En paradoxal påminnelse om att staden slår glesbygden

Love Frisell läser antologin Staden i den svenska romanen och påminns om att det borgerliga stadslivet måste försvaras – både mot Habermas stadspastoral och Per Hagmans proseccoproletariat. 

Staden i den svenska romanen (Timbro förlag, 2024) är den första antologin som berör staden som en topos i den svenska litteraturhistorien. I den varvar redaktörerna Eric Luth och Henrik Dalgard fjorton essäer av mer eller mindre namnkunniga skribenter med stickprov ur svenska stadsskildringar. Läsaren får färdas från August Strindbergs 1800-tal till Per Hagmans samtid, från Hjalmar Bergmans fiktiva Wadköping till Torbjörn Flygts segregerade Malmö och Claes Hylingers excentriska Göteborg. 

Bakgrunden är enkel: industrialiseringen och den uppblossande kapitalismen i mitten av 1800-talet ruskade om det gamla ståndssamhället och tryckte ihop hundratusentals personer med olika bakgrund på en och samma plats. Samtidigt bidrog bok- och tidningsmarknaden, den ökade läsförmågan och stadens allmänna utrymmen till att en ny offentlighet växte fram – en borgerlig offentlighet. Där, på pubarna och i kaffehusen, kunde borgare diskutera frågor som berörde dem med lik- och oliktänkande främlingar.

Detta gav dåtidens författare en unik möjlighet: att för första gången kunna skildra den lilla människan och hennes personliga angelägenheter, snarare än salongernas intriger. Både romanen och den liberala demokratin växte fram ur denna kontext och är oskiljaktiga från den. 

“Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras”

Som mest ingående behandlas ämnet i filosofen Jürgen Habermas standardverk Borgerlig offentlighet, som också har blivit kritiserad för sin romantiserande skildring av den privata sfärens tillblivelse, stundvis gränsande till stadsidyll. Ingenstans syns den uppryckning av tillvaron som Karl Marx euforiskt skildrar i Kommunistiska manifestet: “Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.”

Vissa menar till och med att den borgerliga offentlighet som Habermas skildrar aldrig har funnits.  Den förblir ett ideal, en fiktion, ett föremål för romankonsten. 

Men däri ligger nog storheten i Staden i den svenska romanen. (Nästan) ingen av de många romanförfattarna som avhandlas i antologin är ute efter att skriva stadspastoral. Snarare skildrar de staden som en plats i ständig förändring – en plats där möjligheter finns, men också faror.  

Förhoppningsvis kan Staden i den svenska romanen – paradoxalt nog – fungera som en påminnelse om att det borgerliga stadslivet ändå är eftersträvansvärt.

Visst, några av essäerna präglas av långa handlingsreferat, stora blockcitat och otillräckligt symptomatiska – det vill säga, okritiska – läsningar. Men boken erbjuder också ett brett innehåll för en ny publik. Bland annat skriver Eric Luth en motberättelse till stadsidyllen, Mikaela Blomqvist sätter det underskildrade Göteborg på kartan, Johan Jönsson lyfter fram stadens baksida i sin genomgång av litteraturens Malmö och Lyra Ekström Lindbäck demonstrerar hur Stockholm med litteratur och reklam konstruerar sin egen självbild. 

Staden har helt enkelt aldrig varit pastoral; dess främsta upplevelse förblir desillusion. Förhoppningsvis kan Staden i den svenska romanen genom att ta fasta på denna känsla – paradoxalt nog – fungera som en påminnelse om att det borgerliga stadslivet ändå är eftersträvansvärt. Att stadens mångfald är att föredra framför den provinsiella glesbygden och villaförorternas inskränkthet.

Men också att den är värd att bevara när det som Per Hagman kallar proseccoproletariatet hotar den inifrån och riskerar att reducera staden till döda köpcentra och korridorer av Bröd & Salt. 

Love Frisell

Not: Eric Luth är chefredaktör för Liberal Debatt. Därför recenseras boken av en utomstående skribent.

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!