Taylor Swifts nya skiva har kanske dödat popen. Men sörj inte. I tider av massproducerad kulturell skit börjar människor inse att de faktiskt vill ha något som är bra på riktigt. Det kan vara början på ett radikalt skifte i den breda kulturen, skriver Love Frisell.
Så det hände: Taylor Swifts nya skiva floppade. Tidigare har den 35-åriga världsstjärnan skrivit tillräckligt bra låtar för att både tolereras av kritiker och bli en artist vars turnéer räddar länders BNP-siffror. Men nu har hon släppt kass musik.
För ett halvår sedan hade detta varit omöjligt. På det temat skrev jag en text i antologin Bildningsresan (Bertil Ohlin förlag) i våras där jag resonerade om de popkulturella konsekvenserna av att sociala medier ersatt 1900-talets massmedier som min generations källa till kultur.
Infrastrukturen som tillät allt från Revolver (1966) till My beautiful dark twisted fantasy (2010) att slå igenom och lämna ett avtryck på kulturen hade raserats och givit plats åt en ny, där poptimismen, regeln om att störst är bäst, blivit överideologi. Nu skulle masskulturen ge upp rockismens anspråk på autenticitet och nyskapande, och se ut och låta som den alltid gjort – det vill säga sedan 2010-talet. Allt skulle bli som Taylor Swift.
Ett halvår efter min text häcklas Swift i allt från dagspressens sågningar till tweets. En personlig favorit med en halv miljon gillningar låter: ”i said taylor swift’s new album sucks and i didn’t even get a single death threat from a swiftie. that’s how bad it is.” Förutom att texterna på den nya LP:n The life of a show girl var ovanligt pajiga – inte konstigt när hennes partner sedan två år varit fotbollsproffset Travis Kelce – var den samlade bedömningen att musiken lät AI-genererad. Låtarna var, som det heter på internet, slop – skitinnehåll.
Låtarna var, som det heter på internet, slop – skitinnehåll.
Man kan kalla det för poetisk ironi. IT-gurus proklamerade att framtidens musik skulle vara skapad av algoritmer, och domedagsprofeterna muttrade instämmande. I verkligheten blev det tvärtom: människan började låta som en dator.
Tack och lov har dysterkvisten alltid fel. Likt annan kultur är musik en källa till gemenskap och status. Vi vill lyssna på ungefär samma låtar som våra likar och personerna vi ser upp till; vi följer status och det är så smak skapas, och i förlängningen även trender. Så länge vi tycker att upphovspersonen till kultur är relevant (vilket vi borde) ska kulturen vara skapad av riktiga personer. AI-musik är fortfarande alltför synkretisk, ett hopkok av sounds som är bekanta men saknar det lilla främmande elementet, det mänskliga, som får helheten att låta ny. Även en fankultur som Swifties vill ha den ”riktiga” musiken.
Sedan ett halvår tillbaka är dock sociala medier knappt sociala längre, snarare är de maskiner för att konsumera innehåll i väntan på verkliga händelser.
Sedan ett halvår tillbaka är dock sociala medier knappt sociala längre, snarare är de maskiner för att konsumera innehåll i väntan på verkliga händelser. Meta skryter om nya AI-funktioner som låter användare generera korta klipp för att skicka till vänner, funktioner som gör mobiltelefonen till en löjligt avancerad Magic 8 ball. Man knappar in sin prompt och får något lätt roande tillbaka. I bästa fall är man nöjd i fem sekunder.
Jag – en vän av människan – tror att utveckling i slutändan innebär något gott.
I början av 2010-talet besegrades tidningarna av internet och kritikern – i alla fall enligt många personer, främst unga – av influencern. På Instagram och Tumblr samlades stora fandoms kring världsstjärnor som Taylor Swift och One direction, och kring mindre artister bildades små klickar på sajter som RYM och /mu/. Något de gamla medierna behövde förhålla sig till för att fortsätta vara relevanta hos en yngre publik. I dag hotas detta system av överflödet av slop, fortare producerat av algoritmdrivna konton än vad en människa kan klicka bort det.
Det är inte en kultur vi vill engagera oss i. Som Jonas Gren påpekar i essäboken Ingen surf (Weyler förlag) överväger nästan var tredje vuxen att byta till knapptelefon. Bland yngre vuxna, i åldrarna 18–35, vill hälften göra detsamma. Folk – svältfödda på riktig kultur, eller åtminstone en känsla av äkthet – har tröttnat.
Här finns en öppning för de tidningar, redaktörer och kritiker som är beredda att ta den. Någon måste sålla i den nya vegetationen och våga avgöra vad som är coolt, även om det innebär att uppröra miljoner fans på nätet.
Att såga nya Taylor Swift är en början. Nu måste någon hitta och lyfta fram det goda.
Love Frisell
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!