USA är ett demokratiexperiment. Men med Trumps alltmer auktoritära riktning tycks man bara gå längre och längre ifrån de ideal som den amerikanska republiken grundades på. Frivärlds Eric Adamson tecknar ett historiskt porträtt av USA:s kamp mellan ideal och praktik – och händelser som tycks alltmer oförenliga med landets värderingar.
Den 19 april var det 250 år sedan den amerikanska revolutionens utbrott, och därmed startskottet för ett av världens mest radikala demokratiska projekt. Åtminstone vad gäller ambition och ideal.
Men efter Trumps återval och alltmer auktoritära inriktning sörjer Sverige och Europa, liksom hälften av amerikanerna, att det USA vi en gång kände nu har försvunnit, och därmed den transatlantiska länken. ”This is not who we are” är ett välbekant uttryck i det amerikanska presidentämbetets retorik, en självförsäkran om att vissa händelser är oförenliga med amerikanska värderingar som löper som en röd tråd genom USA:s historia.
But this is exactly who we are. Varje steg närmare konstitutionens löfte om frihet, jämlikhet och rättvisa har mötts av en motreaktion. Trumps omval är en påminnelse om att det vi kallat undantag i själva verket är centrala mönster, nu framträdande i full kraft. Samtidigt är det just i det – att detta faktiskt är en del av det amerikanska projektet – som vägen framåt finns. För att amerikanerna ska kunna fortsätta förnya demokratin i 250 år till, och européerna skriva in sig i en ny era av transatlantiska relationer, måste USA missförstås rätt.
Slagorden ”America First” har sin grund i 30- och 40-talets isolationiströrelse, som strävade efter att hålla USA utanför Europas krig och även söka goda relationer med dess autokrater. Här har också rymdentreprenören Elon Musk sin historiska motpart. Piloten Charles Lindbergh var en internationell ikon för teknologisk framtidstro. På uppdrag av USA:s militär flög han till Tyskland för att utforska Luftwaffes kapacitet. Efter att ha tagit emot en medalj från Hermann Göring blev han en kontroversiell figur och en ledande röst i America First Committee, som anklagade Roosevelt för att dra in USA i kriget genom sitt militära stöd till Storbritannien. I dag när Musk tvekar att stödja Ukraina med avgörande Starlink och talar inför AfD:s kampanjevenemang i Tyskland, ekar Woody Guthries folkliga protestlåt från 1941:
Mister Charlie Lindbergh, he flew to old Berlin
They say ”America First,” but they mean ”America Next!”
In Washington, in Washington
Just dessa isolationistiska och eftergiftspolitiska krafter varnade president Franklin D. Roosevelt för i sitt tal till en djupt splittrad kongress och nation. Med Europa under nazistisk ockupation lade Roosevelt fram sin vision och betonade nödvändigheten av både upprustning och spridning av amerikanska ideal till omvärlden. USA:s demokratiska framtid och säkerhet konstaterade han var ”i hög grad beroende av händelser långt bortom våra egna gränser”.
Vi vet hur denna historia slutade – med den amerikanska världsordning som vi har känt den i 80 års tid. Men när musiken från Guthries gitarr först ljöd var den långt ifrån en självklarhet.
De amerikanska idealen om frihet, jämlikhet och rättvisa är inte självuppfyllande. Varje generation har behövt förverkliga nationens löfte. Ofta till ett högt pris. Abraham Lincoln var den förste presidenten att formulera spänningen mellan USA:s ideal och dess praktik. År 1861, när sydstaterna började träda ur unionen, uttryckte han sin förhoppning om att landet kunde räddas genom sina grundprinciper: ”Självständighetsförklaringen gav frihet, inte bara till folket i detta land, utan, hoppas jag, till hela världen – för all framtid.” Slaveriet stod i direkt motsats till dessa principer. Inbördeskriget, ännu idag det blodigaste i USA:s historia sett i antal stupade amerikaner, blev resultatet av strävan efter en ”more perfect union”.
Frågan om vem som får räknas som amerikan och tillhöra samhället fortlöper i en cyklisk dragkamp: Från rekonstruktionens utökade medborgarrättigheter efter inbördeskriget, genom Jim Crow-erans återinförande av lagstiftad segregation, till 1960-talets medborgarrättsrörelse.
Två dagar efter att Civil Rights Act 1964 hade antagits talade president Lyndon B. Johnson vid Howard University, en historiskt afroamerikansk institution. ”Det är vår generations ärofulla möjlighet att ta slut på den amerikanska nationens ursprungliga orättvisa — och därigenom finna Amerika för oss själva.”
I sommar 2025 sluts cirkeln. Då prövar Högsta domstolen Trumps exekutivorder som syftar till att frånta konstitutionens fjortonde tilläggs grundprincip.
Dragkampen fortskrider än i dag. År 2013 upphävde Högsta domstolen centrala delar av Voting Rights Act från 1965. Omedelbart började delstater återinföra lagar som oproportionerligt inskränkte minoriteters möjligheter att rösta. Inom 24 timmar införde Texas landets mest restriktiva id-krav för röstning. North Carolina antog vallagar som var ”riktade mot afroamerikaner med nästan kirurgisk precision”, enligt en federal domstol 2016. Och Virginia rensade röstlängder från misstänkta icke-medborgare kort före valet 2024.
I sommar 2025 sluts cirkeln. Då prövar Högsta domstolen Trumps exekutivorder som syftar till att frånta konstitutionens fjortonde tilläggs grundprincip: att alla födda på amerikansk mark blir medborgare. Resultaten av inbördeskriget försöker man skriva om.
Samtidigt ignorerar Trumpadministrationen ett enhälligt beslut från Högsta domstolen: en trebarnspappa med uppehållstillstånd som deporterades till ett fängelse i El Salvador utan rättslig prövning måste återföras till USA.* Den rättssäkerheten, liksom jämlikheten inför lagen, garanteras av det fjortonde tillägget. Den bubblande konstitutionella krisen är en tydlig påminnelse om vad som står på spel när den exekutiva makten ignorerar rättsstatens grundpelare. Men domstolarnas svårigheter med att verkställa sina beslut är inte nytt. Inte heller presidentens trotsande.
Watergate-skandalen och president Nixons vägran att överlämna inspelningar från inbrottet 1973 ledde till en konstitutionell kris, men slutligen till hans avgång. Det amerikanska systemets maktdelningsprinciper höll. Däremot visar Trail of Tears, den konstitutionsvidriga tvångsförflyttningen av 60 000 ursprungsamerikaner, vad som sker när institutioner inte orkar stå upp för sina plikter. ”John Marshall har fattat sitt beslut,” ska president Andrew Jackson ha sagt om Högsta domstolens föreläggande 1832. ”Då får han väl själv se till att det verkställs.”
När institutionerna sviker – inte bara sina plikter, utan också sina ideal – kan det få långtgående konsekvenser bortom USA:s gränser. De strategiska och moraliska felslut som oundvikligen följer när amerikansk makt saknar inrikespolitisk motvikt sammanfattas bäst av George W. Bushs seniorrådgivare Karl Rove under Irakkriget 2004:”Vi är ett imperium nu, och när vi agerar skapar vi vår egen verklighet.”
Det är alltså inte isolationismen i sig, utan USA:s unilaterala reflex som nu riktas mot Europa och Nato-allierade: anspråk på Grönland, Kanada som ”51:a delstaten”, och Ukraina-förhandlingar med Ryssland över Europas huvud. Det är en ny verklighet som ställer Europa inför behovet av en strategisk omorientering. Uppmaningen att Europa måste ta större ansvar för sin egen säkerhet har länge varit ett tema, och den hanteras nu genom den pågående upprustningen.
Vad som däremot förblir obegripligt, för såväl européer som många amerikaner, är hur Washington unilateralt dekonstruerar den världsordning som USA själv har byggt upp och tveklöst tjänat på sedan andra världskrigets slut. På 80-årsdagen av Roosevelts tal, den 6 januari 2021, stormades Kapitolium av just de krafter han varnade för. Kuppförsöket drevs av en konspirationsteori om ett stulet val och av en sittande president som vägrade förplikta sig till en fredlig maktöverföring. Dagen innebar en vändpunkt i det amerikanska demokratiexperiment och dess roll i världen.
”This is not who we are,” sade president Biden på årsdagen av stormningen. ”That is not who we have ever been. And that is not who we should ever, ever be.”
Men Trump blev omvald.
Därför vrids stormningen av Kapitolium till en berättelse om ett patriotiskt uppror, ett nytt 1776.
Sekellånga konspirationsteoretiska tankemönster om dolda inhemska och utländska krafter som utnyttjar och hotar nationen har greppat maktens centrum i Washington.
Därför beskrivs EU som en institution som bildades för att ”screw the United States”, och Nato används som en utpressningsverksamhet. Därför beskrivs tullar, som främst träffar amerikanska konsumenter, som ”liberation day”. Befrielsen från en omvärld som har utnyttjat USA. Och därför vrids stormningen av Kapitolium till en berättelse om ett patriotiskt uppror, ett nytt 1776, samtidigt som demonstrationerna mot ICE:s deportationer av migranter i Los Angeles bemöts av Nationalgardet.
Landets identitet, självförståelse och kollektiva minne formas om. Exekutivordern ”Restoring Truth and Sanity to American History” är ett av flera försök att dölja USA:s mångfacetterade men motsägelsefull historia – en historia som är avgörande för att vi ska kunna förstå oss själva och forma vår framtid.
Ironiskt nog var det just tullar som slutligen utlöste självständighetskriget för 250 år sedan. Boston Tea Party är en djupt rotad kulturell referenspunkt, inlärd redan från skolåren, för hur amerikaner reagerar på en härskares maktmissbruk – ett hot som landets founding fathers medvetet konstruerade skydd mot i konstitutionen. När landets institutioner och politiska partier inte lever upp till det amerikanska löftet, återfinner folket pennans makt, där den alltid har varit – i sina egna händer.
Om nästa kapitel skrivs närmare de ideal USA grundades på, eller längre bort ifrån, återstår att se.
Eric Adamson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!