Skip to content
Klimatet på Musks plattform X står i fokus för debatten om yttrandefrihet.
Klimatet på Musks plattform X står i fokus för debatten om yttrandefrihet.
Debatt | Yttrandefrihet

Yttrandefriheten förlorar sitt värde om den bara används för att förstöra

Debatten om yttrandefriheten bygger på ett antal stora vanföreställningar, skriver juristen och debattören Peter Hellman, och menar att vi måste sluta betrakta yttrandefriheten som en ensidig rättighet utan i stället förstå den som en del av ett större samhällskontrakt.

Yttrandefriheten har hamnat i centrum för några av den senaste tidens mest polariserande debatter. Från den infekterade frågan om hur man ska se på koranbränningar i Sverige, via diskursen kring Israel-Palestina-konflikten och kriget i Gaza, till klimatet på Elon Musks plattform X. Där desinformation och hatfulla uttryck ofta frodas förklädda i yttrandefrihetens mantel. 

Nyligen gick också Metas grundare Mark Zuckerberg ut med att Facebook skulle bli mer som X när det gäller innehållsmoderering.  

Vi ser här en rörelse där begreppet yttrandefrihet förvrids av dem som kräver rätten att få uttrycka sig oemotsagda, samtidigt som de ropar efter censur av andras åsikter. I mellandagarna efterlyste exempelvis Kristoffer Tamsons, det moderata oppositionsrådet i Region Stockholm censur av Amnestys ”folkmordsaffischer” i Stockholms tunnelbana, för övrigt just på X. 

I samtliga ovanstående exempel blottläggs en paradoxal men vanlig tolkning av yttrandefriheten: att det skulle vara en rättighet som gäller för den egna ståndpunkten, samtidigt som den uppfattas som ett hot när den ger plats åt andras.

Kristoffer Tamsons förespråkar censur i tunnelbanan, menar Peter Hellman. Foto: Franke Fouganthin, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Tryck- och yttrandefriheten är nog demokratins mest grundläggande – men också mest missförstådda – principer. Ofta ser vi argument av modellen ”jag har rätt att säga vad jag vill”, som om principerna vore något slags universellt frikort för ansvarslösa och ibland direkt skadliga uttalanden. Men yttrandefriheten är varken en absolut rättighet eller en ursäkt för anständighetens död. Yttrandefrihetens värde ligger i dess funktion som ett verktyg för att hålla makten ansvarig och möjliggöra en fri idédebatt. 

Dess syfte är att skydda individen från statlig maktutövning, censur och förföljelse, ett skydd som är fast förankrat i vår grundlag genom tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och regeringsformen, samt i internationella konventioner. Det rör sig alltså inte om ett carte blanche att agera utan konsekvenser eller att ge fritt spelrum för hat, lögner eller förolämpningar i alla sammanhang. Det är av avgörande betydelse att förstå denna distinktion.

Vantolkningarna av yttrandefriheten bottnar sannolikt i en bristande insikt om att yttrandefriheten aldrig har varit absolut – och att detta har goda skäl för sig. I vårt rättssystem har vi infört begränsningar i yttrandefriheten för att balansera rätten att uttrycka sig mot skyddet för andra grundläggande värden, som enskilda människors integritet och säkerhet. Lagstiftning om förtal, hets mot folkgrupp och olaga hot med mera är tydliga exempel på att friheten att uttrycka sig inte innefattar friheten att skada andra. Dessa begränsningar är inte att se som ett hot mot yttrandefriheten. De är en förutsättning för att yttrandefriheten ska fungera i ett demokratiskt samhälle.

Vi har rätt att säga idiotiska, elaka och provokativa saker, men vi har ingen rätt att undslippa andras legitima reaktioner mot det vi säger.

Ändå hörs stundtals invändningar om att sådan skyddslagstiftning inte skulle utgöra acceptabla inskränkningar av yttrandefriheten. Det är emellertid ett ytligt sätt att se på saken. Begränsningarna finns inte för att kontrollera vad människor får tycka, utan för att säkerställa att yttrandefriheten används på ett sätt som inte underminerar andra grundläggande rättigheter.

Ett annat missförstånd handlar om anständighet och socialt ansvar. Att staten inte ingriper mot ett uttalande innebär inte att yttrandet är moraliskt eller socialt acceptabelt. Vi har rätt att säga idiotiska, elaka och provokativa saker, men vi har ingen rätt att undslippa andras legitima reaktioner mot det vi säger. Yttrandefriheten skyddar från staten, men inte från konsekvenser i det sociala rummet.

Detta blir särskilt tydligt i en tid präglad av sociala medier, där gränsen mellan det offentliga och det privata suddas ut. När yttranden som en gång varit förbehållna privata konversationer nu publiceras inför tusentals eller hundratusentals människor får de en annan tyngd. Anständighet – inte censur – är då vad som behövs för att skapa ett respektfullt samtalsklimat.

Även när det gäller kulturella yttringar gör sig människor ofta till smakdomare, i värsta fall i form av att krav reses på att kontroversiell konst eller litteratur ska förbjudas för att den kränker någon. Kulturen är en central del av det offentliga samtalet och kan ofta utmana våra föreställningar och värderingar. Provokatörer behövs. Från ett yttrandefrihetsperspektiv blir det därför lika fel när man ropar efter censur av kulturuttryck som när man försöker rättfärdiga hets mot folkgrupp i yttrandefrihetens namn. Den ena ytterligheten underminerar själva grunden för det fria ordet genom att försöka tysta obekväma röster, medan den andra exploaterar friheten för att så splittring och hat och därigenom underminerar rättsstatens grundläggande principer om människors lika värde.

Friheten att uttrycka sig är ovärderlig, men den förlorar sitt värde om den används för att förstöra snarare än bygga.

Nyanserna blir därför av stor betydelse. Yttrandefriheten kan inte användas som ett verktyg för att tysta andra eller som en ursäkt för att skada. Den måste istället fungera som en balans mellan frihet och ansvar, mellan det obekväma och det anständiga. I en fungerande liberal demokrati balanseras ständigt rättigheter mot varandra. Att förstå yttrandefrihetens gränser handlar därför ytterst om att förstå själva demokratin.

Vi måste sluta behandla yttrandefriheten som en ensidig rättighet och börja förstå den som en del av ett större samhällskontrakt. Friheten att uttrycka sig är ovärderlig, men den förlorar sitt värde om den används för att förstöra snarare än bygga. Min frihet att tala får inte hursomhelst trumfa din rätt till skydd från skada eller kränkning. 

Att bete sig anständigt och att respektera yttrandefrihetens gränser således är inte en inskränkning – det är att förstå och värna dess verkliga betydelse.

Peter Hellman

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Yttrandefrihet handlar inte om att skydda bekväma åsikter

Demokratin måste få skava – låt rasisterna ställa ut!