Om det är feministisk satir så går det i alla fall över huvudet på mig

SVD Perfect Guide-skribenten Victor Johanssons debutroman Panorama skildrar solnedgångsstänkta motorvägar, MDMA och Manhattan. Frida Brundu läser en bok som stundtals blir pastischartad.

Det är alltid svårt att läsa en bok utan fördomar när författaren är en kändis. Vissa, till exempel Alex Schulman, har fått sina personligheter snarare än debutromaner recenserade. Det måste vara störande för författaren. Men även om man vill läsa texten som om man bara hittat den liggande i ett kuvert utan avsändare färgar annat läsupplevelsen – man hör författarens röst eller letar efter karaktärsdrag som kommit till uttryck i tidigare texter. 

Nu är Victor Johansson ingen superkändis men han har skrivit i SvD Perfect Guide i många år. Jag läser honom alltid. Jag tror att jag gillar honom för att han är så totalt frikopplad från kulturdebatten – det finns liksom inget ängsligt och ursäktande med hans texter om dejtande eller att gå till psykologen. Att vara medelklass, något av det pinsammaste som finns på kultursidorna, är hemskt i pjäser av Lars Norén men ganska bra i verkligheten. Victor Johansson tycker att Ozempic symboliserar lättja – man ska träna! Han gillar inte SJ för att tågen är sena. Man borde inte flytta ut på landet. Han dejtar – men gillar inte Tinder. Han har ingen åsikt om Moderna museets väggtexter eller om Aftonbladets plusbetyg på böcker. Det är rätt trivsamt att befinna sig i hans värld – helt klart borgerlig, lite snusförnuftig och ansvarskrävande.

Han har nu skrivit sin första roman, Panorama (Modernista). En man har precis gjort slut med sin tjej av olika killanledningar (han vill inte flytta ihop, är osäker och så vidare). Han besöker ett gammalt ragg som ligger i koma och måste köra hennes dotter Alana till morföräldrarna. De åker på en road trip genom USA som kantas av milkshakes på diverse diners, solnedgångsstänkta motorvägar, countryballader i bilstereon och bränd jord som ersätts med åkrar ju längre de kör (min kompis Eric beskrev det som ”route 66-bingo”). Under resans gång blir berättarjaget mer och mer fäst vid Alana, och mindre vid det som var hans tidigare liv – MDMA, engångsligg och taxi på Manhattan.

Han känner ingenting (men gråter ibland hos psykologen). Han knarkar. Han går på konstutställning. Där känner han ingenting. Sedan mer knark.

Resan genom USA varvas med flashbacks från berättarjagets senaste förhållande och olika sessioner hos psykologen. Man fattar att det handlar om någon slags Bret Easton Ellis-figur. Han känner ingenting (men gråter ibland hos psykologen). Han knarkar. Han går på konstutställning. Där känner han ingenting. Sedan mer knark. Det kontrasteras med diskussionerna med Alana om hennes försvunne far, körsbärspaj och nyktert bilkörande.

Inspirationen från Bret Easton Ellis lyser igenom (eller så är det för att jag läst en intervju med Ellis som Victor Johansson skrev när Skärvorna kom ut på svenska) men Johanssons romanfigurer är inte lika levande som Ellis. Ett tag funderar jag över om kvinnoporträtten är ironiska eller inte. Det är kvinnor som ler ömt, stryker berättarjaget över ryggen på morgonen och som med försiktiga röster undrar saker. Om Victor Johansson skrivit feministisk satir så går det i alla fall över huvudet på mig.

Ibland blir det dock pastischartat. Huvudpersonens tennispolare heter till exempel ”Harold Krane”.

Det går kanske lite inflation i beskrivningar av mörkgult ljus som sipprar genom träpaneler, men kärleken till USA kompenserar för en rätt tröttsam historia (mystisk man med traumatiskt förflutet upptäcker nya sanningar om sig själv och livet med prärien i bakgrunden). Jag hittar egentligen ingen anledning till att boken skulle utspela sig i just USA, men det är smart av Johansson att skriva om en miljö som han verkligen känner. Ibland blir det dock pastischartat. Huvudpersonens tennispolare heter till exempel ”Harold Krane”.

Jag önskar också att han hade vågat använda sig mer av humorn som ändå anas, kanske ta i ännu mer i beskrivningarna av skumma personer på motellen, och skriva en parodi på en USA-skildring. Johansson lägger in syrliga pikar mot den amerikanska identitetspolitiken som jag tror är menade att vara roliga men som känns lite underliga att läsa samtidigt som jag får nyhetsnotiser om att Trump håller på att frysa Harvards forskningsanslag. På samma gång i takt och i otakt med tidsandan. Jag skrattar dock till när tjejerna i New York blir upphetsade över några ringar från rödvinet på en vit duk när de är på restaurang och vill fota stilleben.

Jag lyckas inte heller frikoppla författaren från texten. Panorama är en ganska intetsägande debut som är helt okej skriven, men jag tycker om den ändå för att jag tycker om Victor Johansson. Jag hoppas på kulturdebatt om kvinnoporträtten. Men en sådan debatt tror jag inte skulle röra Victor Johansson i ryggen. Han har annat att tänka på.

Frida Brundu

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!