Den häller knappast någon särskilt hög intellektuell nivå, men är det ens vad vi behöver? LD:s Fredrik Bäärnhielm Thorslund har sett filmen Eddington, en befriande skruvad, klumpig och charmig western-film.
Den astmatiske småstadssheriffen Joe Cross (Joaquin Phoenix) sitter i bilen och tittar på ett Youtube-klipp med titeln ”How to Convince Your Husband or Wife to Have a Baby [5 STEPS!]”, när två poliskollegor stannar till bredvid och uppmanar honom att ta på sig sitt munskydd.
Det behöver egentligen inte nämnas att berättelsen utspelar sig i maj 2020, under covidpandemins startfas. Vi minns det som det var … i går? För fem år sedan? (Jösses!)
Hursomhelst.
När sheriff Cross någon dag senare hamnar i en ny munskydds-konfrontation med stadens borgmästare — den progressive lokalpampen Ted Garcia (Pedro Pascal) — får han nog. Covid, gormar han, är inte ens ett ”här-problem”. Väl tillbaka i bilen spelar han in ett impromptu-inlägg på sociala medier där han hastigt tillkännager sin egen kandidatur till det stundande borgmästarvalet.
Visst är den en bombastisk, cinematisk gott och blandat-påse.
Det blir i sin tur startskottet till en eskalerande maktkamp som både Ted och Joe snart förlorar kontrollen över. Precis som hela lokalsamhället långsamt håller på att förlora kontrollen i ett kalejdoskopiskt virrvarr av virusskräck, konspirationsteorier, Black Lives Matter-protester, våldtäktsanklagelser, brainrot och en kontroversiell serverhallsetablering av AI-företaget ”solidgoldmagikarp”.
Ari Asters Eddington har försetts med många genre-etiketter. Från neo-western till skräck, drama, komedi och satir. Och visst är den en bombastisk, cinematisk gott och blandat-påse. Som om Ruben Östlund, Yorgos Lathimos och Sergio Leone fått ett litet lynnigt kärleksbarn.
Det lär också vara en stor del av förklaringen till filmens blandade mottagande. Förväntningarna på Eddington spelar roll.
Den som letar efter smart politisk analys kommer kanske inte att lämna salongen med någon större behållning. Som satir är Eddington klumpig, om än charmig. Den satsar hellre på att ro hem igenkänningsfniss och nervösa skratt — ”Får vi skämta om det här nu?” — än rå, provokativ humor. Någon verklig, förlösande uppgörelse med det märkliga året 2020 blir aldrig riktigt av.
(Visst finns det vissa undantag. Som när den präktiga aktivisten Brian, hållandes ett brandtal på en BLM-manifestation, utbrister: ”Jag är en vit priviligerad man! Mitt jobb är att sitta ner och lyssna! Och det är vad jag ska göra – så fort jag har hållit det här talet! Som jag inte har någon som helst rätt att hålla!”)
Som skräck är den Teletubbies i förhållande till Asters debutfilmer Hereditary och Midsommar.
Som skräck är den Teletubbies i förhållande till Asters debutfilmer Hereditary och Midsommar. Bara detaljer påminner om regissörens indie horror-bakgrund. Som Daniel Pembertons och Bobby Krlics dissonanta, illavarslande ljudmattor. Eller dockmakaren och sheriffhustrun Louises (Emma Stone) surrealistiska mardrömsdockor, som ligger utspridda i dekoren.
(För övrigt har Emma Stone själv fått en något svårbegriplig skyltdocksroll i Eddington; liksom Austin Butler, vars Qanon-inspirerade sektledare får tillräkna sig kanske fem av 145 minuters skärmtid. Slösaktigt. Men visst, filmen har mycket att hinna med.)
Det är mest i leken med western-genren som den stora behållningen med Eddington finns. Covid, konspirationsteorier och BLM-kravaller får gestalta den underliggande konflikten mellan ordning och kaos, samhälle och söndring. Ett misslyckat cancelleringsförsök med metoo-tema blir grunden för det personliga heders- och hämndmotivet som driver handlingen framåt – och som till slut mynnar ut i det obligatoriska, nattliga skottlossningsdramat mellan protagonisten och antagonisten (om än med större moralisk tvetydighet, och långt större chockvärde, i Asters fall).
Och, ja, Joaquin Phoenix i Stetson-hatt känns förstås inte orätt.
På så sätt är Eddington ändå ganska befriande. För behöver vi verkligen en till klyftig think piece som tar itu med våren 2020? Det känns både för tidigt och för sent.
Hellre en skruvad western.
Fredrik Bäärnhielm Thorslund
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!