Det är mer än tio år sedan som Jens Stoltenberg tillträdde som generalsekreterare för Nato, men i hans biografi känns det nästan som att tiden stått stilla. Laura Ingemarsson har läst den konflikträdda Natochefens nya bok Min tid i Nato – om barndomen och om vikten av att tala med ryssen.
Ryska flyg nära Kastrups flygplats, ett Europa beroende av rysk energi och en ukrainsk regering som bönar och ber om EU- och Nato-medlemskap. Omständigheterna som formade Jens Stoltenbergs första tid som Natochef 2014 hade likaväl kunnat vara ett uppslag i dagens tidning. Till och med karaktärerna är desamma – utrikesminister Sergej Lavrov, president Macron och Turkiets Erdoğan.
I den nya biografin Min tid i Nato (Albert Bonniers förlag, översatt av Ninni Holmqvist) summerar Stoltenberg det dryga decenniet som generalsekreterare för den transatlantiska försvarsalliansen. Själv återvände den norska ledaren i början av året till regeringskansliet i Oslo där han redan tillbringat flera mandatperioder. Nästan som att inget hänt under hans mandat.
Visst, några saker har förändrats sedan Stoltenberg först slog sig ner i ordförandestolen vid det runda Natobordet. USA, som under Obamas ledning nominerade honom till rollen, är inte en längre självklar partner. Tyskland, som tidigare inte velat investera de obligatoriska procenten i försvar, har slutat bråka om pengar. Och Islamiska staten är numera ingen mäktig spelare.
Men dagens säkerhetsläge vittnar fortfarande om att Stoltenbergs Nato inte åstadkom fullt så mycket som man ville. Ukraina toppar fortfarande dagordningen och bråken om försvarssatsningar pågår än, om än med något färre länder.
Stoltenberg växte upp som nepobaby till toppolitikerna Thorvald och Karin Stoltenberg. En trygg och kärleksfull familj i den socialdemokratiska adeln. Jens gick i sina föräldrars spår och engagerade sig tidigt i ungdomsförbundet AUF. Systern Camilla utbildade sig inom medicin och blev generaldirektör på den norska Folkhälsomyndigheten. Det tredje syskonet, Nini, var familjens svarta får och 2014 avled hon till följd av sitt missbruk.
Två månader efter Ninis bortgång lyfte Jens från Gardermoen till Zaventem för att börja arbeta i det enorma Natokomplexet – både med sorg, men också med viss lättnad. Det fruktansvärda, men oundvikliga, hade till slut skett, berättar han i boken. Ninis missbruk hade pågått sedan 90-talet, och att det en dag skulle ta hennes liv var inte oväntat.
Mammans och pappans stöd fanns med genom hela karriären. Till och med när Stoltenberg fick kritik för sin konflikträdsla. Pappan Thorvald förklarade, privat som i media, att världen hade alldeles för få politiker som ville undvika bråk. Var Thorvalds filosofi en politisk övertygelse eller ett sätt att försvara sin son? Stoltenberg skriver att han misstänker det sistnämnda.
Men faderns ord vägde likväl tungt. Hans sista, på dödsbädden i den luftiga Oslolägenheten, blev: ”Du måste prata med ryssarna”.
Genom alla de 400 sidorna framhåller Stoltenberg konsekvent sin syn på diplomati. För honom var dialog med Ryssland ett tecken på styrka, inte svaghet. Många inom försvarsalliansen höll inte med.
Under ett besök i Litauens huvudstad Vilnius träffade Stoltenberg den socialdemokratiska försvarsministern Juozas Olekas. Ivrigt berättade Stoltenberg om Norges relativt välfungerande relation till Ryssland: Under de bittraste minusgraderna av kalla kriget samarbetade Norge med Sovjetunionen kring militär, energi och fiske. Som AUF-ledare genomförde Stoltenberg 1988 en miljöaktion mot svavelutsläpp tillsammans med det kommunistiska ungdomsförbundet. Och i mitten av 1990-talet deltog Norge i en gemensam ekonomikommission där norska investeringar gick till ryska olje- och gasprojekt.
Den lituaiska ministern lyssnade artigt och svarade kort: ”Själv är jag född i Gulag”.
Otaliga folkrättsbrott senare har Stoltenbergs övertygelse om dialog med Ryssland inte nödvändigtvis åldrats väl. Samtidigt visar Rysslands imperialism inga tecken på att avta. Vilken lösning som kan fungera återstår att se. Kanske får hans diplomati rätt i framtiden.
I boken lyfts viss irritation mot en av de som tror sig ha en annan lösning på Rysslandskonflikten än han själv: den franska presidenten Emmanuel Macron.
”Strategisk autonomi” har varit ett nyckelord för Macrons Frankrike. Stoltenberg menar att han ser det som positivt om det handlar om försvar, konkurrenskraft och teknologisk utveckling, men varnar för att det kan bli ett hot om EU börjar nagga på Natos kompetens.
”EU kan inte försvara Europa” skriver Stoltenberg. ”Visionen om ‘strategisk autonomi’ är dessutom ett koncept som splittrar Europa. Länderna i öst är starkt emot att banden till USA försvagas. De vet att det bara är USA som har tillräcklig militär styrka att garantera deras säkerhet.”
Men när man i dag blickar västerut ser många inte en självklar partner. Samtidigt har Bryssel lyckats säkra 19 sanktionspaket mot Ryssland och garanterat långsiktigt stöd till Ukraina. I ”the coalition of the willing” tar EU-länderna störst plats och USA syns inte till.
Om Macron eller Stoltenberg får rätt är ytterligare något som framtiden får avgöra.
Oavsett ger Min tid i Nato en generös inblick i såväl Natokorridorerna som i hans personliga liv. Boken bjuder på rikligt med dialog från världsledare och intressanta geopolitiska resonemang om problem som tyvärr ännu inte är historiska.
Laura Ingemarsson är en Brysselbaserad frilansskribent.
lauraingemarsson@gmail.com
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!