Under de senaste veckorna har kultursidorna bråkat om begreppet ”poptimism” – och ifall kultur är bra för att den gillas av många. Max Hjelm sammanfattar debatten och ifrågasätter utgångspunkten.
Expressens kulturchef Victor Malm, som lägger kulturdelens spaltutrymme på krogrecensioner eftersom mat är vad de flesta bryr sig om, har nu läst två böcker om musik och insett att det är dåligt att bara gilla det som har stort följe – vilket han menar att hela kulturen och kultursidorna gör.
Och nu tycker Malm, i veckans söndagskrönika, att Sverige behöver fler snobbar.
För snart tre år sedan skrev jag i Liberal Debatt att ”Om någon inte läst Den allvarsamma leken bör den toalettdöpas” och att det knappast är ”lika bra att titta på ’Bachelor’ eller ’The White Lotus’ som att läsa Aristoteles och August Strindberg”. Texten var ett slag för elitism, att vara pretentiös och ett försök att tvinga fram smak i folkdjupet genom att våga stå upp för kvalitet. Kul att fler börjar komma ikapp.
Men det hela började med att Malm i en söndagskrönika påstod att ”på 2010-talet tog den så kallade poptimismen – riktigt bra musik är musik alla gillar – fäste i kulturen och omdefinierade allt. Smak och identitet blev underordnade frågan om räckvidd” (9/11).
Folk tog åt sig. Folk blev arga. Och med folk menar jag musikkritiker. DN:s Saga Cavallin skriver att Malms förklaringar av kvinnlig pop är “utomordentligt okunnigt och rätt, väl, sexistiskt” (29/11). DN:s Sara Martinsson skriver att Expressen kultur kan väl börja bry sig om musikkritik om det nu ska bli någon förändring (13/11). LD:s Henrik Dalgard avfärdar (med sin sedvanliga optimism) hela tesen om att algoritmstyrd ny teknik skulle förstöra musiken, och förklarar i stället att indierocken blomstrar: ”Det som präglar samtidskulturen är med andra ord att olika kulturella logiker existerar sida vid sida, inte att allt strömlinjeformas efter samma modell. Vissa skulle kalla det för postmodernitet och fragmentisering. Andra för pluralism.” (GP 18/11).
Det ska sägas att Malm fick uppbackning på sin egen kultursida av Love Frisell (13/11). Det ska också sägas att de båda sedan fick nedbackning på samma kultursida av Lovis Bratt Deland, vars budskap sammanfattas väl med stycket: ”Hehe, boys will be boys. Dessvärre är det just en killgissning som får resonemanget att falla.” (18/11).
Kanske handlar det bara om genrepreferenser?
Malms svar har genomgående varit att andra inte vet vad poptimism är. På barer och i mina insta-dm:s mumlar folk att det är Malm som inte vet vad poptimism är. Kanske handlar det bara om genrepreferenser? För Love Frisell, Henrik Dalgard och Victor Malm verkar just sakna tiden när rocken var stor, de två unga i skaran skriver hoppfullt att rocken är på väg tillbaka.
Saga Cavallin beskriver dräpande Malms avfärdande av dagens (kvinnliga) popstjärnor: ”Att Rosalías ’Mio cristo piange diamanti’, Charli XCX ’I think about it all the time’ eller Del Reys ’Venice Bitch’ skulle vara ett uttryck för hur ’det igenkännliga, populära, på förhand begripliga’ har tagit över vår kultur, som Malm påstår, är förstås bara löjligt.” Hon har rätt.
Och på tal om att sakna rock: Malms inspiration W. David Marx skriver i The Atlantic att ”Kurt Cobain would have wanted the next generation’s musicians and listeners to kill their idols, including him. Instead, they wear his face on T-shirts”. Okej, men återigen grabbar – är gitarrmusik allt? När Lil Yachty som nytt stjärnskott på mumbleraphimlen 2016 konstaterade: ”Jag kan helt ärligt inte nämna fem låtar av Tupac och Biggie” tog det hus i helvete i hiphopvärlden. Men Marx jublade väl, får man hoppas. Sedan har Yachty fortsatt spränga gränser för genren, som i den obegripliga ”Poland”, och genom att från ingenstans släppa ett album inspirerat av psykedelisk rock (där det ai-genererade albumomslaget skapade kontrovers och bekräftade att han vågade göra något nytt). Men för att kunna veta sådant måste det vara musik – och inte rock – som man är intresserad av. Jag tror på en kulturkritik som vågar vara smakdomare, men ett sådant åtagande ställer krav.
Greta Schüldt, Lovis Bratt Deland och Saga Cavallin menar alla att popmusiken utvecklas nu, och Henrik Dalgard och Love Frisell ser båda rockens återkomst. Så kan det vara, men samtidigt har musiken utvecklats även under de tidigare decennierna av 2000-talet, då kritiker som var unga på andra sidan millennieskiftet menar att allt stannade av. Travis Scott, Yung Lean, Silvana Imam, Broder John, T-Pain, Charli XCX och PC musik-pionjärerna, Avicii – har dessa personer inte också förändrat Musiken, har saker bara fastnat? Gubbar som saknar kassetter menar det. När det sedan visar sig att de mest lärt sig om musik genom att läsa fackböcker om den, och tror att Kendrick Lamars och Drakes framgångar är tecken på samma trend, ja… Okej.
Max Hjelm
PS. 2023 års bästa album var nog Nils Albins melankoliska Pluto. I fredags släppte raptrion Fridlyst – som han är en del av – EP:n Fickpengar. Den är sexig, rolig och med en sjukt krispig produktion. Lyssna.