Efter operan vågar jag inte längre följa nyheterna

Aida sätts upp på Kungliga Operan i Michael Cavanaghs regi. LD:s Max Hjelm har sett en uppsättning som känns obehagligt aktuell.

När Verdis Aida sätts upp på Kungliga Operan har Europa i flera år skakats av brutala scener i vår absoluta närhet. Det klassiska dramat om striderna mellan Egypten och Etiopien känns kusligt relevant, och parallellerna till dagens kritiska helvete ligger så nära. Att Aida, nu i Michael Cavanaghs (1961–2024) regi, under genrepet spelas av ukrainska Oksana Nosatova gör det förstås inte lättare att vifta bort tankarna på de enskilda ödena bakom alla de verkliga krigens siffror. Det är svårt att få tankarna att inte vandra i väg ut till verkligheten.

Är det en perfekt uppsättning? Nej – tempot segnar något i andra halvlek och kärlekshistorierna når mig av någon anledning inte riktigt. Det känns inte i samspelet som att Triangeldramat är på liv och död – vilket det ju här bokstavligen är. 

Men det är petitesser som inte spelar någon större roll för helheten. För de stora stunderna tog allt för hårt.

Kontrasten sitter som ett slag i magen. Krig är alltid ett misslyckande.

Till att börja med var uppsättningen troligen det snyggaste jag sett på en scen. Magdalena Åberg som står för kostym och scenografi har satt den rakt i krysset. Kontrasterna, scenografin och ridån användes på ett sätt som mer för tankarna till filmklippning än något som händer IRL. Scenen och kostymerna i guldigt, mörkblått och vitt fångade mig från första stund, och det hela kändes som någonstans snuddande vid Stanley Kubrick eller dark Wes Anderson. Det är samtidigt historiskt, nutida och sci-fi – utan att kännas onödigt och skohornat som när Operan nyligen placerade Don Giovanni i en postapokalyptisk värld.

När Radamès (Milen Bozhkov) ska återvända hem, som hyllad hjälte efter att ha vunnit kriget mot Etiopien, spelas den mäktiga Triumfmarschen. Medan Aidatrumpeterna trumpetar glatt ligger Radamès i plågor på golvet, bakom honom utspelas vidriga stridsscener. Kontrasten sitter som ett slag i magen. Krig är alltid ett misslyckande.

Det blir inte bättre, trots att kriget för en stund är över. När den redan krigshärjade Radamès kommer hem och tvingas gifta sig med kungens dotter, och inte kan välja sin älskade Aida. Fred är inte nog, inte utan frihet.

Det är svårt att gå in på nyhetsappen när man går ut i Stockholmsnatten efteråt. Avtal om att ge bort landmassor innebär att splittra familjer, bomber över enskildas hem. Allt blir så mycket mer påtagligt verkligt. Konsten krävs inte för att inse det, men när den görs riktigt bra kan det att träffas av lidandet mitt i en verklighetsflykt göra så mycket mer ont.

Max Hjelm

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!