Bokmässan är slut för i år. Och vi kan vara lugna, skriver Liberal Debatts Fredrik Thorslund: den kommer nog tillbaka även nästa år. Det är trots allt inget filantropiskt bildningsprojekt vi talar om, utan en branschfest. En branschfest så ömsesidigt gynnsam att den förtjänar en egen Attenborough-dokumentär.
Under Bokmässans näst sista dag passade DN Kultur på att rycka ett par av de mer profilerade mässdeltagarna åt sidan för att ställa några frågor om det stora litteraturkalaset. På frågor som “Vilket är ditt finaste bokmässeminne” och “Vilket är ditt mest pinsamma bokmässeminne” fick högvilt som Lena Andersson, Johannes Anyuru och Leif Pagrotsky bjuda DN:s läsare på små guldkorn från förr – med kioskvältar-citat som spretade från “Jag kände mig konventionell en gång” (Pagrotsky) till “Jag vill inte berätta för DN:s läsare” (Anyuru).
På den sista enkätfrågan – “Har Bokmässan som den ser ut idag en framtid”? – var alla tillfrågade däremot rörande överens. Mässan måste finnas kvar.
“Jag tror på bokmässans framtid”, konstaterade författaren Evin Cetin. “Så länge det finns en bokmässa som denna finns en demokrati och en möjlighet att skriva och uttrycka sig fritt”.
“Jag säger ja för jag kan inte tänka mig en framtid utan böcker”, sa kokboksförfattaren Alexandra Zazzi. “Vi måste värna om det skrivna ordet och tidigt i skolan lära barn att läsa. […] Tar vi bort det försvinner även vår fantasi. Bokmässan behövs och vi måste strida för att den ska finnas”, fortsatte hon.
Inte för att pissa på någons parad – men au calme. Det är Bokmässan vi talar om. Inte en UNICEF-gala för dyslektiska barn. Och just därför lär den också bestå.
Konsultbyråer åker på lyxiga skidresor till franska Alperna och hyr megavillor i Andalusien. Bokbranschen tömmer representationskontot hos Svenska mässan, Gothia Towers och göteborgska White Guide-krogar. Den enda verkliga skillnaden är att Bokmässan effektivt varvar internrepresentation med externrepresentation. Och alla tycker att det är toppen.
Förlagen, å sin sida, får tillgodoräkna sig lika delar goodwill och ekonomisk return of investment när programbladen fylls med boksigneringar varvade med stjärnspäckade panelsamtal.
Allmänheten får frottera sig med den svenska literatin: känna doften av Alex Schulmans cologne vid signeringsbordet, byta ett ord eller två med Göran Greider, eller stanna upp för att viska “Det är ju hon!” till sin partner när Jessica Gedin svävar förbi mellan monterraderna.
Literatin får äta förlagssponsrade restaurangmiddagar, sälja böcker, dansa loss på Bokmässan by Night och tala högt i stereomikrofon om sig själva, sina idéer och sitt arbete – utan att någon gäspar eller flackar med blicken.
Förlagen, å sin sida, får tillgodoräkna sig lika delar goodwill och ekonomisk return of investment när programbladen fylls med boksigneringar varvade med stjärnspäckade panelsamtal med titlar som Människan på djupt vatten (“ett samtal om rovdriften på havet och om människorna som försökt lägga havet under sig”), Vetenskap och fakta – bot mot fake news? (“ett samtal om källkritik”) och Vikten av biologisk mångfald (“ett samtal om värdet av biologisk mångfald”).
Likt samspelet mellan den lilla lotsfisken och den stora vithajen kan parterna utbyta vård och näring med varandra, till allas stora glädje. Det är en symbios värd en egen Attenborough-dokumentär.
Visst finns där en aspekt av fri åsiktsbildning och idéutbyte också. Men låt oss för guds skull inte låtsas att det är ett Sida-projekt. Låt oss säga som det är. Ni har kul! Och ni förtjänar det!
Nästa gång DN frågar om Bokmässan har en framtid vill jag att någon svarar:
– Jag hoppas det! Resten av året sitter jag mest instängd i min underdimensionerade innerstadslägenhet och försöker krysta fram en uppföljare till min svalt mottagna debutroman, samtidigt som jag utkämpar ett flerfrontskrig mot min förlamande prestationsångest, elaka recensenter och ett sinande royaltyunderlag. Det vore kul att bli lite bortskämd nästa år med!
Fredrik Thorslund
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!