Yttrandefriheten är kanske inte så djupt rotad i den svenska kulturen som vi skulle vilja tro. LD:s Fredrik Bäärnhielm Thorslund samtalar med Sakine Madon, aktuell med Till kättarens försvar i serien Liberal Idédebatt, om koranbränningar, Nato-krisen – och LD-publiceringen som skapade panik på regeringskansliet.
1734 års lag räknas som Sveriges första riksomfattande lagstiftning. Den utgör än i dag förlaga till den moderna lagboken, med sin indelning i olika ”balkar” – som ärvdabalken, äktenskapsbalken och handelsbalken.
I missgärningsbalken – som senare kom att byta namn till brottsbalken – fanns den svenska strafflagstiftningen samlad, i fallande angelägenhetsordning. Den första bestämmelsen i det första kapitlet – ”Om försmädelse mot GUD, och affall ifrån then rena ewangeliska läran” – löd som följande:
Hwilken som af upsåt, med ord eller skrifter, lastar och smädar GUD, hans heliga ord och Sacramenten, miste lifwet.
När Sveriges kulturkanon presenterades fanns 1734 års lag upptagen under delområdet ”Lag och rätt”. Näst på plats i listan kom en annan banbrytande lag, som trädde i kraft bara omkring trettio år senare. 1766 års tryckfrihetsförordning: världens första lagreglering av friheten att uttrycka sitt hjärtas mening i skrift.
Av de två lagarna är bara den senare kvar i dag. Den sista hädelselagstiftningen i Sverige mönstrades ut 1970, när trosfridslagen avskaffades.
Det var inte givet att det skulle bli just så.
*
– Sverige hade också kunnat vara ett Afghanistan, men med en kristen diktatur. Utvecklingen är inte skriven i sten.
Sakine Madon har funderat en del på den saken. En vecka före lanseringen av hennes nya bok – Till kättarens försvar – sitter hon i ett mötesrum i Timbros lokaler på Kungsgatan i Stockholm, där hon har sin kontorsplats under det kommande året. Det är hennes andra intervju för dagen. Ändå hoppas hon på en lugnare lanseringsvecka än sist. Hennes förra bok, Ingenting är heligt, publicerades samma vecka som påskupploppen 2022, och Sakine Madon fick plötsligt rycka ut som någon sorts jourhavande yttrandefrihetsförsvarare i de tv-debatter som följde.
– Det var ju hela havet stormar, skrattar hon.
Nu har hon haft tid att reflektera. Inte bara över korankrisen och påskupploppen, utan också allt som följde därpå, i gränslandet mellan yttrandefrihet och religion. Nato-krisen, mordet på Salwan Momika, mordförsöket på Salman Rushdie. Mycket har hänt sedan sist.
Hur tycker du att den svenska rättsstaten klarade av korankrisen, på det hela taget?
– Tyvärr jättedåligt. Polisen försökte ju stoppa koranbränningarna trots att förvaltningsrätter gav dem pisk på fingrarna gång på gång. Vi hade myndigheter som försökte panikhantera det hela på ett rätt sorgligt sätt. Sen är det klart, jag förstår ju både polisledningar som såg att – herregud, det hade kunnat dö poliser – och kommunalråd i hårt drabbade städer som stod inför enorma kostnader. Jag förstår att man får panik.
– Men sen kommer Nato in i det. Och för regeringen Kristersson var det jätteviktigt. De gjorde allt. Vad vill du, Erdogan? Och det var skryt om utvisningar av terrorister. Det var så hysteriskt.
Är det någon här som har skrivit för Liberal Debatt? Är det någon som har en koppling till Liberal Debatt?
Du skriver bland annat om Flammans Erdogan-satirtävling 2023, där vinnarbidraget sampublicerades i Liberal Debatt (nr 1/2023). Det här ska ha orsakat en del franska nerver på regeringskansliet, kan du avslöja.
– Enligt min källa uppstod panikstämning. Är det någon här som har skrivit för Liberal Debatt? Är det någon som har en koppling till Liberal Debatt?
– Det är komiskt, samtidigt som det säger något om vad det var för stämning som rådde. Samma Kristersson som hade fördömt upploppsmakarna under påsken 2022 som oppositionsledare, och sagt att de inte skulle diktera yttrandefrihetens gränser – när han själv blir statsminister och det bränns koraner så skriver han en tweet på engelska till omvärlden där han ”förstår” sårade känslor i den muslimska världen. Det var en ganska intressant sväng.
Vi svenskar är ganska duktiga på att framhäva oss själva som ett föregångsland när det gäller yttrandefriheten. Men när man läser din bok får man lite känslan av att yttrandefriheten inte alltid sitter så djupt rotad i den svenska kulturen som man skulle vilja tro. Att ryggmärgsreflexen hos gemene svensk inte direkt är att ta yttrandefriheten i försvar när det är skarpt läge. Hur ska man förstå den här dubbelheten?
– Det kan vara så att man tar det man har för givet. Jag skriver om det i inledningen av boken. Har ni alla blivit galna? Det är känslan som drabbade mig när så många plötsligt ville göra som Danmark, ändra ordningslagar, och bredda hetslagstiftningen.
Sakine Madon återkommer ofta till att det känns som att hon arbetar i kvicksand. Att det är ett ständigt påminnelsearbete, som sällan leder till några applåder. När hon försvarar principer misstas hon för att försvara personer. Ofta känner hon sig ensam.
– När till och med journalister gick ut och sa att det var ett misstag att ta bort hädelselagstiftningen… Herregud, journalister som njuter dagligen av att få ha yttrandefrihet. Förstår de inte vilka värden som går förlorade om man plötsligt ska göra undantag för en religion? Som Aftonbladets Anders Lindberg och alla de som argumenterade för att det skulle leda till folkmord om man tillåter att enskilda bränner böcker i protestsammanhang.
Du har inte särskilt mycket till övers för det argumentet.
– Nej, det är just i länder med hårda censurlagar och hårda hädelselagar som människor bränns ihjäl, stenas och hängs i dag. Ibland är det som att man inte ser de här människorna, i länder som Pakistan och Iran och talibanernas Afghanistan. Det är som att de inte finns.
Är man den som burar in dem som uttrycker sin åsikt, eller är man den som underlättar för alla människor att kunna uttrycka sina åsikter? Jag tror att det är viktigare än vad många tänker sig.
– Jag kom till Sverige som barn, med föräldrar som fick lite av en demokratichock av att kunna gå i ett Första maj-tåg utan att polisen misshandlade människor eller drog iväg med dem i mörka bussar. Den svenska polisen höll på med vägkoner och avspärrningsband för att hjälpa demonstranterna att lugnt gå mot slottet i Uppsala. Jag tror att det är skillnaden mellan en demokrati och en diktatur – hur polisen beter sig i ett sådant sammanhang. Är man den som burar in dem som uttrycker sin åsikt, eller är man den som underlättar för alla människor att kunna uttrycka sina åsikter? Jag tror att det är viktigare än vad många tänker sig.
Det gäller för hennes föräldrars vänsteraktivism i lika stor utsträckning som för Rasmus Paludans eller Salwan Momikas koranbränningar, betonar hon. Alla måste behandlas lika. Om ingenting är heligt så är den principen åtminstone sånär som sakrosankt.
– Vissa säger: Låt dem bränna koranen på en åker någonstans, eller i sitt eget hem. Men det är ju värdefullt att vi tvingas stå ut med varandra. Vi har lagar mot olaga hot, ofredande och uppvigling – men att något bara väcker obehag är däremot inte skäl nog för förbud. Så länge man håller sig inom lagens gränser måste man få vara osmaklig, korkad, en pajas. Det är en demokratisk styrka att vi tvingas möta det också. Att det finns i det fördolda tror jag inte är särskilt bra.
Det påminner om något som Peter Forsskål skrev i Tankar om den Borgerliga friheten. ”Tvenne utvägar äro att avböja skadliga följder av missnöje – den ena fordrar bläck, den andra blod.
– Ja, det är ett lite poetiskt sätt att säga det på. Jag är också väldigt förtjust i John Stuart Mill. Det är alltid viktigt att ha en lucka öppen: Tänk om jag har fel? Den inställningen är väldigt sympatisk. Det har också präglat min inställning till oliktänkande. Jag var tidig med att luncha med Sverigedemokrater. Jag har många vänstermänniskor kring mig – det har man om man har rötter i Mellanöstern. Jag tycker att det är bra att vara lite öppen. Det är inte bra att bara sitta med likasinnade och tycka att man har rätt.
– Ta bara debatten om fake news. Det finns problem med fake news, men det blir väldigt problematiskt om staten ska gå in och definiera vad som är rätt och fel. Ibland visar det ju sig att det man först inte trodde var rätt.
När jag påpekar likheterna med Stegruds tweet kommer vänstertwittrare och frågar om jag får betalt av SD.
Själv har jag funderat en del på det där konsekventialistiska argumentet på senaste tid – att sanning och utveckling gynnas när idéer får stötas mot varandra på någon sorts ”idéernas fria marknadsplats”. Ta vaccindebatten i USA, till exempel. På idéernas marknadsplats känns det kort sagt inte alltid som att de bästa idéerna vinner. Tar vi en risk om vi investerar för mycket i den typen av argument för yttrandefriheten?
– Jag tror ändå, när det kommer till konsekvensaspekten – på det stora hela och i förlängningen – att det blir bättre med yttrandefrihet. Sen har yttrandefriheten också en moralisk aspekt. Det är helt enkelt fel av staten att tysta den som tycker ”fel”.
– Men jag har deppiga stunder. Ta bara debatten den senaste veckan, efter Stegruds tweet [Sverigedemokraten Jessica Stegruds tweet, om att det var ”talande” att en “svenskfödd kurd och en perser” debatterade kulturkanon i Aktuellt, reds. anm.] Ena gänget säger ”du är vänsterbliven, ut från Sverige, blatte”, när jag skriver en kommentar med udden mot Sverigedemokraterna. Å andra sidan får jag kritisera Aftonbladets Jonna Sima, som sagt att det fanns för många ”kritvita” i kanonutredningen – och när jag påpekar likheterna med Stegruds tweet kommer vänstertwittrare och frågar om jag får betalt av SD.
Sakine Madon suckar.
– Det är inte lätt att vara liberal. Särskilt inte i yttrandefrihetsdebatten. Men fan – då ligger det ju på oss att opinionsbilda.
*
Väl ute på Drottninggatan fastnar jag bakom ett demonstrationståg för Gaza. Längst bak – bakom höga röster och hätska plakat som utlovar transgenerationell skam åt politiker som inte gör tillräckligt för det palestinska folket – går en ensam kvinnlig polis och lotsar demonstranterna lugnt förbi riksdagen. Det ser så enkelt ut. Så forsskålskt.
Dagen efter publicerar civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M) ett klipp från samma plats, som visar hur han förföljs av demonstranter som skriker slagord efter honom på väg från jobbet. En debatt bryter snabbt ut. ”De kan väl vara någon annanstans så att vi kan känna oss trygga här”, säger Jimmie Åkesson till DN. ”Om polisen inte gör något så borde kanske regeringen tala om för polisen att de borde göra något.”
Det ser ut som att Sakine Madon kommer få harva på i sin kvicksand.
Fredrik Bäärnhielm Thorslund
Till kättarens försvar (Liberal Idédebatt & Fri Tanke förlag) lanseras den 17 september 2025.
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!