I årtionden var Stig ”Slas” Claesson en av Sveriges mest uppburna författare. I dag är den socialistiske individualisten som hyllade Europa och svensk landsbygd närmast bortglömd. Eric Luth läser den första biografin om Slas, ett lovvärt försök till att lyfta författarens namn ur glömskan men som dessvärre fastnar i detaljer.
Enligt Klas Östergren var Slas ”alltid bäst”, Jonas Thente är förbannad över att aldrig ha fått besöka hans Paris. Fredrik Sjöberg har efter en livslång kärlek samlat ihop alla hans verk till ett samlat bibliotek. Kurt Vonnegut var ett hardcore-fan.
I dag bågnar de fullproppade antikvariathyllorna under Slas omfattande produktion. Hans teckningar inbringar några hundralappar, eventuellt någon tusenlapp, på auktion. För några årtionden sedan toppade han försäljningslistorna och var kulturvärldens mitt.
När man läser Håkan Lahgers nya biografi Vem älskar Slas? är det svårt att inte förundras över hur en fram till nyligen så uppburen författare som Stig Claesson kan ha fallit i glömska så snabbt.
Varför älskar ingen längre Slas?
Ingen förstår hur Slas hann, men alla förstår att han hann för mycket.
Lahger själv antyder två problem med Slas författarskap. Först och främst just omfånget. Det är inte bra att skriva 84 böcker. Samma fälla som Joyce Carol Oates fallit i (och som Slas, enligt Lahger, ville gifta sig med – i synnerhet efter hennes bok om boxning). Ingen förstår hur Slas hann, men alla förstår att han hann för mycket. Kvantiteten devalverar värdet och grumlar svaret på frågan: Var ska man, som Slas-novis, börja?
Det andra problemet är att Slas i så hög grad var ett barn av sin tid: En socialistisk femtitalsförfattare i världskrigets efterföljd, präglad av den fattiga uppväxten, andra världskrigets traumatiska följder och de utopiska drömmarna om en bättre (rödare) värld som krossades i både Jugoslavien och Sovjetunionen under kalla kriget. Resultatet av en tid som inte längre finns och ingen längre minns.
I huvudsak är biografin en kronologisk skildring av en av våra mest produktiva romanförfattare, en yrkesförfattare som utan att skämmas för det stretar på för att försörja sin familj och sin alkoholkonsumtion men som på grund av det sistnämnda och allsköns trassel förlorar vänskaper och kärlekar och försummar barn längs vägen. En biografi om en egensinnig kåsör till författare, som med stort allvar skildrade ett sargat Europa, en bortglömd landsbygd och berusade pilsnerkaféer.
Lahger har förtjänstfullt vridit och vänt på varje sten för att täppa till luckor i vad som är känt om Slas liv. Utifrån brev, intervjuer och Slas egna böcker berättar han om författarens osannolika resor genom efterkrigseuropa, i forna Jugoslavien, bakom järnridån men kanske framförallt till Paris.
En socialist till tron men individualist till övertygelsen.
Slas är en av få svenska européer, säger Lahger återkommande, en av få svenskar som alltid bekände sig som europé. Men han var också en unik skildrare av svenskar och svenskhet. Den enda ”som minns Sverige från igår”, citerar han Theodor Kallifatides – med Zweig-blinkning, antar jag. I Slas skildringar av ovanligt vanliga svenskar ”glimtar en tillämpad humanism” som ”kanske, möjligen, eventuellt kan finnas”. En humanism som trots den krassa, cyniska attityden märks just i kärleken till de ”vanligas ovanlighet” och ”värnandet av den till synes enkla och obetydliga människan”. Med en vacker formulering: En socialist till tron men individualist till övertygelsen. Tilltalande till och med för en liberal.
Vem älskar Slas? frågar Lahger, men kanske borde han i stället ha ställt sig frågan hur vi kan få fler att älska Slas?
Fredrik Sjöberg är, enligt biografin, övertygad om att en revival kommer. Jag är inte lika övertygad, och inte heller om att Lahgers biografi kommer att leda till denna revival. Lahgers biografi lider nämligen av samma kvantitetsproblem som Slas bibliografi: Om man nu trots Slas otidsenlighet hade velat ta sig an författarskapet måste man orka ta sig igenom femhundra mastiga sidor. Och om man hade velat ta sig an ett författarskap som vurmar för Europa och tror på den lilla människan, en individualist som med krass cynism vurmar för humanistiska värderingar, förklarar Lahger aldrig var man ska börja. Hur man ska göra för att älska Slas.
Idéerna kommer i skymundan när det viktigaste tycks vara att få med varje liten detalj. Allt ges lika stor vikt, alla detaljer är lika mycket värda när allt ska omfattas, från start till mål. Varje år hade inte behövt vara ett eget kapitel, varje bok i ett så omfattande författarskap hade inte behövt beskrivas ingående. Att biografera är också att sortera, vraka, välja bort – att med sin expertis som vägvisare bestämma åt läsaren vad som faktiskt är viktigt.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!