I samma stund som man väljer att ta steget in i politiken, suddas gränserna till privatlivet ut, skriver centerpartisten Anna Ek i en betraktelse över politikens baksida.
Det är sällan vi pratar om hur det är att engagera sig politiskt. Om det händer, fokuserar samtalet ofta på engagemanget för frågorna eller drivkrafterna bakom en politisk karriär. På sin höjd får vi glimta genom dörrspringan till verkligheten i en biografi.
Missförstå mig inte, jag tycker inte att politiker ska dela med sig av allt. Men, i efterdyningarna av Anna-Karin Hatts besked tycker jag mig skönja ett bekant mönster. Det har följt mig sedan barnsben, både som anhörig och politiskt aktiv.
Så väl ledamoten i kommunfullmäktige som partiledaren är offentligt gods.
Föraktet mot politiker. Jag är väl medveten om hur det tar sig uttryck. Man blir praktiskt taget avhumaniserad. Ens åsikter är inte ens egna, de tillhör ett partipolitiskt etablissemang. Politiker har inte rätt till samma integritet som andra människor. I samma stund som man väljer att ta steget in i politiken, suddas gränserna till privatlivet ut. Så väl ledamoten i kommunfullmäktige som partiledaren är offentligt gods. Det här är politikens baksida, och priset som man får betala dyrt för både som företrädare och anhörig.
Och jag upplever att baksidan har vuxit sig starkare, i takt med att rörelser som anser sig kämpa mot etablissemanget tar mer och mer mark. De skräder sig inte för att angripa minsta öppning om det får meningsmotståndare att se svaga ut.
Jag tillhör den politiska generation som sakta men säkert sett vårt debattklimat urarta.
Jag tillhör den politiska generation som sakta men säkert sett vårt debattklimat urarta. Det fanns en tid då vinnaren i debatten var den som kunde förklara sin politiska ståndpunkt, inte den som var bäst på att måla upp sin motståndare som en idiot. Eller värre saker än så. Och jag är övertygad om att en av orsakerna till att det offentliga samtalet har blivit så hårdnackat är att politiker inte ens behandlar varandra med respekt.
Det bereder vägen för ett gränslöst samhälle. Där politiker inte bara ska vara beredda att ta och bemöta kritik, utan med ett leende acceptera hat långt över vad som är rimligt. Ett samhälle där den växande stormen som anbefaller politiker och offentliga företrädare inte bara riktas mot de som valt att engagera sig, utan deras nära och kära.
Jag har vuxit upp med och i politiken. Sedan barnsben, har jag i första hand fått se prov på den oerhörda tacksamhet och det ansvar politiker känner inför sina roller. Det är min grundmurade övertygelse att det är ett privilegium att få ta del av och representera andra människor, i vårt demokratiska system.
Konsekvenserna av hat och hot är att alla inte ställer sig till förfogande eller att man inte orkar hålla i sitt engagemang. Vår demokrati blir sårbar och odynamisk, för att det saknas representation från grupper som är extra utsatta.
Den som säger att politiker behöver skaffa sig skinn på näsan, eller att man får skylla sig själv för att man valde att engagera sig, har fel. Det må vara ett privilegium att vara politiker, men det är likväl ett privilegium att ha människor som är beredda att representera oss.
Anna Ek