Det som på förhand såg ut att bli ett rekordval för de nederländska liberalerna D66 visade sig till och med vara en underdrift, men de sista få oräknade rösterna ser ut att bli avgörande. Lotta Ericsson analyserar ett stökigt val med kampanjvägran och TikTok-succéer från den belgiska ambasaden i Haag.
Sent i går satt jag uppe och följde den nederländska valvakan från ett studentrum i Haag. Där och då var den självklara rubriken något i stil med Tiktok-ikonen Rob Jetten tar hem segern med det progressiva liberala partiet D66. En markant ökning hade visserligen antytts i opinionsundersökningarna men inte till dessa skrällnivåer. I morse hade vindarna istället vänt till Geert Wilders högerpopulistiska parti PVV med så lite som ett par tusen röster, innan det vid lunchtid återigen stod klart att D66 klättrade upp på förstaplatsen. Med över 99 procent av rösterna räknade återstår endast resultatet från nio kommuner, däribland Amsterdam, och 90 000 brevröster. Valet ser ut att bli en rysare som inte lär avgöras förrän valkommitténs slutgiltiga offentliggörande kommer den sjunde november.
I skrivande stund står såväl Wilders som Jettens partier på exakt 26 mandat, men det är ännu oklart om D66 blir det största partiet. Det står däremot helt klart att Wilders inte tänker göra det lätt för den vänsterliberala uppstickaren. Via X meddelade han i morse att så länge det inte finns 100 procent klarhet, kan ingen förhandlare från D66 sätta igång: ”Vi kommer att göra allt för att förhindra detta.”
Kampen handlar alltså just nu om vilket parti som ska få sjösätta den trestegsraket som inleder regeringsförhandlingarna. Det första steget utgörs av en så kallad verkenner, eller spejare, vars uppgift är att sondera terrängen för regeringsunderlaget och sedan överlämna grovarbetet till den policyutformande informatören som slutligen lämnar över till den tillträdande premiärministern, i rollen som regeringsbildare.
Valets förlorare är utan tvekan Wilders PVV, som just nu ser ut att backa med elva mandat jämfört med förra valet. En faktor som sannolikt starkt bidragit till tappet kan tillskrivas de tre belgiska män som nu sitter häktade för misstänkt terroristattentat mot ett flertal politiker, däribland Geert Wilders. Säkerhetsrisken som följde attentatförsöket i möjlig kombination med att det tidigare samarbetspartiet VVD stängt dörren till att ha PVV i regeringen resulterade i att PVV förde en i stort sett osynlig kampanj. Dörrstängningen bör däremot ha kommit som mindre av en chock då Wilders fällde den gemensamma regeringen så sent som i juni.
Wilders tackade under hela valrörelsen nej till intervjuer i de stora dagstidningarna, liksom den kritiska utfrågningen i TV-programmet Nieuwsuur. I de få debatter han deltog i framstod PVV-ledaren främst trött och irriterad, menade att afrikaner gärna får svälta om det gynnar Nederländerna samt ägnade sig åt Göran Persson-taktiken fatshaming – med mindre framgång. Partiet verkar ha sett nederlaget komma då de i sista minut avbokade den festlokal som var abonnerad till valdagen och stod utan valvaka när de första resultaten presenterades. Något han däremot kan glädjas åt är att PVV återigen vann skuggvalet bland gymnasieelever.
Den stora vinnaren får oavsett slutligt resultat anses vara D66 som den senaste mandatperioden inte haft fler än 9 mandat – en närmare tredubbling. Att Rob Jetten kunde fylla det tomrum som skapats av Wilders får ses som en del av framgången men den vänsterliberala ledaren stod även för ett mer tidsenligt sätt att kampanja som verkar ha nått framgång. Han blev genast brett omtyckt då han kammade hem segrar i det populära frågesportprogrammet De slimste mens, något som närmast kan jämföras med ett folkligare På spåret, sett till dess räckvidd. Vidare är en förklaring hans starka närvaro på TikTok som kan beskrivas som unhinged, en retorik han tagit vidare i debatterna där han bland annat beskrivit asylpolitiken med kut, nederländska för fitta. Att hans partikontor nyligen fått sina fönsterrutor krossade i samband med högerextrema kravaller verkar även det ha spätt på sympatin trots sexismanklagelser då han uppmuntrat unga killar att gå med i försvaret genom att antyda att man får träffa den snygga kronprinsessan Amalia.
Framgångarna är sannolikt inte direkt tagna av PVV utan har snarare skett på bekostnad av Frans Timmermans socialdemokratiska parti GroenLinks-PvdA. Timmermans har därför meddelat att han avgår som partiledare. Partiet ser ut att ha lidit av att allt för länge fokusera på enstaka frågor: först bostadspolitik, sedan ojämlikhet och till sist ett fullt fokus på situationen i Gaza. Undersökningar har även pekat ut just Timmermans som en felande länk.
På högerkanten verkar det konservativa JA21 och det nativistiska partiet FvD dra nytta av PVV:s förlust. Även det, trots namnet, relativt progressiva Kristdemokratiska partiet CDA, med karismatiska partiledaren Henri Bontebal – ofta jämförd med en ung Colin Firth – har anledning att fira med 18 mandat jämfört med de tidigare fem. VVD, det högerliberala parti som Natos generalsekreterare Mark Rutte tidigare ledde, låg länge dåligt till i opinionsundersökningarna, men lyckades ändå få 22 mandat, bara två färre än förra valet.
I natt verkade det som att D66 kunde uppnå majoritet tillsammans med VVD, CDA och JA21. Det är den centerhögervariant som VVD föredrar. Dock visar de senaste mätningarna att de saknar ett mandat för att nå en majoritet. Dessutom kommer det att bli svårt för D66 att samarbeta med ett parti som JA21, som inte bryr sig om klimatpolitiken. Jetten nämnde därför en annan koalition: mellan hans eget parti, GL-PvdA, CDA och VVD, alltså de traditionella mittenpartierna. Problemet är att VVD under valkampanjen har uteslutit samarbete med GL-PvdA. Med en ny partiledare för GL–PvdA kan detta kanske ändras. Frågan är också vad CDA föredrar. Oavsett hur koalitionen kommer att se ut är det mycket troligt att Jetten blir premiärminister. Även om PVV blir det största partiet och därmed får initiera förhandlingarna har alla stora mittenpartier uteslutit ett samarbete.
I Nederländerna är tröskeln för att komma in i parlamentet mycket låg, ungefär 0,67 procent av rösterna räcker. Nu ser det ut som att 15 partier har fått mandat, vilket gör regeringsbildningen komplicerad och tidskrävande. Mellan 1945 och 2016 tog det i genomsnitt bara sex dagar att bilda regering i Sverige, jämfört med 94 i Nederländerna. Det är därför troligt att det kommer att dröja innan en ny regering är på plats. Att det för första gången i landets historia hänt att det största partiet fått färre än trettio mandat, ett tecken på fortsatt politisk fragmentering, gör inte saken lättare.
Lotta Ericsson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!