En dröm om ordnar, punsch och mörkblått blod. Med anledning av H.M. Konungens 50-årsjubileum på tronen djupdyker kulturhistorikern Edward Blom i sin tidigare fascination för monarkin och sin republikanska kris.
Som ung var jag brinnande fosterlandsvän. Inte så att jag hade några sympatier för extremhögern – tvärtom. Nej, det var 1800-talets patriotism jag uppskattade: blåsorkestrarna, högtidstalen, de blänkande ordnarna – allt som var bombastiskt! Jag älskade att läsa fosterländska dikter av Snoilsky, Heidenstam och Runeberg. Varje nationaldag ställde jag en liten bordsflagga på skolbänken. I gymnasiet tryckte jag rentav upp sånghäften med nationalsången, Flamma stolt, Kungssången och Stenhammars Sverige, vilka jag försökte få mina uttråkade klasskamrater att sjunga med i – innan jag begav mig till Skansen, för att som varje år med glöd sjunga med i Du gamla, du fria och se kungen dela ut flaggor till olika föreningar.
Men min inställning till kungen var inte begränsad till traditionerna. Under högstadiet hade jag blivit allt mer av en ”troende” rojalist. Med troende menar jag att jag faktiskt trodde att kungligt blod ägde en objektiv, ontologisk relevans. Blodet kanske inte bokstavligt var blått – men jag trodde faktiskt att kungligheter inte var helt vanliga människor utan nästan någon sorts kvartsgudar, och att även adeln i sin tur hade en liten del i detta.
På samma sätt trodde jag att även de verkliga, svenska kungligheterna ägde en viss sorts magi eller gudabenådning.
I Tolkiens Sagan om ringen spelar Aragorn en viktig roll; han är arvtagaren till den gamla kungaätten av Gondor. I oändliga generationer har dess medlemmar hållit sig gömda, men i förvissning om att de en dag ska återvända och åter som rättmätiga regenter bestiga sin tron. Aragorn är den ende som, enligt ödet och någon sorts himmelsk rättvisa, äger rätten att besegra ondskan och styra över Gondor. Men, då han är kung, äger han också vissa rent magiska egenskaper, som förmågan att bota skador med hjälp av en viss ört som andra inte kan. På samma sätt trodde jag att även de verkliga, svenska kungligheterna ägde en viss sorts magi eller gudabenådning. Egentligen är det inte så konstigt för en djupt religiös person som jag, som tror att det faktiskt sker en reell förändring i en människa vid till exempel ett dop eller en prästvigning.
Som yngling var jag visserligen klart besviken på att Carl XVI Gustaf inte låtit kröna sig, att han bar vanliga kläder eller på sin höjd en modern uniform, inte praktfulla pösiga, pärlstickade dräkter som på 1600- och 1700-talen. Jag drömde om att kungen åter skulle börja gå på Kungliga Operan och Dramaten varje vecka och då sitta på den kungliga balkongen – där man blev sedd snarare än kunde se. Jag ville att han skulle visa större intresse för akademierna, konsten och poesin – som Gustav III – och inte vara så där samtida.
Men med tiden löste sig allt detta genom att jag började anta att kungen var en sorts Röda nejlikan, som bara låtsades vara modern. Intresset för sportbilar, scouting och att hjälpa det svenska näringslivet var bara en del av en roll han spelade, för att inte monarkin skulle avskaffas av vänsterradikala krafter. På skoj fantiserade jag till och med om att han egentligen var krönt i hemlighet, kanske inte ens av den lutherske ärkebiskopen utan rentav av påven. Jag dagdrömde gärna om hur han på olika sätt försvarade Sverige från yttre och inre fiender och ställde allting till rätta med hjälp av ett stort nätverk av edsvurna undersåtar. Och min dröm var att jag någon gång skulle få tjäna honom på detta vis, och kanske till och med till slut bli adlad och därmed själv få bli ett något högre väsen än vanliga människor.
I takt med att jag blev vuxen tappade jag förstås de mest fantasifulla tankarna, men även om jag inte längre trodde bokstavligt på det så hade jag (och hur många har egentligen inte det?) en känsla av att kungablod ändå var något upphöjt – ja, till och med gudomligt eller magiskt. Jag minns hur jag i 25-årsåldern blev otroligt arg på en god vän som hävdade att kungen skulle vara inblandad i en otrohetsaffär. Nu kan man förstås bli arg över elakt skvaller i största allmänhet, men för mig var det otänkbart – det var nästan lika omöjligt som om det skulle ha gällt en katolsk biskop. Jag var så rasande på min vän att hela vår vänskap faktiskt var skadad under en period.
I stället lade jag alla mina förhoppningar på kronprinsessan. Hur många skålar i punsch och champagne drack jag inte för henne under mina tidiga studentår?
Med tiden försvann även mina Röda nejlikan-tankar. Jag fortsatte respektera kungen, inte minst för hans förebildliga pliktkänsla, men insåg att han kanske inte förställde sig utan helt enkelt gillade Stevie Wonder mer än Wagner. I stället lade jag alla mina förhoppningar på kronprinsessan. Hur många skålar i punsch och champagne drack jag inte för henne under mina tidiga studentår? Jag fantiserade om att hon skulle bli som en korsning av Drottning Kristina och Gustav III: låta kröna sig, ägna all sin tid åt gammaldags kultur, gifta sig med en überbildad, tysk prins. (Även om jag naturligtvis innerst inne inte kunde låta bli att dagdrömma om att det skulle bli som i folksagan: att jag själv skulle gifta mig med henne och få sitta behängd av ordnar, klädd i guld och purpur och äta sagolika barocka måltider hela dagarna.)
Så föll bomben. Victoria, den segerrika, blev tillsammans med sin personliga tränare. En sportkille! Jag som föraktade sport. Kunde hon inte åtminstone ha hittat någon disputerad svensk greve, om det nu inte gick med en Wittelsbach?! Och denne herr Westling var inte ens från Stockholm, utan från Ockelbo. Bondskt! När de sedan gifte sig rasade min rojalistiska värld samman.
Det här är onekligen pinsamt att erkänna, men jag var rasande. På fester och tillställningar diskuterade jag knappt något annat än att monarkin borde avskaffas: Det skulle ju bara krävas två riksdagsbeslut med val emellan. Innan dess hade jag trott att ett sådant beslut inte skulle ändra något i grunden, då kungen ändå skulle fortsätta att vara kung rent ontologiskt. Det var inget en riksdag kunde ändra på. Men om det gick att göra en prins av en PT så fanns det ju ingen magisk aspekt: kungen var bara en ämbetsman utnämnd av riksdagen. ”En krona bakad av smuts och träck”, som Fredrik Vilhelm IV av Preussen kallade det, när han erbjöds att bli kejsare av det tyska parlamentet 1849, eftersom han föraktade folkstyre. Min inre liberal gladde sig, för hur ska man egentligen kunna försvara att ett ämbete ärvs? Och jag var faktiskt nära att gå med i Republikanska förbundet, som jag avskytt så tidigare.
För innerst inne, även om jag förstås inte talade om det öppet, hade jag ju alltid tyckt att republiker var något lite vulgärt.
Fast den konservative inom mig mådde dåligt. För innerst inne, även om jag förstås inte talade om det öppet, hade jag ju alltid tyckt att republiker var något lite vulgärt. Till slut kom jag fram till att det enda rimliga för både min inre klassiska liberal och min inre punschreaktionär var att förespråka en återgång till det äldre systemet: till det som rådde före protestantism och annat elände. Jag blev således aldrig republikan, utan en anhängare av valkungadöme.
Hur skulle det då utformas? Det vore ju inte så lyckat om en politiker eller popstjärna valdes till kung. Jag lekte med tanken att man endast skulle få välja kung bland den betitlade adeln, eller att man skulle begränsa de röstberättigade på något vis. Fast det kunde min liberala sida ändå inte acceptera. Till slut fastnade jag för att man borde göra som i katolska kyrkan: Likt påven utser kardinaler, som sedan väljer en ny påve, skulle regenten utse ett hundratal personer till att bli de som efter hans död valde ny regent. Detta lutar jag åt än idag, men för min del önskar jag inte att ta ifrån levande personer deras ämbeten utan tycker att de nya reglerna kan få träda i kraft först efter arvsprinsessan Estelles regeringstid.
Jag skulle hävda att längst inne i nästan varje monarkist finns en liten gnista av magiskt tänkande.
Nu sitter säkert många av Liberal Debatts läsare andlösa och undrar hur man kan vara en så knasig, romantisk, religiös, reaktionär, och låta magiska föreställningar grumla förnuftet. Men, även om jag hade en extremt överdriven syn som ung, och uppenbart var mer monarkist än kungen själv, så undrar jag: är det inte faktiskt denna typ av föreställningar och känslor, fast få vågar lägga dem på bordet och erkänna dem ens för sig själva, som gör att en solklar majoritet av vår befolkning bejakar en monarkins fortlevnad? Inte sjutton är det bara för att kungen gör mycket nytta för exporten och avlastar statsministern vid symboliska uppdrag. Eller för att all form av maktdelning är av godo. Jag skulle hävda att längst inne i nästan varje monarkist finns en liten gnista av magiskt tänkande.
En av mina bästa vänner som egentligen inte var rojalist brukade ändå förespråka monarki, för att staten, samtiden och samhället mådde bra av att ha ett fullständigt irrationellt inslag. En sådan stötesten kan ifrågasätta vårt eget paradigm, få oss att inse att vårt samhällssystem även idag är synnerligen ofullkomligt och människor synnerligen irrationella. Eller för att citera en annan kunglighet: ”Mer finns i himmel och på jord, Horatio, än någonsin filosofin har drömt om.” (Ur Hamlet, reds. anm.)
Edward Blom
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!