Präktigheten går överstyr, och varvas med stycken som lika gärna hade kunnat komma från ett socialdemokratiskt valmanifest. Karin Pettersson har läst Sanna Marins nya självbiografi och blir så provocerad att hon vill skrika rakt ut.
Det finns många goda skäl till att memoarer skrivs efter att en imponerande karriär är avslutad. Det finns tid att skriva då, och framförallt kan man ta bladet från mun, visa läsaren stora skeenden inifrån. Sanna Marins Med mod att leda – och hopp om att förändra världen (Bazar, 2025) är ur det perspektivet en bok som skrivits kanske trettio år för tidigt.
Den finska socialdemokraten var världens yngsta regeringschef när hon tillträdde som Finlands statsminister 2019.
Med blurbs från Hillary Clinton och Jens Stoltenberg sätter hennes memoar en hög ribba. Ska det finska stjärnskottet inspirera unga kvinnor att söka sig till politiska ämbeten? Vinna nästa val för de finska Socialdemokraterna? Vara en punkt på cv:t till nästa toppjobb? All of the above?
Redan i inledningskapitlet tar Marin avstånd från att vara en ”kvinnlig ledare”. Hon var en ledare, punkt. Samtidigt dryper boken av 2010-talsfeminism. Från dedikationen – till dottern Emma ”och alla flickor som kommer att förändra världen” – till de återkommande analyserna av meningsmotståndare och medias sexism, och fascination vid hennes ålder och kön.
Enligt egen utsago är Marin en person som inte skräms av flyglarmen när hon besöker Ukraina eftersom hon ”hade ett jobb att göra”.
Sanna Marins ålder är givetvis intressant, men på ett annat sätt för en svensk publik än för resterande omvärldens. Med nordiska mått mätt är Sanna Marin medelålders när hon ger sig in i partipolitiken vid 21 års ålder. Just det unga organiserade politiska engagemanget utmärker de nordiska demokratierna, där exempelvis många svenska toppolitiker inleder sina karriärer i ungdomsförbunden under tonåren. Men Sanna Marin kanske var för cool för talarkvällar och ideologilekar när hon var tonåring.
Den aspekt av hennes ungdom som boken lägger fokus vid, hur ovant systemet är vid en makthavare som gifter sig, har småbarn och går ut och dansar på kvällarna, blottlägger bokens svaghet: Marins velighet mellan att använda sidorna för att visa upp sin mänskliga sida, och att framställa sig som en uthållig politisk superhjälte.
Enligt egen utsago är Marin en person som inte skräms av flyglarmen när hon besöker Ukraina eftersom hon ”hade ett jobb att göra”, har konstruktiva Nato-inträdesmöten i Japan trots att hon inte sovit på nästan tre dygn, och i brist på barnvakt tar med sig sin femåring som snällt får leka i presidentens slott medan mamma har möte med Ukrainas president. Det sistnämnda beskrivs som en succé, eftersom dottern, sin ålder till trots, var ”medveten om situationen i Ukraina och såg fram emot att träffa Zelenskyj.” Kanske är det sant, kanske hade ungen mycket hellre velat leka i en sandlåda och imponerats mer av att få träffa ett mumintroll.
Det skulle också kunna vara så att statsministern, som kröntes till ”Party-Sanna” av media, vill visa en annan sida av sig själv. Men präktigheten går överstyr, och varvas med stycken som lika gärna hade kunnat komma från ett socialdemokratiskt valmanifest. När hon för femtioelfte gången berättar att en regeringsförhandling når en lyckosam utgång tack vare att hon vägrade låta sig provoceras vill jag skrika rakt ut.
Efter alla formuleringar om vikten av att få och kunna vara sig själv finns det dock rätt lite av Sanna själv på de 240 sidorna.
Den som har följt finsk inrikespolitik noggrant under Marins år vid makten ser vilka skandaler som inte kommenteras, snarare än de som reds ut – genomgående de där både media och opposition kan hävdas ägna sig åt häxjakt. Ålder och kön spelade sin roll i den mediala bevakningen av ”kavajskandalen” – när Marin poserat iklädd kavaj utan tröja under på ett tidningsomslag – eller videoklippet där hon dansar på en hemmafest. Det må vara de skandaler som globalt är bäst ihågkomna (kanske framförallt för att Marins dans är så väsensskild från hur man tänker sig att politiker dansar, vi minns alla Theresa May). Men det blir något falskt när Marin om och om igen säger att hon inte vill bli sedd för hur hon ser ut, och sedan gräver, och fyller sina sociala medier, med en girlboss-estetik genomsyrad av ”sälj grej med tjej”.
Efter alla formuleringar om vikten av att få och kunna vara sig själv finns det dock rätt lite av Sanna själv på de 240 sidorna. De delar som hade kunnat släppa läsaren tätt inpå – den försupne fadern som aldrig varit i hennes liv, skilsmässan mot slutet av statsministertiden, de men hon trots allt får (ryckningar i ögat och allvarliga sömnproblem) av den konstanta stressen arbetet medför – avhandlas med lätt, saklig hand.
Men kanske är det trots allt det som är önskvärt, hos politiker såväl som blåljuspersonal. Ingen vill egentligen låtsas om att en brandman kan ha sovit dåligt, att en kirurg har fått hjärtat krossat eller att en politiker är helt urlakad. Deras mänsklighet gör dem inte relaterbara utan felbara, och ingen vill behöva tänka på att det faktiskt är kött och blod bakom rodret. Ge mig en überkompetent supermänniska i stället.
Den rollen tar sig Marin an med bravur.
Karin Pettersson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!