Inget Nobelpris har gjort Klas A M Eriksson gladare än det som gick till Joel Mokyr. Tillsammans med Philippe Aghion och Peter Howitt får han priset för att ha fördjupat förståelsen av frågor som är centrala för att förstå vår samtid, och som liberaler måste hantera i sin kamp mot populister.
Joseph Schumpeter, som gav upphov till begreppet kreativ förstörelse, var profetisk i sin forskargärning. Han var ingalunda någon doldis i sin samtid, men hans teorier – där den om kreativ förstörelse innehar en särställning – har fått mer inflytande i dag än den fick under hans levnad.
Begreppet fångar den process som äger rum då en innovation – den kan vara teknisk såsom digitaliseringen, institutionell såsom globaliseringen eller organisatorisk såsom arbetsdelningen – stöper om samhället i grunden, omvandlar dess ekonomiska, kulturella och sociala väv.
På kort sikt har detta både bra och dåliga konsekvenser. Gamla branscher och jobb konkurreras ut, många människor förlorar sitt arbete och därmed också stora delar av sin stolthet, mening och identitet. Samtidigt görs investeringar och företagare, arbetstagare och talanger får chansen att utveckla sin potential genom de nya arbetstillfällen som skapas.
På lång sikt har kreativ förstörelse oftast positiva effekter för hela samhället, genom högre tillväxt och därmed högre levnadsstandard.
Detta kan leda till det som Karl Marx kallade alienation.
En återkommande tendens när den kreativa förstörelsen sker allt snabbare och oftare – vilket varit fallet de senaste decennierna – är att arbetsmarknaden och i förlängningen den kulturella och sociala väv som människor byggt sin tillvaro på blir allt osäkrare. Detta kan leda till det som Karl Marx kallade alienation.
Själv tror jag att det är en stark orsak till den populistiska våg där illiberala agendor utgör ett seriöst hot mot det fria samhället – och där tullar och annat otyg som föreslås eller genomförs är lika meningslöst och destruktivt som de vandaler som under industrialismen försökte förstöra maskinerna som tog deras jobb.
Liberaler bör hitta ett svar på den kreativa förstörelsens avigsidor, så att populisterna inte får mer makt över våra fri- och rättigheter. Frågor om identitet, mening och sammanhang måste ha bra liberala svar som belyses och kommuniceras effektivt i debatten.
Årets pristagare Joel Mokyr, Philippe Aghion och Peter Howitt har på olika sätt bidragit till ny kunskap om kreativ förstörelse. Aghion och Howitt får halva priset för ett i Nobelsammanhang tämligen klassiskt bidrag: De har skapat en användbar matematisk modell för kreativ förstörelse. De har kvantifierat och modellerat Schumpeters teori.
Joel Mokyr är en enastående ekonomhistoriker som på ett empiriskt rigoröst och kontextuellt seriöst sätt tar sig an historiens stora frågor.
Bidraget är intressant på många sätt eftersom det speglar ekonomiprisets och nationalekonomins kvantitativa utveckling sedan mitten av förra århundradet, då fysikern Paul Samuelsson fick stort inflytande på disciplinen. Ett av skälen till att man gärna ville ha ett nobelpris i ekonomi – vilket man fick först 1969 – sägs ha varit en strävan efter att närma sig naturvetenskapens status. En i mitt tycke mycket tveksam ambition. Ämnet präglades efter det länge – och delvis fortfarande – av ett ideal som ligger närmare mekanisk ingenjörskonst än som på ett djupare plan försöker förstå mänskligt handlande.
Med det sagt är andra halvan av priset, det som går till Joel Mokyr, enligt mig den stora behållningen. Faktiskt har inget Nobelpris gjort mig gladare. Joel Mokyr är en enastående ekonomhistoriker som på ett empiriskt rigoröst och kontextuellt seriöst sätt tar sig an historiens stora frågor, ofta med ett institutionellt och kulturellt perspektiv: Vilka normer råder i ett samhälle som lyckas skapa nya innovationer och implementera dem på ett för ekonomin och samhället framgångsrikt sätt?
I tjocka, humanistiskt präglade verk som The Enlightened Economy The Culture of Growth och The Gift of Athena knyter han an till den tradition som präglade ekonomivetenskapen innan Paul Samuelsson gjorde den till en ingenjörsvetenskap, nämligen den breda humanistiska ansatsen där vi får en filosofisk, historisk, kulturell och sociologisk förståelse för de stora ekonomiska frågorna.
Att han nu delar priset med de matematiskt inriktade Aghion och Howitt får ses som en positiv och välbehövlig syntes i den ekonomiska disciplinen. Båda perspektiven och angreppssätten behövs.
Och för liberaler är det ett utmärkt tillfälle att diskutera hur man ska förhålla sig till den kreativa förstörelsens för- och nackdelar. En ödesfråga för det liberala samhället.
Klas A M Eriksson