Inom loppet av ett par år har EU:s roll i försvars- och säkerhetspolitiska frågor förändrats i grunden. Liberal Debatt har träffat Calle Håkansson, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, för att ta reda på vad som har legat bakom förändringarna.
Det senaste decenniet har kriserna avlöst varandra. Säkerhet, klimat, ekonomi, hälsa – och ett brittiskt utträde på det. Prövningarna har ställt samarbetet inom den Europeiska unionen på sin spets. Trots – eller tack vare – det anser allt fler EU-medborgare att fördelarna med ett fortsatt medlemskap överstiger nackdelarna. EU:s hantering av kriserna verkar ha lett till en djupare integration med reformer som unionens medborgare generellt sett uppskattar.
En som har undersökt den ökade integrationen inom försvars- och säkerhetsområdet det senaste decenniet är Calle Håkansson, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut. I december 2023 disputerade han med doktorsavhandlingen The New Role of the European Commission in the EU’s Security and Defence Architecture.
Grattis till doktorshatten! Vad handlar din avhandling om?
– Tack! Frågorna som jag undersökte hade sin grund i att det försvars- och säkerhetspolitiska området har blivit allt viktigare på EU-nivå.
Calle Håkansson menar att Rysslands första invasion av Ukraina 2014, och EU-kommissionens nya ambitioner inom försvars- och säkerhetspolitiken, innebar ett skifte. Tidigare var medlemsstaterna mer återhållsamma i fråga om att ge kommissionen ett större ansvar i säkerhets- och försvarsfrågor, främst eftersom det ansågs vara två politikområden som utgjorde den sista bastionen av suveränitet. Flera förändringar var intressanta att utforska och förklara, understryker Håkansson, särskilt EU-ländernas fördjupade integration inom både försvarsindustrin och samarbetet mellan EU och Nato.
– Jag kom fram till att utvecklingen delvis hade sin grund i politiken.
Sett i backspegeln anser de flesta ledande politiker att EU:s samlade reaktion mot Ryssland 2014 kom alldeles för sent och saknade kännbara konsekvenser för Putin och hans innersta krets. I brist på handlingskraft fick dock den tillträdande kommissionen en ordförande i Jean-Claude Juncker som tog sig an försvarsfrågorna på ett mer målinriktat sätt.
Jag blev faktiskt förvånad över hur snabbt stegen till renodlade försvarspolitiska initiativ har gått.
Men omvärldshändelser, fortsätter Håkansson, var en annan viktig orsak till att medlemsstaterna såg ett behov av ett EU med större muskler. Det handlade till exempel om att hjälpa länderna att återuppbygga sina försvarsmakter och försvarsindustrier – två områden som hade negligerats under lång tid.
I din avhandling har du med ett citat från Junckers efterträdare, Ursula von der Leyen, som slog fast att hon inte bara ledde en försvarskommission – utan även den första geopolitiska kommissionen. Vad menade hon när hon sade det?
– Det var väldigt spännande när von der Leyen tillträdde och basunerade ut en vilja att bygga en försvarsunion, vilket ledde till en viss förvirring för att hon hade svårt att definiera vad det faktiskt innebar.
Trots oklarheter skulle det snart visa sig att akuta kriser skulle bana vägen för ett skifte inom EU:s gemensamma försvars- och säkerhetspolitik. Bara 100 dagar efter von der Leyens tillträdande kom covid-19 in i bilden. Det ledde till att handelspolitiken förändrades, liksom EU:s industripolitik. Nya konkurrensregler för europeiska företag och den omdiskuterade coronafonden, vars gemensamma upplåning motsvarar över 700 miljarder euro, är två exempel.
– Det fanns en viss skepticism i och med att kommissionen valde att frångå marknadsliberala principer – framförallt från liberalt sinnade länder som Sverige. Men mycket av det var också ett gensvar mot vad som drevs igenom i både Kina och USA, så omvärldsläget resulterade i att det, åtminstone geopolitiskt, hände mer än vad många kanske vågade tro på förhand.
Svaret på varje kris som seglar upp tycks leda till mer integration. Det går i linje med en känd tes av Jean Monnet, en av hjärnorna bakom den europeiska kol- och stålgemenskapen. I sina memoarer skrev han: ”Europa kommer att skapas ur kriser och kommer att vara summan av lösningarna på dessa kriser.”
Vilken roll har EU-kommissionen spelat inom det försvars- och säkerhetspolitiska området? Och hur har den rollen förändrats efter Rysslands anfallskrig?
– Traditionellt sett har de haft en väldigt liten roll och det har att göra med EU:s historia.
På 1950-talet fanns visserligen planer om överstatliga försvarssamarbeten på europeisk nivå. Det flög inte. I stället föreställde man sig att det bästa sättet att integrera länder hade sin grund i ett ekonomiskt samarbete, och man höll sig ifrån de mest känsliga frågorna som säkerhetspolitik och försvarspolitik. Det ledde till att kommissionen hade en väldigt liten roll när det som skulle komma att bli dagens union formades.
Men över tid menar Håkansson att allt fler politikområden har blivit mer sammankopplade. Det har lett till att kommissionen har fått en större säkerhetspolitisk roll, till exempel genom handelspolitiken där ansvarig kommissionär utövar ett väldigt stort inflytande och i dag är det ett viktigt säkerhetspolitiskt redskap.
– Man kan säga att det började med handelspolitik – tids nog blev det mer industripolitik – och nu omfattar det försvarspolitiska samarbeten. Jag blev faktiskt förvånad över hur snabbt stegen till renodlade försvarspolitiska initiativ har gått.
Den sista Eurobarometer-undersökningen före valet visar att försvars- och säkerhetsfrågorna är en av frågorna som prioriteras allra högst av EU:s medborgare. Vad sätter du för betyg på den svenska valrörelsen när det gäller just säkerhets- och försvarsfrågor hittills?
– Jag tror att vi har fått höra mer om det än vad vi brukar få ta del av under en EU-valrörelse i Sverige, vilket givetvis har med kriget att göra.
Däremot bedömer inte Håkansson att försvars- och säkerhetsfrågor kommer att bli någon huvudfråga i den svenska valrörelsen. Främst på grund av svenska politikers generellt skeptiska hållning mot överstatlighet och en djupare integration i vissa områden, till exempel försvarsområdet.
– Samtidigt finns det en hel del forskning som visar att medborgarna i de flesta EU-länder vill se en större roll för unionen på det här området – för att de ser att EU kan göra mer.
Naod Habtemichael
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!