Det är fransklektion, hösten i nian. Förmodligen sent i september 2009. Min fransklärare, en lång, ståtlig fransk-algerier med ett förtrollande leende, sätter på projektorn. Han vill introducera oss för samtida franskspråkig kultur. I synnerhet för en låt som just slagit igenom i Frankrike, av en sorts rap-artist som toppar listorna.
Artisten heter Stromae, låten min lärare spelar heter Alors on danse, och snart ska den till och med komma att toppa listorna i Sverige. Med debutalbumet Cheese förändrar den unge belgaren den samtida franska musiken i grunden.
Resten är, som man brukar säga, historia. Det följande albumet racines carrées, med superhits som Papaoutai, Formidable och Tous les mêmes, gör honom till den första belgaren någonsin att sälja ut Madison Square Garden i New York. Med låtar på franska.
Sedan tog det dessvärre stopp. Psykisk ohälsa, delvis en biverkning av malaria-tabletter, tvingade honom att dra sig tillbaka från det offentliga livet, fram till i våras. Nu är Stromae tillbaka – och det med besked – med albumet Multitude.
Den egensinnige Stromae har gjort sig känd för att gå sin egen väg. Ta till exempel musikvideon till Formidable från 2013. Texten handlar om en berusad man som just har gjort slut med sin flickvän. Mannen spelas av Stromae själv, till synes stupfull på Louise-platsen i Bryssel, filmad med dolda kameror. Musikvideon blev viral. Men det blev även inspelningarna från ett antal privatpersoner som, ovetandes om de dolda kamerorna, hade fångat den märkliga situationen.
Även den här gången har han gått sin egen väg. Den andra singeln från Multitude, L’Enfer (”Helvetet”), släpptes i Frankrikes motsvarighet till Aktuellt. En intervju med Stromae övergår helt plötsligt i sång. Han tittar rakt in i kameran, och sjunger avskalat och direkt:
Ibland har jag haft självmordstankar
Vilket jag inte är särskilt stolt över
Ibland tror man att det är enda sättet att få tyst på dem,
Tankarna som gör vårt liv till ett helvete
Franska hjälplinjer för psykisk ohälsa ska enligt uppgift ha fått ta emot ett rekordhögt antal samtal.
Stromaes vana att aldrig rygga tillbaka från svåra ämnen är genomgående i det nya albumet. L’Enfer handlar om psykisk ohälsa och självmordstankar. Fils de joie handlar om en son till en sexarbetare som precis har dött, en text som på ett nydanande sätt skildrar människovärdet hos dem som alla spottar på. I Déclaration propagerar han för feminism – ”man föds inte till misogyn, man blir det” – liksom för bättre preventivmedel och behandling för endometrios.
Det är trots allt svårt att föreställa sig att svenskar skulle skaka loss till hans sexarbetarhyllning på nattklubbarna.
Texterna leker precis som vanligt med ord, på ett sätt som gör dem svåra – om inte omöjliga – att översätta. Som i Santé, en låt som hyllar alla som tvingats genomleva pandemin ensamma. Namnet ”Céline” kombineras med ”bataire”, vilket sammantaget låter som ”célibataire”, det vill säga ensamstående. ”Arlette”, nästa namn, rimmar på ”arrête”, sluta, följt av ”toi la fête tu la passes aux toilettes” – din fest leder till badrummet. Någonstans mittemellan ordlek och tungvrickare.
Stromae har flera gånger lyft fram hur inspirerad han är av den andra belgiska musikgiganten, chansonsångaren Jacques Brel, och dennes ständiga ordlekar. I dag framstår väl Stromae som Brels främsta arvtagare.
Franska är också ett notoriskt svår-rappat språk, där de latinska ordstammarna gör att de flesta talade orden slutar på en vokal. Stromae har vänt denna nackdel till sin fördel – med texter som är så rytmiska att man kan uppskatta texten även om man inte förstår språket.
Musiken spretar åt alla håll, från Sydamerika via Östeuropa till Asien. Fils de joie blandar in brasiliansk funk i tongångarna. I låtar som Santé och L’enfer hörs det sydamerikanska stränginstrumentet charango, spelat av den bolivianske folkmusikikonen Alfredo Coca. I C’est que du bonheur hörs i stället guatemalansk marimba, medan de första tonerna i L’Enfer sjungs av en bulgarisk kör. I La Solassitude hörs det kinesiska stränginstrumentet erhu.
Just spretigheten är väl det enda man skulle kunna invända mot. Det känns ibland mer som en musikalisk potpurri än ett album, med instrument och rytmer från världens alla hörn. Samtidigt är det väl just det Stromae vill uppnå, utifrån titeln Multitude.
Som comeback-album är Multitude imponerande. Musiken, som i Santé, L’enfer och Fils de joie, är kompetent, välgjord, full av symbolik. Samtliga texter bjuder på lyrisk perfektion. Avslutningen, där den näst sista titeln Mauvaise journée (”Dålig dag”) övergår till den sista titeln Bonne journée (”Bra dag”), som också avslutar albumet i dur, får mig att le. Samtidigt framstår det som osannolikt att Stromae skulle nå samma kommersiella framgång med Multitude som med Alors on danse eller racines carrées. Det är trots allt svårt att föreställa sig att svenskar skulle skaka loss till hans sexarbetarhyllning på nattklubbarna.
Men jag tror inte heller att det är det han vill uppnå. Han drog sig tillbaka av en anledning, och vet vad han vill. Han har ägnat många år åt sitt tredje album, och det han levererar är Stromae – kanske inte när han är som mest dansant och utåtriktad, men som mest kreativ och nyskapande.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!