Partiet Liberalerna kämpar för att nå nästa riksdagsspärr, men har glömt det långa tidsperspektivet. Leo Sokolow Romin skissar början på en liberal hundraårsplan.
I Ryssland planerar Putin för en storrysk expansion som kan sträcka sig långt bortom hans egen livstid. Han vill skriva in sig i historien bredvid Peter den store, Ivan den förskräcklige och Josef Stalin. I Kina talar Kommunistpartiet om nationell förnyelse och siktar på att till 2049 ha gjort landet till en teknologisk och industriell stormakt med en militär i världsklass.
Dessa stormaktsidéer är knappast värda att efterlikna. Men tidsperspektivet är det.
Liberalismen finns i fler partier än Liberalerna, men just där, i partiet som mest värnar sitt ideologiska arv, blir krisen tydligast.
Frågar man en liberalpartist vad målet är blir svaret ofta: att nå riksdagsspärren nästa val. Strategin liknar den från förra valet och valet innan det. 2018 stämplade partiet ”varning för liberalism”-loggor på slogans som ”chatta eller fatta?” och ”ja till Europa”. I senaste valet bar Johan Pehrson gamla kläder med texten ”Jag har förespråkat Nato sedan den här slipsen var populär”. I år har partiet lanserat kampanjer där liberala käpphästar får suffixet ”-son”, en lek med partiledaren Simona Mohamssons efternamn. Det är fyndigt, men också talande. Liberalismen har blivit en fyraårsplan.
Liberalismen finns i fler partier än Liberalerna, men just där, i partiet som mest värnar sitt ideologiska arv, blir krisen tydligast. Moderaterna växlar från liberalism till konservatism när samtiden kräver det. Centerpartiets liberalism handlar mest om företagande och decentralisering.
Hur kan då en liberal formulera en hundraårsplan? En vanlig uppfattning inom liberalismen är att politiken inte ska sätta målen, utan ge individerna friheten att själva göra det. Liberalismen beskrivs då som ett ramverk, ett verktyg som ska rymma alla de mål och önskningar som varje individ har. För libertarianen spelar utfallet på samhällsnivå i princip ingen roll, så länge besluten har fattats fritt. För den klassiskt liberale är det tvärtom just utfallet som motiverar systemet. Där utgår man från att fria val och fria marknader inte bara är rättvisa, utan också leder till det bästa möjliga resultatet, eftersom de antas skapa jämvikt.
Friheten som sådan räcker inte.
Men just denna tilltro till att fria val och fria marknader automatiskt skapar balans riskerar att göra liberalismen irrelevant som samhällsidé. Det är här liberalismens nuvarande problem visar sig. Liberalismens tillbakagång i världen är inte bara ett uttryck för illiberalism från andra, utan också ett svar på upplevelsen att liberalismen inte längre vill tillräckligt mycket med samhället. Många uppfattar att liberalismen har nöjt sig med förvaltning, att den förlitar sig på att friheten i sig själv ska skapa ordning och sammanhållning.
Men friheten som sådan räcker inte.
Den liberalism som faktiskt vill något, som har ett idealsamhälle och tror på sin egen förmåga att skapa frihet och trygghet, både fysisk och ekonomisk, är däremot något att tro på. Det är den socialliberala traditionen. Den eftersträvar jämlika möjligheter, ett starkt skyddsnät och marknader som beter sig ansvarsfullt även på kort sikt.
Och hundraårsplanen? Att skapa ett tryggt, jämlikt och hållbart samhälle där människor fortfarande har friheten att delta i föreningar, starta företag, utöva kultur eller bara sitta hemma och titta på Netflix.
För att den planen ska hålla måste liberaler återta kampen för social sammanhållning, för den tillit mellan människor som demokratin bygger på. Extern påverkan gör situationen akut: Algoritmer och trollfabriker eldar på splittring, och ryska, kinesiska, islamistiska och rasistiska aktörer utnyttjar våra digitala sårbarheter. Men problemen är också inhemska. I skolor delas barn upp efter bakgrund och föräldrars inkomst, och i sociala medier lever människor i helt olika verkligheter. Misstron växer, medan den liberala samhällsandan krymper.
Liberaler behöver åter bli aktiva samhällsbyggare snarare än passiva förvaltare av marknader och individrättigheter.
Att värna social sammanhållning är inte ett brott mot liberalismen, tvärtom. Folkbildning, jämlika möjligheter och tillit mellan medborgare var en gång liberalismens kärna. Den måste återerövras. Liberaler behöver åter bli aktiva samhällsbyggare snarare än passiva förvaltare av marknader och individrättigheter.
Hotet är dessutom hanterbart. Mot Putins aggression och Kinas långsiktiga maktbygge svarar vi med sanktioner, militära allianser och säkerhetspolitik. Mot vår egen sönderfallande samhällsanda möter vi i stället algoritmer, misstro och hat. Det borde vara enklare att bemöta, om viljan finns.
Det kräver dock att den liberala verktygslådan utökas. Vi kan inte längre se på medan fria individer hatar varandra tills demokratin kollapsar. Politiken måste aktivt värna tillit och social sammanhållning. Att stå upp mot sociala mediejättarna, införa mobilförbud i skolor och motverka de segregerande effekterna av Aktiebolagsskolan är inte illiberalt, utan en nödvändighet. Kanske är Liberalernas nuvarande fyraårsplan i själva verket början på en hundraårsplan.
Om Putin och andra auktoritära projekt kan tänka i sekler för att skapa ofrihet, måste liberaler lära sig göra detsamma för att bevara friheten.
Leo Sokolow Romin
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!