Den regelbaserade världshandeln är en av liberalismens största segrar, men hotas i dag av Kinas agerande. Liberaler behöver formulera bättre svar på utmaningen från Kina för att rädda EU:s handelspolitik från protektionism, skriver den handelspolitiska utredaren Hannes Berggren.
Jag skriver den här texten på ett café i New Delhi, med hjälp av en Ipad som människor världen över har samarbetat för att tillverka. Det påminner om en av liberalismens största segrar – den regelbaserade världshandeln. För den har vi många att tacka, däribland den generation svenska liberaler som försvarade frihandeln mot vänsterns attacker för ett par decennier sedan. Samtidigt har dessa liberaler blivit mindre relevanta i dagens försvar av världshandeln, där Kina utgör en allt större utmaning. Som konsekvens formas handelspolitiken i allt större utsträckning av protektionistiska krafter. Därför behöver liberaler formulera ett bättre svar på utmaningen från Kina.
På bordet framför mig ligger Bob Woodwards bok War (Simon & Schuster, 2024) – en samtidshistoria om bland annat kriget i Ukraina, berättad inifrån maktens korridorer. I boken beskrivs de fruktansvärda krigsbrott som Ryssland har begått.
Under taxiresan hit passerade vi en skylt där Indiens premiärminister Narendra Modi poserade med Vladimir Putin inför den ryske ledarens besök i landet. Det är svårt att förstå varför ledaren för Indien, ofta kallat ”världens största demokrati”, vill synas med en krigsbrottsling inför sin hemmapublik. Den indiska importen av billig rysk gas spelar nog roll. Men även andra ekonomiska relationer som turism; vid bordet bredvid mitt på caféet sitter ett ungt ryskt par och dricker dyrt kaffe.
Parallellt vaktar Indien sin relation med väst, bland annat genom att förhandla ett frihandelsavtal med EU. På så sätt manövrerar Indien mellan båda sidorna i den geopolitiska konflikt som i dag delar världen.
Det är inte bara Indien som spelar två sidor; det gör även Sverige. Inte längre genom relationer med Ryssland, men däremot genom ett allt djupare beroende av Kina. Landet är en av Rysslands närmast allierade och bistår de ondskans axelmakter som Anne Applebaum beskriver i sin bok Autocracy Inc (Doubleday, 2024).
Kina, som enligt egen utsago har en ”obegränsad vänskap” med Ryssland, har av EU:s utrikeschef Kaja Kallas beskrivits som den ”enskilt största möjliggöraren av kriget i Ukraina”. Kina förblir alltjämt en kommunistisk enpartistat. Landets utveckling har det senaste årtiondet, under Xi Jinpings ledning, gått i en alltmer auktoritär riktning och intagit en mer självsäker utrikespolitisk hållning. Sakta men säkert har tonen mot Taiwan skärpts.
Kanske har de rätt? Vi ska ju kunna handla även med diktaturer.
Ändå fortsätter EU att handla med Kina relativt obehindrat. Den svenska regeringen har det senaste året åkt skytteltrafik till landet, som fått besök av bistånds- och handelsminister Dousa, utrikesminister Malmer Stenergard och landsbygdsminister Kullgren. Till och med EU-ministern, som traditionellt brukar ägna sin tid åt den svenska EU-politiken, besökte nyligen landet för att inviga en fabrik. Efter sin hemkomst föreslog EU-minister Rosencrantz ytterligare samtal med Kina. Dagens industris Frida Wallnor gick steget längre och föreslog nya handelsförhandlingar.
Kanske har de rätt? Vi ska ju kunna handla även med diktaturer.
Ungefär samtidigt gick EU-ministern – likt statsministern – ut och välkomnade EU:s nya tullar på lågvärdeförsändelser från en lång rad länder. Tullar på den framväxande e-handeln var bra, menade företrädarna för den regering som brukar kalla sig ”världens mest frihandelsvänliga”. Det till synes motsägelsefulla budskapet kan förklaras med att EU på sistone haft problem med ett stort inflöde av varor som inte möter unionens regler, bland annat vad gäller miljö- och hälsokrav.
Nästan hela skräpfloden kommer dock från ett enda land: Kina. Varför belasta e-handeln från andra handelspartner när problemet nästan helt och hållet är kinesiskt?
Det sätter fingret på ett problem som behöver hanteras. Efterkrigstidens regelbaserade system för världshandel är en av de största liberala segrarna någonsin, men systemet har mött allt större utmaningar sedan världens mäktigaste diktatur bjudits in att delta.
Under de första decennierna efter Berlinmurens fall växte världshandeln snabbt samtidigt som digitaliseringen började ta fart. Det skapade nya möjligheter för fred och frihet. Vissa tyckte sig rentav skönja historiens slut. Den amerikanske presidenten Bill Clinton menade att den digitaliserade globala ekonomin skulle vara omöjlig för länder som Kina att kontrollera. Det skulle vara lika svårt ”som att häfta fast gelé på en vägg”, skämtade han.
Kinas växande digitala övervakningsstat och militär-civila fusion bevisar inte bara att landet lyckats häfta fast gelén, utan att de tapetserat väggarna med den.
Många av de reformförväntningar som västvärlden hade när Kina släpptes in i WTO år 2001 har landet skickligt duckat. I stället har Kina fortsatt med en utvecklingsmodell präglad av stor statlig inblandning, systematisk stöld av immaterialrättsliga tillgångar och diskriminerande villkor för utländska företag. Landet försöker idag också sprida sin utvecklingsmodell globalt genom projekt som Belt and Road Initiative och den digitala silkesvägen.
Varje steg av bred protektionism – som drabbar även skötsamma handelspartner – som EU tar är ett steg bort från receptet som gjort unionen framgångsrik. Varje steg är också en liberal vinst som tillintetgörs.
I takt med Kinas allt större ekonomiska och teknologiska framgångar har landet också fått starkare muskler att spänna. Nyligen införde landet exportkontroller på kritiska råmaterial, vilket utsatte europeisk produktion för betydande stress. Dessutom fortsätter Kina med en statligt understödd produktionsmodell som är främmande för handelssystemets underliggande principer.
Kinas produktionsmodell drabbar både landets egen produktivitet och översvämmar världsmarknaden med bilar, stål och andra produkter som kinesiska Kommunistpartiet bestämt sig för att dominera. Därmed slås den marknadsbaserade konkurrensen ut för dessa produkter. Som respons tar västvärlden allt fler steg i protektionistisk riktning. Förutom e-handelstullarna har EU nyligen föreslagit minskade importkvoter för stål och infört subventioner för att locka hem halvledartillverkning. Under president Joe Biden tog USA liknande steg, medan Trump-administrationen aggressivt skruvat upp handelspolitiken till ett kaosartat tillstånd, påhejad av de väljargrupper som fallit offer för Kina-chocken.
Under liberalismens segerrusiga dagar för ett par årtionden sedan var den rådande tanken att Kina skulle bli mer som väst. I dag är det i stället västvärldens ekonomiska politik som påverkas av Kina. Varje steg av bred protektionism – som drabbar även skötsamma handelspartner – som EU tar är ett steg bort från receptet som gjort unionen framgångsrik. Varje steg är också en liberal vinst som tillintetgörs.
Ändå är de steg som hittills tagits små jämfört med den radikala politik som kan komma om Europa väljer ledare vars handelspolitik ligger närmare den amerikanska presidentens.
Insatserna är med andra ord höga: En av liberalismens största segrar står på spel. Det är dags att inse behovet av att ringa in världshandeln – för att rädda den. Med andra ord behöver man bygga ett försvar för frihandeln tillsammans med dem som respekterar reglerna.
I praktiken skulle det innebära smalare interventioner riktade specifikt mot Kina. EU skulle exempelvis kunna begränsa sin import av vissa produkter från Kina till en viss andel av sin totala import. Dessutom skulle EU kunna hantera kinesiska handelsflöden som bryter mot unionens regler (exempelvis från fuskande e-handelsplattformar eller hårt subventionerat stål) som just ett problem i handeln med Kina. Inte ett problem med handel generellt.
En sådan ansats bör utformas på ett WTO-kompatibelt sätt, exempelvis genom att utnyttja undantaget för nationell säkerhet. Helst bör den också implementeras tillsammans med en grupp andra länder, såsom medlemmar av G7, OECD och Nato. Till en början bör den också tidsbegränsas till ett antal år. Ambitionen bör vara ett bättre hanterat ekonomiskt utbyte med Kina, inte att helt frysa ut landet och därmed riskera att det blir lika oberäkneligt som Nordkorea eller Iran.
Den föreslagna strategin kan medföra vissa kostnader på kort sikt. Exempelvis riskerar europeiska bolag med stora investeringar i Kina att utsättas för ytterligare politiska inskränkningar av sina marknadsandelar i landet. Men på längre sikt är det sannolikt klokt att diversifiera bort det tunga beroendet av ett opålitligt Kina. I stället bör EU handla mer med tillväxtländerna i Sydostasien och Latinamerika som är redo att spela enligt grundläggande marknadsekonomiska regler. Och med Indien, som annars riskerar dras djupare in i den kinesisk-ryska intressesfären.
Liberalismen är i grunden inte till för att bygga murar mellan länder, utan för att riva dem. Men om liberaler inte bygger en delvis skyddande mur mot Kinas marknadsstörande politik, så kommer andra att bygga betydligt högre – och långt skadligare – murar. Utmaningen från Kina kan därför inte längre undvikas av de som långsiktigt vill rädda frihandeln.
Hannes Berggren
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!