En aspirerande konstskribent reser långt ut på den franska landsbygden för att avtäcka hemligheten om varför en stor konstnär flytt från de inflytelserika kulturkretsarna i Paris. Henrik Dalgard har läst Lucy Steeds prisbelönta debutroman The Artist och önskar att fler författare vågade använda sig av underhållning för att säga något av vikt.
Hur kan man använda romankonsten för att undersöka konsten och skapandets natur?
I en intervju berättar författaren Lucy Steeds att hon ställde frågan till en skrivlärare. Svaret hon fick lade grunden till hennes prisbelönta debutroman The Artist (John Murray, 2025). ”Var inte rädd för att underhålla läsaren”.
Underhållande och medryckande berättelser som ett kommunikativt verktyg för att föra fram djupare resonemang om konst, litteratur och bildning är på sätt och vis en egen genre i sig. Therese Bohman och Lydia Sandgren är två kända exempel i Sverige, i USA är Donna Tartt ett tredje.
The Artist utspelar sig under en sommar 1920. En av tiden största konstnärer, Edouard Tartuffe, har flytt de konstnärliga kretsarna i Paris och flyttat långt ut på den franska landsbygden. Där lever han ett enkelt liv i isolering, tar inte emot några gäster och ställer absolut inte upp på några intervjuer. Bara fortsätter att skapa banbrytande konst.
Den misslyckade konststudenten Joseph har dock i ett kortfattat brev fått tillåtelse att besöka mästaren. Han får studera Tartuffes konstnärliga process och beskriver sina betraktelser i artiklar till en kulturtidskrift i London. Joseph hoppas kunna avslöja anledningen till Tartuffes mystiska flykt från konstvärlden, och därmed bli en känd konstskribent. Hos Tartuffe finns även hans tystlåtna systerdotter Ettie. Hon gör allt för att underlätta sin morbrors skapande: Tvättar penslar, städar ateljén och komponerar middagar med den färgglada mat som Tartuffes måleri centreras runt. Hon tvingas dock ständigt undertrycka sina egna konstnärliga ambitioner.
De tre romanfigurerna är inledningsvis dunkla och svårfångade. Deras historia och motivationer skrivs sakta fram genom berättelsens gång, något som skapar en känsla av spänning och oförutsägbarhet. För det mesta är det skickligt gjort men ibland blir det alltför uppenbart att Steeds försöker skapa just en underhållande berättelse. Formuleringar som ”[it] is an unsolved puzzle. A mystery waiting to be cracked” ställer sig i vägen för berättandet, gör att läsaren slits ut ur den annars medryckande historien. Det är synd för det är den vardagliga gestaltningen, landskapsskildringarna, beskrivningar av konst och scener med middagar där gästerna dignar under mat och absint, som utgör romanens stora behållning. När den är som bäst påminner prosan om Hilary Mantels sätt att skriva, där man får känslan av att befinna sig precis bakom axeln på huvudfigurerna.
Steeds lyckas även väl med sin ursprungliga ambition: att i den lättillgängliga berättelsen, som kan placeras in någonstans mellan genrerna romans och mörk akademi, väva in teoretiska frågor om konsten och konstnärens natur. Där finns bland annat ett ifrågasättande av det autonoma konstnärliga geniet, och ett ställningstagande för en konstsyn där konstens värde ligger i känslan den framkallar, inte i det teoretiska budskapet.
Fler borde skriva på det sättet, inte rädas underhållningen. Där finns en av de aspekter som utgör konstens fundamenta – att man vid läsandet av en roman eller vid betraktandet av ett konstverk kan svepas med, bli hooked. Det är den verklighetsflykten som kan bidra med nya perspektiv på den verkliga världen.
Henrik Dalgard
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!