Mitt under en federal budgetkris besöker vi Virginia för att följa Demokraternas jakt på ännu en efterlängtad valvinst. Från möten med oroliga dörrknackare till rallys med Barack Obama ser vi att det demokratiska partiet är i behov av förnyelse, skriver Erik Berg och Alex Nilsson.
När vi landar i Washington är nedstängningen inne på dag 29. Gränspolisen suckar och släpper in oss utan några frågor om varför vi är här, var vi ska bo eller vad vi ska göra under de kommande veckorna. Om det är för att vi är blonda svenskar eller för att han inte längre får betalt för att göra sitt jobb frågar vi oss fortfarande. Han är inte ensam om att bli av med sin inkomst, i princip alla som får lön eller ekonomiskt stöd av den federala kassan står utan pengar efter att senaten misslyckats med att hitta en lösning på budgetfrågan.
Virginia är delstaten med flest federala anställda, mellan de Washington-pendlande statsbyråkraterna och de tusentals soldater och sjömän som arbetar på militärbaserna utspridda över delstaten. Här återfinns såväl högkvarteret Pentagon som världens största flottbas – Naval Station Norfolk.
I just Norfolk deltar vi i kampanjsäsongens mest välbesökta evenemang. Före detta president Barack Obama agerar dragplåster – och hans karismatiska tal fokuserar utöver Trumps galenskaper på plånboksfrågorna. Hela delstaten lider av att de uteblivna löne- och bidragsutbetalningarna. Vanligtvis brukar konsumtionen under Halloween driva på den ekonomiska motorn, och mellan tullhot, höga räntor och uteblivna löner mår Virginias ekonomi inte bra.
På frågan varför det är viktigt att Obama är i Norfolk och kampanjar svarar Dale att han kommer känna sig upplyft av Obamas tal, och att det är något som desperat behövs för en gammal man som ser det Amerika han känner försvinna.
Femtio mil norrut driver Zohran Mamdani, Demokraternas progressiva vänsterfavorit en kampanj som i mångt och mycket fått vind i seglen av hans nya och vågade förslag och kommunikation om affordability. Samtidigt som den självutnämnde demokratiska socialisten ser ut att gå mot en jordskredsseger, får Virginias guvernörskandidat Abigail Spanberger – med Obamas hjälp – försöka översätta Mamdanis profilerade budskap till något som flyger i det avsevärt mindre Virginia.
Båda huvudtalarna talar därför varmt och länge om Spanbergers plan att minska kostnaderna för Virginiaborna på tre områden; bostäder, sjukvård och el. De flesta bedömare, oavsett politisk eller geografisk hemvist, är överens om att Spanberger med all sannolikhet vinner valet – ändå bönar och ber Obama från scen alla att gå och rösta. Om det är för att en större vinst är ett tydligare budskap till Trump eller för att visa att inte bara Mamdani är årets stora politiska vinnare är ytterligare en fråga vi ställer oss än.
Men innan den tidigare presidenten peppat igång Norfolks demokrater får vi ett betydligt mer meningsfullt och ärligt intryck av amerikansk politik. I den långa kön på väg in i basketarenan där Spanberger ska få slutspurtsstöd av den ännu mest populära demokraten i landet undantagen hans fru, pratar vi med en nästan komiskt amerikansk duo. Dale och Gale, ett lokalt pensionärspar som i enlighet med stereotypen av jänkare börjar samtala med oss sekunden de hamnar intill oss i en kö som inte ens börjat röra på sig än. Det timslånga samtalet om USA:s politiska och kulturella situation som följde sätter fingret på Demokraternas problem.
På frågan varför det är viktigt att Obama är i Norfolk och kampanjar svarar Dale att han kommer känna sig upplyft av Obamas tal, och att det är något som desperat behövs för en gammal man som ser det Amerika han känner försvinna. Han berättar att hans pappa stred i Europa mot nazisterna, och om skammen att nazisterna nu för tiden inte återfinns i Tyskland, utan enligt Dale nu sitter i Vita huset.
Det är är Demokraternas stora utmaning. Trump är en kraft för total förändring i USA. Hans förmåga att flytta all uppmärksamhet till honom själv förlamar den ledarlösa oppositionen. Eftersom de inte har några andra att enas kring – de är för upptagna med interna falangstrider, så måste man gång på gång ringa in Barack Obama, som likt en lojal terapihund ställer upp på att trösta rädda och förvirrade demokrater. Hans närvaro tycks åtminstone tillfälligt läka de interna såren i partiet med den dåliga självkänslan.
När Obama går av scen till Bruce Springsteens musik påminns vi om hur lika de båda männen är. Båda uppträder än idag trots förbipasserade bäst föredatum till fullsatta arenor av fans som vill påminnas om fornstora dagar. När problemen sågs som möjligheter och framtiden verkade ljusare. En politisk och en kulturell ledare från en tid då det amerikanska folket trodde på sig själva långt mer än idag.
Valet handlar lika mycket om att skicka en signal till D.C. och resten av landet, som att ta makten i Virginia.
Sista dagen före valet kraftsamlar partiet för de sista dörrknackningarna. Som draghjälp har Spanbergers kampanj bjudit in stjärnskott från partiets mittfåra: den tidigare kongressledamoten Gabrielle Giffords och hennes man, senator Mark Kelly. Även den nya senatorn från Michigan – Elissa Slotkin – knackade dörr.
Vi åkte till Fairfax, cirka 30 minuter från D.C. Mitt i ett bostadsområde möttes vi av ett hus med fler valskyltar än vad som kan anses smakfullt. Vi visste att vi hade hittat rätt. De trettiotal demokrater som samlats vid huset småpratade och åt av det hembakade fikabrödet som några av de äldre volontärerna tagit med. Valarbetarna var glada, men något överraskade över att två svenskar rest till Fairfax för att delta i kampanjen. Kort därefter anlände senatorn och höll ett inspirationstal om vad som stod på spel i valet. Det behövs nytt ledarskap som kan stå upp mot Trump, menade Kelly. Valet handlar lika mycket om att skicka en signal till D.C. och resten av landet, som att ta makten i Virginia.
Efter talet tog senatorn sig tid att prata och fotas med de som var där, även med oss i den lilla svenska delegationen. Vi ställde följdfrågor, inte minst om vilken signal en seger för Spanberger skulle skicka inom partiet. Kelly menade att om Spanberger vinner stort visar det på en väg framåt för Demokraterna: kandidater med sunt förnuft som fokuserar på vardagsfrågor vinner val.
Senatorn åkte vidare till nästa kampanjstopp medan vi mötte pensionären David, vår tilldelade dörrknackningsexpert. Hans tid som volontär har ägnats åt att motverka Donald Trump. Han berättade att han under sitt arbetsliv inte fick kampanja som statligt anställd, men när pensionen kom frågade han en demokrat hur han bäst kunde bidra och fick svaret: dörrknackning. Med ett stort leende visade han oss partiets metoder. De knackar bara på dörrar där de redan vet att personer som tidigare röstat på Demokraterna bor, genom att använda publika data om primärvalsdeltagare. Eftersom de redan vet om att folk de knackar på hos lutar åt demokraternas håll kan samtalen helt fokusera på att se till att de faktiskt går och röstar, samtidigt som eventuella republikanska väljare som tar upp tid och energi utan att ge några resultat kan undvikas.
Det var spännande att se Demokraternas kampanjmetoder, men det mest värdefulla under våra fyra timmar med David var samtalet med honom längs vägen. David fortsätter knacka dörr eftersom han är orolig för sitt lands framtid. Han säger att han alltid varit optimistisk, men konstaterar att det nu är svårare än någonsin att vara det.
På valdagen passerar vi Charlottesville, där lokalavdelningen öppnat ett tillfälligt partihögkvarter i en övergiven butikslokal. Stämningen är god bland valarbetarna i staden som domineras av University of Virginia. Staden är ett starkt fäste för Demokraterna. För många svenskar är Charlottesville däremot förknippat med de högerextrema sammankomsterna 2017. Valarbetarna beskriver hur händelsen fortfarande lämnat spår, även om livet för de flesta gått vidare.
Stämningen är euforisk både på valvakan och på efterfesten där partiets tjänstemän samlas efteråt för att fira väl utförda arbeten.
Väl på valvakan i Richmond får vi varsitt grönt armband i entrén, ett tecken på att vi förväntas gå upp bakom scenen Abagail Spanberger under kvällen ska hålla tal ifrån. Den som sett eller varit på amerikanska valmöten tidigare vet att det ofta förväntas stå glada människor bakom huvudtalare, hållandes skyltar med kampanjbudskap och viftandes med amerikanska flaggor.
Oväntat tidigt kommer beskedet att Demokraterna vunnit guvernörsvalet. De preliminära resultaten visar också på stora framgångar i delstatsparlamentet. Därmed schasas vi upp på scen tillsammans med ett sjuttiotal andra, och vinnaren Spanberger kommer ut till rungande applåder ut för att hålla sitt tacktal. Just som hon talar färdigt kommer även besked om att Demokraternas kandidater till viceguvernör och justitieminister båda även blivit valda. Samtliga tre med oväntat stora marginaler. Virginiademokraternas förhoppningar om en vinst på åtta procentenheter visade sig vara pessimistiskt – Spanberger vann till slut med nästan 16 procentenheter. Stämningen är euforisk både på valvakan och på efterfesten där partiets tjänstemän samlas efteråt för att fira väl utförda arbeten.
Lika trevlig stämning verkar det vara från de demokratiska valvakorna i New Jersey, New York – och senare på kvällen – i Kalifornien. I samtliga delstater har Demokraterna vunnit med större marginaler än väntat. För första gången på ett år tycks en viss optimism för USA:s framtid återfinna sig i partiet. Vi får se hur länge den varar – på horisonten ligger primärvalsäsongen inför mellanvalsåret 2026 – och falangstriderna mellan de progressiva och den moderata mitten är satt i sten genom Mamdanis seger i New York.
Erik Berg och Alex Nilsson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!