Som ledamot av försvarsutskottet i Finlands riksdag var Christoffer Ingo med och tog fram flera beslut som hade varit helt otänkbara för bara några år sedan. I en personlig text för Liberal Debatt skriver han om Finlands nya säkerhetspolitik.
Som 5-åring i slutet på 90-talet sprang jag med mitt nya leksaksgevär över åkern till min farmor och farfar. Längs med vägen sköt jag påhittade fiender, och i full galopp rusade jag in i det lilla röda huset där det dracks eftermiddagskaffe. Som den oförståndiga pojken jag var riktade jag bössan mot farmor och skrek pang. Exakt vilka ord min farfar därpå använde kommer jag inte ihåg. Men jag minns att hans annars alltid vänliga ton och ödmjuka sätt på en sekund förändrades till en blick och sådana kraftuttryck att det för mig blev mycket klart att vapen lämnas i farstun och krig leker man inte hos farmor och farfar.
Min farfar var krigsveteran från fortsättningskriget. Till min familjs lycka tog han några veckor innan de våldsammaste slagen vid Tali-Ihantala en kula i låret och var då hemförlovad för att läka sina sår då det dödligaste slaget utspelade sig.
Min generation har blivit påkostad världens bästa utbildning i en värld som rustat ner, öppnat frihandel och tagit världsfreden förgiven.
Jag hör med mina 31 år till de yngre riksdagsledamöterna i Finlands riksdag. Min generation har blivit påkostad världens bästa utbildning i en värld som rustat ner, öppnat frihandel och tagit världsfreden förgiven. Jag minns väl då försvarsmakten för mindre än 15 år sedan ville lägga ner den sista finlandssvenska brigaden. Försvaret skulle ju spara. Hade inte mitt parti, Svenska folkpartiet (SFP), satt hårt mot hårt i regeringen hade den nog också lagts ner.
Att Finland gick med i EU, rustade ner och via influenser ofta från Er, våra grannar i väst, antog liberala reformer har aldrig betytt att vi som nation har sänkt vår gard. Finland har alltid haft en övergripande säkerhetsmodell som i korthet går ut på att som samhälle vara redo. Vår säkerhetsmodell är en diamant som utgår från individen där den svagaste länken får den hjälp som behövs och där var och en förväntas bidra om situationen så kräver. Då vi som nation prövas finns inget utrymme för höger- eller vänsterpolitik. Vi diskuterar inte heller om ett nödvändigt beslut känns mer liberalt eller konservativt. Och ingen behöver heller trycka kepsar där det står ’Finland first’. Det sista tar alla förgivet och tillsammans fattar vi nödvändiga beslut och med starkt stöd av befolkningen. En förutsättning för denna enighet är såklart att alla diamantens hörn beaktas.
Jag ska ge två exempel på beslut som jag själv varit med och tagit fram, så gott som enhälligt antagna betänkanden som legat som grund för numera fattade riksdagsbeslut. (Vänstern stod utanför). Båda besluten är sådana som jag och mitt parti aldrig hade stött får tio år sedan, utan lärdomarna från kriget i Ukraina och den nya verkligheten längs vår östgräns. Men som efter otaliga sakkunnighöranden och en klar folkopinion blev självklara.
Det går inte att kompromissa då vi står inför ett hotfullt agerande. Vi stängde gränsen för snart två år sen och ännu är den stängd.
Det första beslutet handlar om då vi stängde hela vår 1 300 km långa östra gräns. Vi såg tydliga tecken på att Ryssland instrumentaliserade migration från öst och, genom sitt agerande, orsakade stora problem med folkrättsliga konsekvenser. Finland ska i första hand trygga sin befolknings säkerhet, och därför tvingades vi också bryta mot internationella avtal och stänga gränsen helt. Det går inte att kompromissa då vi står inför ett hotfullt agerande. Vi stängde gränsen för snart två år sen och ännu är den stängd.
Det andra beslutet handlade om att vi efter lärdomarna från kriget i Ukraina insåg att vi med vår geografi i en försvarssituation otvivelaktigt har bättre chanser om vi får använda landminor. Därför lämnade vi Ottawafördraget. Den fråga jag till pressen som medlem i försvarsutskottet flest gånger förra våren fick svara på var hur dagens moderna landminor fungerar och om markägare och bärplockare hädanefter behöver vara rädda för att gå i skog och mark.
Nej, var det korta svaret.
Vårt gemensamma NATO-inträde har det skrivits tusentals artiklar om så kring det yttrar jag inte mer än följande faktum: 2018 då vi höll presidentval och Sauli Niinistö valdes till en andra mandatperiod med 63 procent av rösterna var det endast SFP:s kandidat, dåvarande europaparlamentariker Nils Torvalds, som öppet deklarerade att vi borde ansöka om medlemskap.
Resten är så att säga historia.
Då samhället prövas i form av ett militärt eller annat aggressivt hot ter det sig självklart att försvarsförmåga och den inre säkerheten prioriteras. Men diamantens övriga hörn utgör grunden. Kunskap om folkvett och samhälle. Frikostig tillgång till kultur, såväl ens egna som andras. Tilltro till myndigheter och demokratisk vald ledning. Ekonomi och infrastruktur kring våra samhällen. Trygghet i form av brandkårer och sjukvård i alla livets skeden. En fri press och verktyg att kommunicera med hela befolkningen.
Utan totalsäkerhetens diamant är det ingen som ställer upp. Utan hela totalsäkerhetens diamant finns heller inget att försvara och ställa upp för.
Min generation är den sista finska generationen som med egna öron direkt från krigsveteranerna får höra om krigets hemskheter. Vad detta betyder för finskt beslutsfattande om 30–40 år kan vi såklart bara spekulera i. Men min förhoppning är att totalsäkerhetens diamant likt min farfar ser till att vapnen blir i farstun och att vi som nation kan undvika en väpnad konflikt.
Christoffer Ingo
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!