”Vad är grejen med hästtjejer?” är titeln på en 35 sidor lång tråd på Flashback som startades 2009, Catarina Starfelt, samhällspolitisk chef på Timbro, försöker svara på frågan.
”Du vet att jag röjer för ingen / min egen svävande värld / som sveper sin luft över tingen / ibland på vår ensliga färd. / Du vet jag är mycket allena / men det är, som om styrka jag fick / när jag sänker min blick i din rena / din speglande blick.”
Så diktar Gunnar Mascoll Silfverstolpe i Flickan och hästen ur diktsamlingen Dagsljus från 1923. Det finns förstås någonting vanskligt med att som hästtjej skriva en text om hästar. (Jag syftar nu på mig själv och inte Mascoll Silfverstolpe.) Det riskerar att bli romantiskt i överkant. Men det är faktiskt någonting att titta in i en hästs speglande blick, och det är någonting nästan arkadiskt med att sitta på en hästrygg. De bästa tillfällena känns det som hämtat ur sagorna.
Den mänskliga civilisationens historia är en historia om hästar. Grottmålningar från Lascaux i Frankrike gjorda för 30 000 år sedan visar att hästen redan då fanns i människans omgivning. Det skulle dock dröja innan förhållandet blev närmare. Hästen sägs vara det sista av människans tama husdjur som vi domesticerade – långt efter hunden som tämjdes och användes i jakt för omkring 20 000 år sedan.
Även efter att människan började hålla hjordar med kor, får och grisar, och efter att vagnen uppfanns och drogs av oxar, verkar människan bara ha jagat hästen för kött. Vissa tror till och med att vi kan ha varit nära att utrota hästen innan den domesticerades. Om vi inte hade kommit på tanken på ridning hade hästen i dag kanske varit, som mammuten eller dronten, ett minne blott. Frågan är om vi ens hade vetat om det. Om människan inte hade domesticerat hästen är det möjligt att världen hade tett sig helt annorlunda och att vi hade levt i betydligt mer primitiva samhällen än i dag.
Men vid vissa tillfällen sker innovationer som ändrar historiens gång. Någon gång för cirka 5 500 år sedan på den eurasiska stäppen förändrades förhållandet till hästen, och med det människans öde. Det visade sig att hästar hade en för mänskliga syften unikt lämplig kombination av storlek, hastighet, styrka och uthållighet. Historikern Timothy C. Winegard beskriver i The Horse: A Galloping History of Humanity (2024) domesticeringen som ingenting mindre än ”en equinsk revolution inom transport, dragning, handel och krig”. Den förkortade avstånden drastiskt, och ökade hastigheten för kommunikation, transporter och attacker.
Någon gång för cirka 5 500 år sedan på den eurasiska stäppen förändrades förhållandet till hästen, och med det människans öde. Det visade sig att hästar hade en för mänskliga syften unikt lämplig kombination av storlek, hastighet, styrka och uthållighet.
Hästens betydelse på slagfältet fångas av det välkända slaget vid Bosworth 1485 i Shakespeares pjäs om Richard III när kungen i dödsögonblicket utropar: ”En häst! En häst! Mitt kungarike för en häst!” Det är, noterar Winegard, en ödets ironi för ett djur som evolutionärt är helt och hållet skapat för att fly, och inte för att slåss, hur viktig och långlivad hästens roll i krigföring har varit.
Relationen till hästen syns även i konsten. Den första kända avbildningen har vi redan nämnt. Många tusen år senare, i antikens Grekland och Rom, var hästen en symbol för civilisation och krigföring som användes i reliefer, krukmålningar och ryttarstatyer. Den enda fullständigt bevarade ryttarstatyn från tiden är den av Marcus Aurelius (cirka 175 e.Kr.) som står på Capitolium i Rom. Kejsaren sitter majestätiskt på hästen, utan stigbyglar, med handen höjd i en stoisk frids- eller välsignelsegest. Medeltidens konst gjorde hästen till en förlängning av de ridderliga dygderna. Under renässansen ökade intresset för hästens anatomi, med till exempel Leonardo da Vincis skisser, innan ryttarporträtten återigen blev ett sätt att uttrycka kunglig makt.
Därefter skedde ett skifte i synen på hästen, som blev ett självständigt motiv. Den engelske konstnären George Stubbs är känd för sina individuella och detaljrika hästporträtt. Hans mest uppmärksammade verk är oljemålningen Whistlejacket (1762) som föreställer markisen av Rockinghams stegrande kapplöpningshäst. Den stora målningen som i dag hänger på National Gallery i London var nydanande i sin enkelhet (utan ryttare och med en alldeles slät bakgrund) och har beskrivits som en ”romantisk studie i ensamhet och frihet”. Det sägs att det beslutades att målningen var färdig när hästen Whistlejacket av misstag leddes förbi den av en stallpojke och reagerade våldsamt på porträttet som han trodde var en rivaliserande hingst. Rockinghams häst ska ha varit notoriskt temperamentsfull.
Den impressionistiske konstnären Edgar Degas, mest känd för sina balettdansöser, målade också hästar, framför allt i kapplöpningsmiljöer. Hans verk reflekterar den förändrade roll som hästen fick under hans verksamma tid – från det militära till det civila. Målningen Aux courses en province (1869) porträtterar tre olika hästöden. De två smäckra draghästarna som står spända framför en vagn med en familj som kommit för att titta på loppet ser ut att vara alerta på omgivningen som betraktaren förstår är fylld av ljud och rörelse. Ändå förblir de stillastående, med tömmarna till kusken inte helt spända, utan att familjen i vagnen tycks ta någon notis om dem.
Det är ett mångfacetterat förhållande som gestaltas i konsten: Hästen går att använda till krigföring, transporter, rekreation och tävling. Den har använts för att symbolisera status och makt. Hästen är samtidigt en levande varelse med personlighet, temperament och känsloliv. Människan har genom historien gått långt för att behärska den, men själva lockelsen i hästlivet är också att det utövas med en levande varelse som har en egen vilja.
Denna egna vilja och förmåga till känslor har i dag hamnat mer i centrum. Numera är det få hästar som behövs till avgörande samhällsuppgifter. Förutom i undantagsfall, inom polisen och till ceremoniell verksamhet inom försvaret, är det numera inom ridsporten som hästar används. Kombinerat med att forskningen om djurens sinnen, beteende och välfärd går framåt väcker det frågor om djurhållningens och sportens moraliska dimensioner.
De senaste åren har flera skandaler briserat inom dressyrvärlden när några av världens främsta ryttare har avslöjats med att bruka våld mot sina hästar. Det är naturligtvis inte representativt för hästvärlden i stort, men skandalerna väcker frågor om huruvida det ens är möjligt såsom ridsporten är utformad att träna och tävla hästar på den högsta nivån utan att utsätta dem för ett mått av tvång, smärta och stress. Det är någonting paradoxalt över att det sker samtidigt som hästvärlden i stort drivs av en djupt känd kärlek till djuren.
De senaste åren har flera skandaler briserat inom dressyrvärlden när några av världens främsta ryttare har avslöjats med att bruka våld mot sina hästar.
Det brukar sägas att stallet är en god miljö för barn och unga, och att hästtjejer är överrepresenterade bland kvinnliga svenska chefer. Det är dock sällan som sådana påståenden kvalificeras genom att exempelvis kontrollera för socioekonomisk bakgrund – vilket vore rimligt givet att ridsporten domineras av tjejer med socioekonomiskt hyfsat stark bakgrund. (Detta sagt är det inte en aktivitet för några få invigda: Ridsporten är med sin halva miljon utövare en av Sveriges största idrotter.)
Det är mycket möjligt, till och med sannolikt, att ridsporten utvecklar självsäkerhet, beslutsamhet och ansvar. I min mening är det dock inte detta som bör vara hästvärldens stora värde – utan att den fordrar lyhördhet, omsorg och relationalitet. Man känner när man sitter på hästryggen att man tar del av en mycket gammal historia. Men efter 5 500 år är det kanske också dags för människan att ge tillbaka.
Catarina Starfelt
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!