Ur ett svenskt perspektiv ser Nederländerna liberalt ut men det finns en gammal hierarkisk samhällsstruktur, skriver Annika Beijbom.
Idyllen en måndagskväll i början av oktober. Stranden vid Noordwijk aan Zee, Nederländerna. Varenda person jag möter på min promenad genom dynerna, över stranden, hälsar god afton och kommenterar tavlan vid horisonten – den där solen sänker sig i nordsjön, flankerad av en intensiv regnbåge som spegelbild över fastlandet. Jag blir en pekoralist.
Samma dag har domstolen i Amsterdam inlett förhandlingarna mot Geert Wilders. Wilders står åtalad i ett yttrandefrihetsmål – har han överskridit gränserna i sina utfall mot invandrare och islam? Wilders ombud är den högprofilerade kändisadvokaten herr Bram Moskowitz, den yngre. Rättens ordförande JW Moors, vid domstolen i Amsterdam, är enligt Geert Wilders spekulativ och partisk i sitt arbetssätt. Moors oberoende som rättens ordförande ifrågasätts av Wilders som likställer Moors med partiet D66:s retorik i andra kammaren.
Just i den valkretsen där jag går med havet i ryggen i oktober, mellan tulpanlöksfält och gladioler redo för skörd, röstade 9429 personer i det senaste valet. Valdeltagandet uppgick till 80,4 %. Mitt i idyllen har hela 16,32% valt att rösta på Geert Wilders frihetsparti PVV (Partij Voor de Vrijheid). Flest röster har liberalkonservativa VVD fått, 29,41%. Svenska Folkpartiet Liberalerna sitter i samma grupp som VVD, ALDE-gruppen, i Europaparlamentet och delar stora delar av VVD:s ideologi.
En av Geert Wilders käpphästar är problematiken kring personer med dubbel nationalitet. År 2007 protesterade han i parlamentet mot statsråd med dubbel nationalitet. Wilders då: ”även om Aboutaleb hade haft en blond kalufs och ett svenskt pass hade jag också protesterat.” I den nytillträdda nederländska regeringen har vice socialministern/biträdande departementschefen Marlies Veldhuijzen van Zanten-Hyllner (CDA) ironiskt nog två pass: ett nederländskt och ett svenskt. Van Zanten-Hyllner är född i Göteborg, har en nederländsk mor och en svensk far.
När nyblivna integrationsministern Erik Ullenhag (FP) tillträdde nyligen så var han tydlig med att han tänker ”ta debatten”. I Nederländerna har man tagit debatten i ett decennium, på allvar och i praktiken, sedan publiceringen av Scheffers text om det multikulturella dramat. Wilders själv gick ur partiet VVD i samband med mordet på Theo van Gogh eftersom han tyckte att debatten var för tam. Nyligen publicerades en text av Mustafa Can i Svenska Dagbladet där han retoriskt ställde frågan om Sverigedemokraternas påstådda rasism och att frågan om huruvida sd är främlingsfientligt är ”som att ägna tid och energi åt frågan: förekommer samlagsscener i porrfilmer”. Poängen är att främlingsfientligheten i det nederländska fallet på ett otäckt sätt sammanfaller med påstått liberal ideologi och det finns liknande tendenser inom de svenska varianterna av liberalism. Ett exempel är diskussionen i augusti 2010 om burkaförbudet som Folkpartiet Liberalerna föreslog. Utspelet hade lika gärna kunnat komma från Geert Wilders och PVV.
Ett axplock av Geert Wilders åsikter från Twitter @geertwilderspvv
– PVV kommer inte att stödja någon ny insats i Afghanistan oavsett vilken typ av insats det är.
– Om Israel-Palestina-frågan tycker Wilders att Jordanien är det enda äkta Palestina. Judéen och Samarien tillhör staten Israel och ju fler bosättningar desto bättre
– Ingen moské vid Ground Zero i New York.
– Femhundra nya djurpoliser, ‘animalcops’, ska jaga personer som misshandlar djur. Vilda djur måste stödfodras för att inte dö svältdöden under vinterhalvåret
Den nederländska liberalismen måste förstås mot bakgrund av livsåskådningsuppdelningen ’de verzuiling’. Ur ett svenskt perspektiv ser Nederländerna mycket liberalt ut men det finns en gammal hierarkisk samhällsstruktur som är svår att sikta vid första anblicken. Nederländerna är inte konfessionellt i sitt statsskick men kalvinismen har en djup och genomträngande klangbotten norr om floderna Maas och Waal. Söder om floderna är det istället det katolska arvet som ligger till grund för den traditionella livsåskådningen. Pelarstrukturen, ”de verzuiling”, kom till i början av 1900-talet när de olika religiösa lobbyorganisationerna enades om en konsensusöverenskommelse. I grova drag blev det en protestantisk-kalvinistisk pelare, en katolsk och en icke-konfessionell grupp. Segregationen mellan pelarna gick så långt att man till och med spelade i olika fotbollslag och gick till skilda bagare för att köpa bröd om man bodde på en ort där bägge varianterna fanns representerade. När de stora antalen gästarbetare började komma till Nederländerna var det tvivelsutan enkelt att dela in den nya religionen, islam, i en av pelarna. Att segregera religion är trots allt en nederländsk paradgren och häri ligger det multikulturella dramat som Scheffer ringade in. Ingen tid och kraft hade ägnats åt de nytillkomnas behov. Det var som att nederländsk politik förutsatte att turkarna och berbermarockanerna per automatik skulle sammanställa sina egna fotbollslag och öppna bagerier, trots att grupperna har helt andra behov.
Traditionen av tolerans och likabehandling är långt borta när man analyserar den nyliberala nederländska inrikespolitiken med den nya regeringen VVD-CDA-PVV. Yttrandefrihetsrättegången mot Geert Wilders är inte avslutad. Förhandlingarna kommer att göras om från början eftersom ombudet herr Moskowitz, den yngre, drivit igenom klientens överklagan. Rättens ordförande byts ut.
Alla på stranden en måndag kväll hälsar god afton, alla är vita, alla har nederländska som modersmål utom jag. Och nära en femtedel av dem har valt att rösta på Geert Wilders frihetsparti.
Annika Beijbom (hade själv lagt sin röst på VVD eller D66)
Annika Beijbom är förlagsredaktör på familjebokförlaget Beijbom Books som i år givit ut boken Politik 2.0 – konsten att använda sociala medier.