I sitt nya album Om du behöver mig har Nektar filat till sitt råa sound. Henrik Dalgard lyssnar, blir knockad, och glömmer att han ska skriva en recension.
När jag tar del av kultur för att skriva om den ångrar jag mig ofta efteråt. Att recensera något kan medför en kritisk distans, att man försöker inta en neutral position för att försöka sätta ord på vad som är bra och dåligt. Det får konsekvenser för upplevelsen. Gör så att man inte tillåter sig att svepas med.
Men nu vet jag ärligt talat inte var jag ska börja. Under dagen har jag lyssnat på Nektars nya album Om du behöver mig tre gånger och blivit fullständigt knockad varje gång, inte haft någon kritisk distans över huvud taget.
Gymnasiegänget från Göteborg slog förra året igenom med debutskivan Magnolia. Musikmagasinet Gaffa utsedde dem till ”Årets genombrott” och de sålde ut gig efter gig. Soundet var klassiskt, hårt med tydliga influenser av det tidiga Kent och Nirvana. Den grunden finns kvar på Om du behöver mig, men samtidigt är det lite mer tillputsat, gitarrväggen mindre kompakt. Förändringen påminner om hur det mer etablerade rockbandet Terras skramlande replokalsrock mjukades upp på albumet Underbara saker, eller Kents övergång från debutalbumet till Verkligen.
Förändringen påminner om hur det mer etablerade rockbandet Terras skramlande replokalsrock mjukades upp på albumet Underbara saker.
I låtar som ”Den enda du har” och ”Myrornas krig”, samt singeln ”Ge mig allt du har” – som är albumets överlägset bästa spår – sjunker och stiger musiken, växlar mellan mer känslosamma slingor och tunga riff. I både text och sound förmedlar Nektar en känsla av en trygg sfär som man tvingas lämna, någons armar, en tid, en viss plats. Men bakom de deppiga textraderna finns en underliggande eufori, något som gör att man vill greppa tag i en väns axlar och hoppa på en konsert med svettiga luggar och gitarrer som spelas så hårt att strängarna brister. Det är indierock när den är som bäst.
Under Om du behöver mig sista spår undrar jag dock om Nektar inte lagt sig lite väl nära inspirationskällan Kent. Det som gör att ett band som Terra har en sådan självklar plats på toppen av den svenska indiescenen är deras egenhet, att man bara efter en basslinga eller ett par ackord hör att det är just Terra. Att karva ut en sådan egen ljudbild borde vara Nektars nästa steg. Om de lyckas lär de bli stora på riktigt.
Henrik Dalgard
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!