Blir det Donald Trump som får Nobels fredspris 2025? Prisas fredskämpar i Sudan eller Myanmar? Eller blir det något helt annat som får den norska nobelkommitténs pris? Eric Luth och Henrik Dalgard har träffat Nobelinstitutets direktör för ett samtal om prisets historia och framtid.
10 oktober kungörs Nobels fredspris 2025. Men Nobelkommitténs arbete för att ta fram en pristagare till vad som, enligt Oxford Dictionary of Contemporary History, är ”världens mest prestigefyllda pris” påbörjas redan i februari varje år.
Problemet är så klart att allt kan hända från februari till oktober. Stressen lär vara påtaglig när kommittén träffas. Bara dagen innan har USA:s tämligen kontroversiella president Donald Trump, vad det verkar, lyckats få Israel och Hamas att enas kring en fredsplan i Egypten.
Hur kommer det att gå? Kommer fredsplanen att gå om stöpet dagen efter tillkännagivandet? Eller ska man redan nu våga prisa en potentiell fredlig lösning på en av världens mest långvariga och svårlösta konflikter?
Nobels fredspris är en av de främsta norska symbolerna internationellt. Alfred Nobel skrev sitt testamente 1895, 1905 blev Norge ett självständigt land. Sedan dess har priset blivit en del av den nationella självbilden och den norska identiteten. Satt Norge på den internationella politiska kartan. Risats och rosats och lyst med fredens lykta över världens skrymslen och skrån. Väckt hopp, förvirring och vrede.
Priset till Kissinger kallas ofta för det mest kontroversiella hittills och har bland annat fått smeknamnet ”Nobels krigspris”.
På ett olidligt varmt kontor i Nobelinstitutets vackra byggnad i centrala Oslo träffar vi Kristian Berg Harpviken, den jovialiske direktören för Nobelinstitutet tillika Nobelkommitténs sekreterare.
– Vi kommer nog aldrig att få veta varför Alfred Nobel gav fredspriset till Norge, förklarar Kristian Berg Harpviken. Men Norge har varken kolonialt eller imperialistiskt arv. Kanske var det därför Nobel gav Norge möjligheten.
– Eller så var det tvärtom, skrockar han och berättar en anekdot om när fredspriset gick till Henry Kissinger 1973 för fredsförhandlingarna i Vietnamkriget:
– Priset var så kontroversiellt att min företrädare Tim Greve fick åka världen runt och försvara fredspriset under åren som följde. Greve drog, efter att ha insett hur kontroversiell politisk fråga fred är, slutsatsen att Nobel kanske gav Norge fredspriset för att han hatade landet så mycket.
Priset till Kissinger (delat med Lê Đức Thọ) kallas ofta för det mest kontroversiella hittills och har bland annat fått smeknamnet ”Nobels krigspris”. Kissinger själv kallade det den största äran i sitt liv, men försökte senare lämna tillbaka priset – vilket inte var möjligt.
Kommer det att överträffas av Donald Trump 2025? Framtiden får utvisa.
Bredden på fredspristagare är stor. Vissa har tagit emot priset som tack för verk de har utfört, andra har fått det som en förhoppning eller aspiration från kommitténs sida om vad som komma skall. Colombias dåvarande president Juan Manuel Santos tackade exempelvis kommittén för 2016 års pris, som han menade gav honom legitimitet att fortsätta fredsförhandlingarna med Farcgerillan och därigenom få slut på inbördeskriget.
Man utgår från bredare fredsbegrepp, en tolkning av fred som en komplicerad, ibland tidskrävande process som i vissa fall till och med förutsätter krig och konflikt.
Priset delas ut av en kommitté på fem personer som väljs av Stortinget utifrån partiernas storlek. På vägen till mötet har vi resonerat huruvida det kan göra priset till ett inrikespolitiskt verktyg att kommittén är politiskt tillsatt. Men Kristian Berg Harpviken beskriver hur den politiska tillsättningen medför en ideologisk bredd och många olika erfarenheter. Priset måste inte bara gå till pacifister, som om exempelvis en fredsorganisation hade delat ut det, utan man utgår från bredare fredsbegrepp, en tolkning av fred som en komplicerad, ibland tidskrävande process som i vissa fall till och med förutsätter krig och konflikt.
Oberoende forskning har också lyft fram hur prisets oberoende också gynnas av att det delas ut av en kommitté vars existensberättigande är att dela ut priset. De flesta andra fredspriser delas ut av organisationer som har andra målsättningar, och där priset är ett verktyg för att uppfylla de målen. Målet med fredspriset är fred – förstått mycket brett. Nobelpriset är inte knutet till någon social gruppering eller någon ideologi.
Men det är en konservativ syn som bär på något av det mest radikala. Det är inte vår roll att ta oss ut på gatorna, till fronterna, att stå på barrikaderna.
– Vi ska inte anpassa oss efter tidsandan, förklarar han vidare, utan främja kontinuitet. Det finns två aspekter av detta. Det ena är att priset är ett slags domslut, vilket på något sätt gör det konservativt. Men det är en konservativ syn som bär på något av det mest radikala. Det är inte vår roll att ta oss ut på gatorna, till fronterna, att stå på barrikaderna. Men vi lyfter fram de som gör det. Och vi gör det en gång per år.
Same procedure as last year, same procedure as every year.
Norrmännen själva uppfattar priset som ett bevis på den viktiga roll landet fyller som fredsnation, i synnerhet efter kalla krigets slut då Norge aktivt började profilera sig som en medlare i internationella konflikter.
Samtidigt har priset flera gånger utlöst diplomatiska kriser, som exempelvis när priset gavs till Liu Xiaobo 2010, vilket fick stora konsekvenser för Norges relationer med Kina. Eller det redan nämnda priset till Henry Kissinger, som i decennier har präglat debatten om vad priset egentligen står för.
På hemmaplan har ett annat fredspris väckt indignation. I ett land där EU-frågan har splittrat både partier och familjer, men där en majoritet av de ledande politikerna enligt Berg Harpviken är för ett EU-medlemskap, är priset till EU 2012 fortfarande en källa till häftiga diskussioner.
Och så kommer det med all säkerhet fortsätta att vara. En konservatism som värnar det radikala kommer alltid att orsaka uppståndelse.
Henrik Dalgard och Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!