Skildringarna av betongfyllda småstäder når aldrig höga höjder, den anspråksfulla folkpopen blir som mest tyvärr tjatig och banal. Henrik Dalgard har lyssnat på Thomas Stenströms senaste album.
I sitt senaste album vill Thomas Stenström förändra bilden av den svenska flaggan:
”Färgerna kan betyda något annat. Och det vore jävligt fett om det kommer 15 000 personer till min enda konsert i sommar, köper en merch med den svenska flaggan på som kan betyda något annat”, resonerar han i en intervju i Dagens ETC (12/6).
Albumet heter Sverige och pryds med den svenska flaggan på halvstång. Inga små anspråk direkt.
När man har stora anspråk, som att fylla den svenska flaggan med en ny typ av mening, kan det lätt bli, ja, just banalt.
Samhällskommenterande pop som skildrar Sverige och landets utveckling är inget ovanligt. Där finns exempelvis Lars Winnerbäck och såklart Kent. Det kan vara farligt att skriva in sig i ett sådant sällskap. Framförallt för en artist som Stenström vars ambition, enligt egen utsago, är att skriva enkelt och sant, att balansera på gränsen till det banala. När man har stora anspråk, som att fylla den svenska flaggan med en ny typ av mening, kan det lätt bli, ja, just banalt.
Och det blir det. Stenström lyckas ofta inte säga något djupare om Sverige än versraderna i öppningslåten ”Lång väg till toppen”: ”Sverige Sverige, du var vacker nu är du ful / Och jag glömmer aldrig natten/ När de slog mig blågul”. Ibland måste man göra något mer än att skriva enkelt.
Det finns undantag, som när när Stenström rör sig till det lokala och konkreta – en uppväxt i Uddevalla där ”rosor växer ur betongen”. Där bjuder han på metaforer och bilder som passar väl till hans sound, som likt tidigare album utgörs av folkpop med akustisk gitarr, pianoackord och några munsspelslingor.
En pop som bejakar livet och positiviteten blir på ett album som Sverige frisk luft.
Särskilt väl passar det till versrader som ”minns varje kväll på Mårtens krog/Där jag spelade för mitt liv” eller ”jag ser på mina vänner/Det är så många som la av/Och blev något de lova/de aldrig skulle va”. Då känns helheten just enkel och sann.
Men genom ett helt album blir det tröttsamt och förutsägbart. Känslan försvinner och musiken blir stum. Det är också det som gör ”Vill du ha mig” till skivans bästa spår. De melankoliska gitarrerna och munspelen läggs undan till förmån för några tempohöjande pianoackord och de öppnande textraderna ”Fredag kväll, jag har gjort mig fin/Ciggen i fickan och lite parfym”.
En pop som bejakar livet och positiviteten blir på ett album som Sverige frisk luft. Kanske är det också det nationen Sverige behöver. Att sluta självspäka sig med intetsägande talepunkter om ett samhälle som blivit kallt och hårt, att sluta drömma sig tillbaka till grå betongfyllda småstäder. Vad är det för vision egentligen? Det mesta i vårt land har trots allt blivit mycket bättre de senaste decennierna. Bygg en berättelse om det i stället.
Henrik Dalgard
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!
MUSIK
Thomas Stenström
Sverige
Korpstaden Produktion
Betyg: 2/5