På vägen till bokmässan fick Peter Hellman erfara några av de små stegen mot hur en polisstat skapas. Steg för steg monteras tiliten ner, och det som föds i spåren är ett odemokratiskt angiverisamhälle.
På väg till bokmässan i Göteborg blev jag härförleden påmind om ett grundläggande motsatspar i vårt samhällsbygge: Frågan om vi vill ha ett samhälle där vi tror att andra människor i huvudsak vill göra rätt för sig, eller ett där alla människor ses som potentiella lagbrytare?
Den ena inställningen bygger gemenskap och ansvar. Den andra bygger kontroll, rädsla och i förlängningen ett angiverisamhälle.
På spårvagnen, där jag satt tillsammans med andra resenärer, till synes jämlikar på väg genom stan, reste sig plötsligt en person upp och skanderade högt: ”biljettkontroll”.
Kort därefter reste sig en till.
Vad vi trodde var medpassagerare, medmänniskor, visade sig vara utsända för att kontrollera.
Vad vi trodde var medpassagerare, medmänniskor, visade sig vara utsända för att kontrollera. De små plastbrickor de bar på visade foto och nummer, men inga namn. Anonyma kontrollanter, utan uniform och i vanliga kläder krävde nu att få se att vi gjort rätt för oss.
Ställd inför det nedslående i situationen och driven av att fler behöver reagera mot den ökande repressionen i vardagen – vare sig det rör sig om godtyckliga visitationer eller om anonyma biljettkontrollanter – ifrågasatte jag vad de höll på med.
Efter några meningar om mellanmänsklig tillit och hur otrevlig kontrollen upplevdes reste sig ännu en kontrollant.
”Du som är så snyggt klädd har väl råd med biljett”, sa han, som om plikten att följa regler skulle hänga ihop med klädstil. Jag kunde inte undgå att tänka hur de hade bemött mig om jag inte tillhört de privilegierade i samhället, inte minst mot bakgrund av de studier som visar att exempelvis polisen ofta behandlar människor olika beroende på vilken bakgrund de har.
Stärkt av Henry David Thoreaus ord om civil olydnad – låt ditt liv vara den friktion som hejdar maskineriet – såg jag det som min skyldighet att under resten av min korta resa fortsätta protestera i det lilla mot denna vardagens orättvisa.
När jag således argumenterade emot och ifrågasatte det orimliga i att anonyma kontrollanter satt utspridda bland oss hände dock det verkligt absurda. Genom vagnen ropade en medpassagerare ”de gör bara sitt jobb”. Snart ropade en annan ”ring polisen om han inte vill visa!”
Mitt i vardagen såg jag det oerhört tydligt: Så här skapas en polisstat.
Misstron smittar. Medborgare ställs mot medborgare, och ett angiverisamhälle föds där repressionens företrädare ”bara gör sitt jobb” utan eftertanke eller ansvar.
Är det rimligt att leva i ständig misstanke om att någon i vår närhet egentligen är där för att övervaka och kontrollera oss?
Man ska naturligtvis betala för sin resa och självklart hade jag biljett. Samhället kan inte fungera om människor inte gör rätt för sig. Men frågan är större än så. Är det rimligt att leva i ständig misstanke om att någon i vår närhet egentligen är där för att övervaka och kontrollera oss?
Väl inne på bokmässan väntade nästa absurditet. En inpasseringskontroll där alla visiterades och där allas väskor gicks igenom. Samma logik som på spårvagnen blottlades; vi var potentiella missdådare tills motsatsen bevisats.
Och vid detta vänjer vi oss. Vi har redan vant oss vid allt från vanliga biljettkontroller till att lämna ifrån oss vätskor och bälten på flygplatser, vid att kameror följer våra steg genom stadskärnan. Nu accepterar vi att även kulturens rum omgärdas av kontroller. Det som började som undantag blir snart rutin, och gränsen för vad vi accepterar flyttas ständigt framåt.
Det är lätt att avfärda mina exempel som bagateller: en biljett, en väska, en kontroll i kön. Men i längden är det just i vardagen som den stora förskjutningen sker. Det är i det till synes triviala som vanan etableras, och när vanan väl satt sig blir det nästan omöjligt att vända utvecklingen.
Rättsstaten bygger dock på motsatsen, på principen att var och en ska betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats. Principerna har emellertid bara ett praktiskt värde om vi inte börjar överge dem i vardagen. Mellanmänsklig tillit är det kitt som håller ihop ett samhälle, en tyst överenskommelse om att vi i grunden kan lita på varandra. När såväl staten som andra aktörer nu i stället en efter en börjar signalera misstro och instiftar system för olika slags visitationer och kontroll, då kommer vi snart att se annorlunda på varandra. Vi förändras som människor, blir vaksamma och börjar misstänka vår nästa. Till slut är det inte längre kontrollerna i sig som är problemet, utan det klimat de skapar; ett samhälle där ingen går att lita på.
Det är så här demokratier dör. Inte genom ett enskilt beslut, inte genom en enskild lag, utan i tusen små steg där vi vänjer oss vid att betrakta varandra med misstro. En efter en reser sig kontrollsamhällets företrädare. Men medborgarna, vi reser oss inte alls.
Peter Hellman
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!