Skip to content
Foto: Anton Höjer, Dalateatern.
Foto: Anton Höjer, Dalateatern.
Kultur | Teater

Vad fan händer i Borlänge?

En stor debatt mellan politiker och Dalateatern stormar i Borlänge. LD:s kulturredaktör Max Hjelm förklarar varför folk i hela Sverige borde bry sig, och lyfter en fråga som ingen i Sverige verkar ha svar på.

Vad är det som händer i Borlänge?

Låt mig dra det kort. S-regionrådet Sebastian Karlberg från Borlänge går på teater och ser den nyskrivna pjäsen Stål! (som handlar om staden på 90-talet). Han blir besviken och skriver ett Facebook-inlägg, sedermera debattartikel. Karlberg är missnöjd med att uppsättningen speglar en falsk nidbild av Borlänge, med människor som bara bryr sig om att supa och knulla. Det där är inte ”mitt Borlänge”, som han skriver. 

Varpå en kulturredaktör i Dalarna, Anders K Gustafsson, anklagar regionrådet för att bryta mot principen om armlängds avstånd till kulturen (eftersom han är med och styr regionen som finansierar teatern). Dalateaterns chef, Daniel Rylander, går också i svaromål och förklarar att scenkonsten inte bara kan ”vara Bullerby-skildringar eller tom underhållning och vi kommer aldrig stryka makthavare medhårs.”

Då jag råkar vikariera som ledarskribent i Dalarna just nu begav jag mig och såg pjäsen en kväll. Stål! handlar om Borlänge, hur staden präglats av Svenskt Stål AB, som numera heter det kanske mer internationellt gångbara SSAB AB (det dubbla ”AB” ser underligt ut tills man inser vad företaget heter utan). De fyra skådespelarna iklär sig kanske 20 olika karaktärer. Jag fann en rolig och kärleksfull skildring om klass och hur svårt det är att vara människa, genom ett par mer eller mindre omöjliga människoöden.

I ”Stål!” blottas klasskillnader. Foto: Anton Höjer, Dalateatern.

Det är en tragisk komedi, som bryter de förväntade stereotyperna, det syns i småsaker som när helikopterpiloten och muskelknutten visar sig ha som sin största upplevelse då han såg ett Första maj-tåg. Den som bara ser nidbilder och hån i pjäsen måste vara kulturell analfabet. Eller ha ett ärende – som att fiska väljare inför nästa val. Nåja. Frågorna som debatten har skapat är oavsett intressanta.

Den som bara ser nidbilder och hån i pjäsen måste vara kulturell analfabet.

Kulturpolitiskt nyfikna människor runt om i Sverige borde ägna den här konflikten tankekraft. De intressanta trådarna att dra i är många. Borlängesonen som anser att fel personer får representera hans stad. Politikern som verkar vilja att kulturen ska ha samma uppgift som ”Visit Dalarna”: Reklambladets.

Vad konstens uppgift? Vem får skriva om vad? Eviga liksom aktuella frågor, och på ett lokalt plan blir skiljelinjerna i åsikter väldigt tydliga.

Och så är det detta med armlängds avstånd, en fråga vi har skäl att återkomma till. För även om principen är bra är den svår att upprätthålla ju mindre arena beslutsfattandet sker på. Folkvalda politiker hamnar till slut väldigt nära inköp av offentlig konst, skattebetalarnas pengar betalar för den. Får någon i kommunfullmäktige då ha en åsikt? Var går gränsen någonstans? Får en sverigedemokrat i Gävle styra en museiutställning, en socialdemokrat uttrycka missnöje om en teateruppsättning utan krav på styrning av densamma? Får Liberalerna i Stockholm slåss för att en blå kuk till väggmålning ska få vara kvar? Vi i Sverige vet faktiskt inte vad vi tycker om detta. Frågan har inte stötts och blötts tillräckligt.

Max Hjelm

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

PS. Låt mig ta en liten chans att bjuda på ett tips. På regionrådets FB-inlägg kommenterar en S-riksdagsledamot att det finns för få bruksortsskildringar. Så är det säkert, hälften av alla höstens romandebutanter bor i Stockholm. Men skildringar finns ju, frågan är om de som klagar faktiskt intresserar sig för att hitta dem. Rapparen Zackes tre senaste album har beskrivit livet i bruksorten Luleå. Det senaste, Noir, är rakt av fantastiskt. ”Upp med tåget kom det hit en liten man, i Canada Goose och en iPad i sin hand. Han sa: Det här guldet kommer inte att bli till sand, kära kusiner, det blir regn och inte lite grann”, sjunger Zacke fram löftena om bruksstaden som aldrig verkar infrias. Med Erik Lundin på ett gästspår gestaltas linjer mellan uppväxten i Norrland och Husby ihop, tillsammans med Annika Norlin sjungs drömmarna om att bli rik på en plats där ingen blir det fint fram. Liksom i Stål! visas också baksidor av bruksortslivet. Klarar man inte av det har man nu fått en triggervarning. DS.

Får det lov att vara lite statliga hamburgare? Foto: Anton Höjer, Dalateatern.

Per Hagman är bäst i Sverige på att romantisera det lilla i livet

Vi måste börja toalettdöpa Paradise Hotel-fans