Skip to content
Fotograf: Kajsa Göransson.
Fotograf: Kajsa Göransson.
Kultur | Bokrecension

Bohmans försök att skapa spänning blir olidligt

I Sanningsberget fortsätter Therese Bohman att undersöka konstens natur, men en ung pojkes mystiska försvinnande står i vägen för att bokens resonemang och relationer ska få tillräckligt djup. Henrik Dalgard läser en bok som inte når ända fram.

”…kanske kände jag redan då att jag inte hade något behov av fler berättelser i mitt liv.”

I Therese Bohmans nya roman Sanningsberget avfärdar huvudpersonen Hanna skönlitteraturen, när barndomsvännen Marcus försöker introducera henne för Hemingway och Camus.

Scenen utspelar sig när Hanna går på högstadiet, där det fortfarande går historier om hennes brors försvinnande. Under en kväll när Hanna var liten gav han sig ut till Sanningsberget, en mytomspunnen plats i trakten. Berättelserna varnar för att det är nästintill levande, att man kan försvinna in i det utan att komma tillbaka. Det var det Eric gjorde. Hans försvinnande gör att Hanna får en distanserad blick på tillvaron, just som om hennes liv vore en uppdiktad berättelse.

Konsten blir istället sättet för Hanna att hantera sorgen. Från att harva sig fram på förberedande konsthögskolor i Göteborg går vägen vidare till Kungliga konsthögskolan i Stockholm där hennes karriär tar fart på allvar.

Det Bohman skriver fram är en berättelse med spänningsromanen som ram med bildningsromanen som innehåll.

I boken finns mycket av det som gör Therese Bohman till en så intressant författare. I hennes skrivande får konsten och dess sammanhang ett skimmer som gör att konsten framstår som livsviktig, helt i sin egen rätt. Den behöver inte vara nyttig eller politisk angelägen. Där finns även de ömsinta relationsskildringarna, främst genom Hannas barndomsvänskap, och senare kärlek, Marcus; han som gav henne modet att satsa på konsten, men som aldrig hörde av sig när de båda gav sig i väg från barndomens Kolmården.

I boken finns mycket av det som gör Therese Bohman till en så intressant författare. I hennes skrivande får konsten och dess sammanhang ett skimmer som gör att konsten framstår som livsviktig, helt i sin egen rätt.

I de tidigare romanerna Aftonland och Andromeda är relationsskildringarna det centrala som driver berättelserna framåt och möjliggör diskussioner om konsten och litteraturens natur. I Sanningsberget är det broderns Eriks försvinnande.

Det är ett grepp som hade kunnat fungera. Men i stället för att händelsen och sorgen blir en dov klangbotten, bryter spänningsroman-tematiken berättandet, ibland med en olidlig övertydlighet. Som läsare behöver man exempelvis inte veta att Hanna ägnar objekten i sitt målande samma uppmärksamhet ”som en polis ägnar en brottsplats”. Det räcker att veta att hon byggt sin karriär på att måla berg.

Problemet blir som tydligast när Hanna i vuxen ålder träffar Marcus på ett besök hemma i Kolmården. Deras historia figurerar i bakgrunden och ger djup åt en vardaglig dialog. Men scenen bryts alltför snabbt av att de helt plötsligt bestämmer sig för att cykla till Sanningsberget.

När de där sitter och pratar om ungdomens ambitioner och det liv som sedan utspelade sig känns det som de talar om det som hade kunnat göra Sanningsberget till en riktig läsvärd roman, men som gavs alldeles för lite utrymme.

Henrik Dalgard

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

ROMAN

Therese Bohman
Sanningsberget
Norstedts
225 s.
Förläggare: Håkan Bravinger

Varför skriver han bara för andra kända författare?

Per Hagman är bäst i Sverige på att romantisera det lilla i livet