De som klagar på att folk bara läser kommersiell romanceporr på ljudbokstjänster borde lära sig av Kendrick Lamar. LD:s kulturredaktör Max Hjelm skriver om hiphop-beefen som förändrat musikvärlden.
Solen har oupphörligen lyst på oss Kendrick-fans det senaste året. Rapartisten Kendrick Lamar har vunnit en ”beef” mot superstjärnan Drake och fick han fem Grammys för en av disslåtarna. I natt uppträdde Kendrick Lamar som pausunderhållning på Super Bowl – första gången en hiphopartist ensam får den äran. Spelningen var kronan på ett megaframgångsrikt år.
På SvD:s kultursida är biträdande kulturchef Essy Klingberg besviken. ”Är det fel att förvänta sig mer av en självutnämnd frälsare?” skriver hon och menar att ”Lamar bygger hela Super Bowl-showens dramaturgiska kurva runt sin Drakediss”. Donald Trump satt i publiken, varför inte rikta mer kritik mot honom?
Kritiken grundar sig i ett missförstånd om vem Kendrick Lamar är. Beefen som följts av människor över hela världen handlade aldrig om Drake.
Drake är en av världens största artister, men har just nu gömt sig på turne på andra sidan jordklotet och hela USA ropar med i en låt som kallar honom pedofil. Förra årets rapbråk blev en destruktiv, men kanske oundviklig, kedja där rapartisterna kallade varandra för pedofil, kort, hustrumisshandlare, trafficker, skådespelare, låtsas-aktivist och mer.
Drake är otvetydigt en dålig person, med en problematisk historia vad gäller yngre tjejer – från att kyssa en 17-åring på scen och att ha ett mycket underligt förhållande till skådespelerskan Millie Bobby Brown då hon var 14 år gammal. Berättigar det Lamars (så vitt vi vet) lögner och överdrifter? Moraliskt – tveksamt.
Lamars mål var inte att Drake skulle förlora – utan att det aldrig mer skulle finnas rapartister som Drake.
Men Lamars mål var inte att Drake skulle förlora – utan att det aldrig mer skulle finnas rapartister som Drake.
Historien är för invecklad för att bena ut här, den som är intresserad bör kolla på det omistliga Youtubeklippet ”I’m What the Culture Feeling” av F. D. Signifier på knappt tre timmar och trettio minuter. Drake kom in på scenen utan att vara en del av kulturen, hade spökskrivare och brydde sig bara om bli störst, ha mest pengar och göra radiohits. Han accepterades men respekterades inte. Då försökte Drake också skådespela en del av kulturen – med pinsamma raps om att ha ”mob ties” och bilder med rånarluvor. Detta i en konstform som alltid centrerats kring någon form av autenticitet.
Kendrick Lamar representerar motsatta ideal. Och han är besatt av att rädda konstformen, något som genomsyrar all hans musik.
Den som lyssnar på hans första riktiga succé good kid, m.A.A.d city (2012) hör rätt klassisk hiphop där Kendrick visar att han bemästrar historieberättande och fokuserar på kampen i Compton, Los Angeles. I nästa platta To Pimp a Butterfly (2015) gjorde han plötsligt en oväntad vänstersväng och blandade jazz, funk och soul, rappade om svartas situation i USA och att de som lyckas ta sig upp som artister säljer sin själ till de vita skivbolagsägarna (det är inte svårt att tänka på Drake när man hör rader som ”I can dig rappin’, but a rapper with a ghostwriter? What the fuck happened?”). Han uppvisar en enormt bred palett flows, överraskar ständigt med nya sätt att rappa. Albumet avslutas med en konversation med, och hyllning till, den legendariske, avlidne, rapparen Tupac Shakur (faktiskt taget från en intervju gjord av SR:s Mats Nileskär från 1994). Albumet efter (Damn, 2017) var plötsligt ytterst samtida, kommersiellt ljudande – och ekonomisk braksuccé. Men det var fortfarande mumblerap och artister som Drake som ledde hiphopen för stunden. Kendrick visade att han också kunde göra vad pop-rapparna gjorde, men det förändrade ingenting.
Varje gång världen har ropat efter honom har han vänt den ryggen.
Därefter var Kendrick tyst i fem år, och fick kritik för att inte ta mer plats under den stora Black Lives Matter-rörelsen som exploderade 2020 kring mordet på George Floyd. Visst tacklas han ständigt med ett messiaskomplex, men varje gång världen har ropat efter honom har han vänt den ryggen. Han är inte en politiker, utan en konstnär.
2022 släppte Kendrick Lamar till slut musik: Ett introspektivt album om att gå i terapi och bryta generationellt trauma. Det var den svarta kulturen som var i fokus, men inte på det sättet folk krävde av honom – kring sociala rättviserörelser. ”I choose me, I´m sorry”, sjunger han melankoliskt på slutspåret. En annan låt börjar med att han deklamerar: ”Kendrick made you think about it, but he is not your savior.” Men han rappar ännu en gång på sätt som aldrig gjorts tidigare med, för hiphop, oväntade teman; om mamman som blev utsatt för sexuellt våld som ung och hur det speglades i hans egen uppfostran, om samhällets svårigheter att acceptera transpersoner, om sexberoende. Albumet är upplagt som en teater i två akter, och är, i ordets rätta bemärkelse, ett mästerverk. Han försökte återigen flytta konstformen vidare.
2024 kom då beefen, i vilken varje låt försökte bryta ned den andra artisten. Men Kendrick använde bråket till något mer. Han släppte först två låtar som ännu en gång visade att han kunde rappa på en hög nivå vad gäller ordlekar och flow, sedan en låt där han excellerar i historieberättande (första lyssningen av ”Meet the Grahams” är bland de mörkaste sex minuterna jag varit med om), och slutligen med “Not like us” visade han att han kunde göra hits. Drake var måltavlan, men att döda hans karriär var bara medel. Målet var att visa vad hiphop är, i text såsom form – och rena hiphopen från de som inte delar den rätta kulturen.
2017, i låten The heart part 4, utnämnde Lamar sig till att ha ”The legendary status of a hip-hop rhyme savior”. I låten sa han (underförstått) att Drake inte ska tro att han är större än rap. Om Lamar vill vara en frälsare för något så är det hiphopen. När Essy Klingberg kallar honom en ”självutnämnd frälsare” och är missnöjd missförstår hon alltså vad spektaklet handlade om – för inte var det Drake. Det senaste årets framgångar för Lamar har lett till att det var länge sedan amerikansk hiphop mådde så bra, och så många försökte rappa så bra, och publiken lyssnade så bra, som nu. Super Bowl-showen (som – jo – var genomsyrad av ett politiskt budskap om svartas situation i USA) var framför allt ett firande av vinsten för hiphop, inte över Drake.
Det finns något att lära sig här för klagokörerna om att folk bara läser kommersiell romanceporr på ljudbokstjänster eller struntar i att köpa pretentiöspoesi.
Det finns något att lära sig här för klagokörerna om att folk bara läser kommersiell romanceporr på ljudbokstjänster eller struntar i att köpa pretentiöspoesi.
När Lamar nu förra veckan tackade för en ny grammis återkom han till budskapet: Ingenting är mäktigare än rapmusik – respektera konstformen. Det var vad han krigade för – och samtidigt blev han störst i världen. Därigenom bevisade han att man inte behöver välja mellan hantverksskicklighet och kommersiell framgång. Andra konstformer kan just nu bara drömma om att ha en ledare som är beredd att kriga så hårt för att rädda kulturen.
Den tidigare musiken, priserna och framgången hade redan befäst honom som en av de bästa rapparna någonsin. Det senaste året visar att han är den viktigaste konstnären i vår livstid.
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!