hög tillväxt, låg konkurrens från omvärlden och ett skuldtyngt samvete – hos såväl politiker som medborgare – höll konflikter och ideologier tillbaka. Visst hände 1968, men även om det var under röda fanor som studenterna protesterade så handlade det i ärlighetens namn mer om ungdomlig sexuell frigörelse än samhällsomstörtning. Frågar man vänstern av i dag var 80-talet ett enda stort nyliberalt systemskifte. Underligt nog blev mycket av regleringar, protektionism och välfärdsstat kvar.
Friden är dock snart till ända. Över hela Europa får gamla konfliktlinjer återigen fäste och ideologiska rörelser växer underifrån för att utmana en styrande elit. Den rödbruna allians av socialister och nationalister som en gång kastade vår civilisation i ett tumultartat kaos av krig och folkmord riskerar nu åter att få fotfäste.
Det moderna Europas historia börjar revolutionsåret 1848. På många sätt kan det jämföras med den arabiska våren. Precis som demonstranterna på Tharirtorget enbart förenades av förakt för makteliten kom 1848-års revolutionärer inte överens om mer än att riva den rådande strukturen. Revoltörerna var en brokig skara: Arbetare och socialister, påeldade av Marx och Engels kommunistiska manifest som gavs ut samma år, och liberaler som krävde fri press, yttrandefrihet och minskning av kyrkans makt. Vid dem stod nationalisterna: de som ville ha ett nationernas Europa, där »Blot und boden« utgjorde de politiska gränserna. Så här i efterhand kan vi dock konstatera att nationalisterna gick segrande ur striden. Efter 1848 utvecklas Europa otvetydigt i mer nationalistisk riktning. Marxismen dör egentligen samtidigt som det kommunistiska manifestet ges ut. Det var ju i den här miljön – de industrialiserade europeiska städerna – som arbetarnas revolution skulle starta enligt Marx. Ja, det är nästan ironiskt att Ryssland – en underutvecklad jordbruksekonomi i princip helt utan arbetande proletariat – blev först ut med en framgångsrik kommunistisk revolution.
Som en följd av nationalisternas stärkta positioner militariseras politiken. Den gamla eliten insåg att man inte längre kunde styra enbart genom att hålla folket ovetande om maktens privilegier och hänvisning till gudomlig rätt. Man var tvungen att kämpa med politik och våld. I detta läge framstod nationalisterna som attraktivare partners än såväl socialister som liberaler: If you can’t beat them, join them.
I dag hyllar nationalister kungar och framhåller det egna landets kultur, dess poeter och konstnärer, som överlägsna andras. Men vid mitten av 1800-talet representerade kultur, bildning och politisk makt något annat. Rika köpmän, adelsmän, kungahus, prästerskap, konstnärer och författare utgjorde samhällets elit. Denna var inte knuten till ett enskilt land, utan var internationell och paneuropeisk. Den tidens garanti för fred stavades inte EU utan äktenskapsallians (därav att prins Carl Philip är 284 i den brittiska tronföljden). Kulturen var vid den här tiden europeisk, likaså forskningen. Alla som tillhörde samhällseliten pratade flytande tyska, franska och engelska och kommunicerade obehindrat med varandra – det var lättare att tala med överklassen i ett annat land än men bonden i det egna. Många svenska adelsmän bodde och verkade hela livet i någon av de europeiska metropolerna Wien, Paris, Frankfurt eller Turin.Häri finns förklaringen till varför nationalisterna slöt upp bakom socialister och liberaler: De var trötta på den fjolliga, navelskådande och nedlåtande makten, som varken brydde sig om folkets eller kulturens ära och ryktbarhet.
Det gjordes tidiga försök att få socialismen att bli en internationalistisk rörelse. Exakt 100 år efter den franska revolutionen, drygt 40 år efter 1848, samlades den andra internationalen för att skapa den gamla samhällselitens europeiska gemenskap mellan socialister. Till en början såg det bra ut, men ambitionerna kollapsade i och med första världskriget.
Nationalisternas största framgång kommer i enandet av Tyskland under järnkanslern Otto von Bismarck. Genom att motsätta sig kyrkans makt köper sig Bismarck också stöd från liberalerna. Detta inleder den stormaktskamp och upprustning som utmynnar i första världskriget. Det är då socialisterna slutligen väljer nationalismen framför internationalismen. Den andra internationalen klyvs i två. På ena sidan står de som anser att socialisterna ska hålla sig utanför vad som anses vara nationernas konflikt: »Låt överheten utkämpa sitt krig, men vi ska inte bidra till att arbetare ställs mot arbetare.« På andra sidan ser man detta som en möjlighet att vinna politisk legitimitet. Genom att ställa upp som lojala till nationen – med män till arméerna och stöd till krigsivrarna – förvärvas politiskt kapital. Även i Sverige segrar den nationalistiska linjen och Socialdemokraterna »köper sig« allmän och lika rösträtt till priset av allmän värnplikt och löftet att försvara Sverige i orostider.
Men detta är inte enbart politisk kohandel, utan också ideologi. Minns bara Per Albin Hanssons »Sverige åt svenskarna« från 1924. Det han menar då är att det välstånd som skapas i Sverige ska komma svenska arbetare till del, inte gå till en internationell samhällselit som reser kontinenten runt i handel på främmande språk och har sommarhus på Rivieran. Spår av den paneuropeiska samhällseliten från tiden före 1848 fanns kvar även då: entreprenörer, industrialister och kulturpersonligheter. Konstnärerna och författare har nu bytt adelns magnater mot kapitalister och flockas till Paris och Berlin.
Efter andra världskriget försätts nationalismen i moralisk bankrutt. Socialismen förpassas i sin tur till andra sidan järnridån. Kvar sedan 1800-talets ideologiska maktkamp står det minst dåliga alternativet: liberalismen.
Vi ser nu åter tecken på hur konfliktbröderna tävlar om makten i Europa. När Greklands vänsterregering hyllar Vladimir Putin skymtar en ny rödbrun allians. I Skottland och Katalonien frodas modern nationalism. Ukip lotsar Tories in i nationalismens hamn och i Ungern inskränker de tidigare liberalerna Fidez pressfriheten. En del i detta är taktiska manövrar för att hantera nynationalistiska partier, men vi ser också en reell åsiktsförskjutning. Åter bubblar missnöjet med en från »vanligt folk« allt mer frånkopplad europeisk maktelit. Vad kan då göras åt detta?
Liberaler av alla varianter – som tror på frihet, fri rörlighet för idéer, människor, varor och tjänster – behövs nu på gator och torg för ideologisk kamp. Även om EU var och är ett liberalt internationalistiskt projekt, som har all möjlighet att garantera fred och frihet inom Europa även i framtiden, kommer det inte att fortsätta vara så om det demokratiska underskottet fortsätter att byggas upp. Vi kan inte gömma oss bakom fördrag och deklarationer och förvänta oss att alla ska hålla med bara för att vi en gång nedtecknat spelreglerna i formella dokument.
När Francis Fukuyama skrev Historiens slut på 1990-talet pustade många liberaler ut. Striden var vunnen och nu skulle världen bara bli bättre och liberalismen spridas från det enda landet till det andra. Detta var en fundamental missbedömning. I slutändan kommer historien tillbaka.
Mattias Hallberg är ordförande i Raoul Wallenberg Differencemakers och tidigare vice ordförande för LSU – Sveriges ungdomsorganisationer.
mattias@mattiashallberg.se
Twitter: @mattiashallberg