Det sägs att Ukraina försvarar hela Europas säkerhet, men möts orden upp med handling? Nej, inte tillräckligt, säger Anders Rehnberg, och beskriver hur Europa ibland till och med försvårar för Ukraina.
Too little, too late. Så kan man sammanfatta EU:s stöd till Ukraina sedan Rysslands fullskaliga invasion. Många länder, däribland Sverige, var snabba med att ta ställning för Ukraina och merparten av unionen har dessutom levererat betydande stöd, såväl ekonomiskt som militärt. Samtidigt råder det inga tvivel om att stödpaketen inte står i paritet med behoven och månaderna utan omfattande amerikanskt stöd visade med all oönskad tydlighet hur beroende Ukraina, och därmed Europa, är av USA för att vinna kriget.
Det amerikanska presidentvalet i höst riskerar därför att bli en kalldusch för Ukraina. Det är i dagsläget omöjligt att säga vem som kommer bli vald till president men om Trump står som segrare står Ukraina sannolikt inför ett allvarligt läge med kraftigt försvagat stöd från USA. Även med Biden, men med en kongress som lutar republikanskt, riskerar man en allvarlig situation med upprepningar av det dödläge som talmannen Mike Johnson och USA:s kongress tidigare i våras utsatte den ukrainska befolkningen för.
Vår säkerhet hänger på en ukrainsk seger och då håller det inte att Tjeckiens president ska behöva skramla för att få tag i granater.
I ljuset av den politiska situationen i USA, men också den alltmer oroande utvecklingen vid fronten, behövs ett paradigmskifte i EU och medlemsländernas politik gentemot Ukraina. Det sägs ofta, också på högsta politiska nivå, att Ukraina försvarar allas vår säkerhet. Det stämmer, men politiken gentemot Ukraina återspeglar inte den verkligheten. Självklart ska vi se till att vår egen försvarsförmåga är stark, och lika självklart ska vi uppnå Natos mål om 2 procent av bnp i försvarsbudgetar, men vår säkerhet hänger på en ukrainsk seger och då håller det inte att Tjeckiens president ska behöva skramla för att få tag i granater, att Tyskland konstant förhalar avancerade vapen till Ukraina eller att Sverige tar månad efter månad på sig att landa i beslut kring att skicka JAS-plan.
Det finns såklart även positiva signaler. Att Storbritannien så sent som i april annonserade att man ställer om sin försvarsindustri till krigstillstånd och att Frankrike markerat att man inte utesluter marktrupper i Ukraina är två exempel på detta. Ett annat betydande exempel är Nato-chefen Jens Stoltenbergs förslag att inrätta en fond på 100 miljarder euro för att stärka Ukraina. Det är välkomna steg som nu behöver omvandlas till mer vapen vid fronten och mer stöd till återhämtning.
På kort sikt behöver EU ge alla vapen vi kan avvara och lite mer. Det råder inte något akut militärt hot mot Sverige, Frankrike, Tyskland eller merparten av de andra EU-länderna. Vår första prioritet bör därför vara att ge Ukraina exempelvis de patriotsystem de behöver och först därefter se till våra egna behov. Det stora skiftet som behöver ske handlar därför om att öka produktionen. Dagens produktion räcker inte ens till dagens behov, ska vi öka såväl försvarsbudgetar som stödet till Ukraina behöver den industriella kapaciteten ses över och Europas länder genomföra en kraftigt ökning av försvarsproduktionen. För att skala upp krävs dessutom EU-koordinering med såväl gemensamma investeringar som upphandlingar och, vid behov, gemensamma upplåningar likt de som genomfördes under pandemin. Ett annat sätt att finansiera såväl återuppbyggnad som militärt stöd är att ta vara på de över 2 000 miljarder kronor i frysta ryska tillgångar som finns på bankkonton runtom i västvärlden.
Det offentliga behöver ge den trygghet som krävs för att företag ska våga investera pengar i ett krigsdrabbat land.
Utöver det militära stödet behövs också massiva investeringar genom såväl humanitärt bistånd som återuppbyggnad av Ukraina. Här spelar privata investeringar stor roll, men det offentliga behöver ge den trygghet som krävs för att företag ska våga investera pengar i ett krigsdrabbat land.
Det finns också den andra sidan av myntet, den där EU aktivt försvagar Ukraina. Vid sidan av mitt vanliga jobb har jag mycket kontakt med ukrainska vinproducenter och importörer och hör ofta deras erfarenheter av långa kötider vid gränsen och krångliga EU-regler som försvårar handel. Att ukrainska varor, utöver att transporteras genom ett sönderbombat land, fastnar vid gränsen till Polen, ibland i flera veckor, till följd av medvetna blockeringar är direkt ovärdigt. På handelsfronten behöver EU med andra ord ändra kurs, leva upp till sina ord och släppa in Ukraina i värmen.
Ytterst krävs dock något som få ledare varit beredda att säga, nämligen att Europas länder bör vara beredda att vidta alla åtgärder för att försvara vår gemensamma säkerhet. Också om det i slutändan innebär att skicka marktrupper till Ukraina.
Anders Rehnberg
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!
- Den som är nyfiken på att prova ukrainskt vin gör rätt i att titta in på winesfromukraine.com, ett företag startat av estländarna, eldsjälarna och vinälskarna Martin och Juhan-Markus som beställer in och skeppar från ett lager i Tallinn vilket på så sätt tar bort merparten av osäkerheten för de som beställer.