Många kvinnor på ledande postitioner inom politik och näringsliv har ägnat en stor del av sin ungdom i stallet. Men de kan likagärna bli usla ledare som trycker ner andra. Idén om hästtjejen som en god ledare måste kritiseras, menar skribenten Kajsa Dovstad.
Stallet sägs vara en plantskola för kvinnliga ledare. Att föreslå att ridsporten borde uppvärderas – alltså få mer skattepengar – är ett säkert sätt att framstå som en god feminist. Men stämmer verkligen bilden att hästtjejer blir bra på ledarskap?
Både några av de klokaste och några av de sämsta ledarna jag har stött på har ägnat mycket tid i stallet som unga. Jag frågar de klokaste hur ungdomens ridskola har påverkat dem. Svaren är att man tidigt lär sig disciplin och samarbete med både andra människor och stora djur. Ridsporten är också bra på att hålla ledarkurser och att skola in unga tjejer och killar i föreningslivet.
Dessa erfarenheter har stöd i forskning. Lena Forsberg, själv gammal hästtjej, har skrivit en hel avhandling baserat på kvalitativa studier om hur stallet skapar kvinnliga ledare. Forsberg tar dock inte hänsyn till det uppenbara: Eftersom ridning är en dyr sport är det främst tjejer från socioekonomiskt starka familjer som kan hålla på med det. Förmodligen hade dessa tjejer blivit företagsledare ändå – de har förutsättningarna med sig hemifrån, inte från stallet. Inte heller ifrågasätter Forsberg om stallmiljön fostrar kvinnor i bra eller dåligt ledarskap. Vissa kvinnliga ledare har ju en tendens att hindra andra kvinnor från att komma fram, och kan på så vis vara dåliga för jämställdheten även om de själva tillhör det kön som är i minoritet.
Jag gör en egen liten kvalitativ studie i min bekantskapskrets. Många bekräftar min tes och berättar om hästtjejer på ledarpositioner. En äldre kompis har just nu sitt livs sämsta chef, en annan ville inte se den före detta hästtjejen Birgitta Ohlsson som partiledare i Liberalerna på grund av bristande intern ledarskapsförmåga.
En tredje, själv hästtjej som ung, säger att hästtjejer blir ledare eftersom den tuffa stallmiljön lär dem att armbåga sig fram i livet.
Jag red själv en del under min uppväxt, men blev aldrig någon inbiten hästtjej. Jag hann dock inse att stallet var allt annat än meritokratiskt. Vissa tjejer fick alltid de hästar de ville ha, och fördelningen verkade vara mer beroende på om man var kompis med den som bestämde, än om man var en duktig ryttare. I stället kom jag i längden att ägna mig åt simning och friidrott.
Visserligen fanns där också en konkurrens om tränarens uppmärksamhet. Men var man inte intresserad av att manövrera i den sociala hierarkin var det bara att träna på själv och njuta när man ändå vann årets viktigaste lopp. I en extrem materialsport som ridning, där det viktigaste redskapet – hästarna – åtminstone i början tillhandahålls av någon annan, finns inget sådant alternativ. Där är individens prestation nästan helt beroende av de förutsättningar
kollektivet ger.
Det var också i stallet som jag för första gången kom i kontakt med det skitsnack som tyvärr karaktäriserar både tjejgäng och kvinnodominerade verksamheter som sjukvården. När man har huvudet under vattnet, springer i skogen eller åker skidor på fjället är det svårt att ägna sig åt intriger. Desto lättare är det när man står och mockar.
Just därför tror jag inte att ridning skulle ge utövarna en unik disciplin. Hårt arbete krävs i alla sporter, vissa dock mer än andra. Den norska världscupvinnaren i längdskidor Martin
Johnsrud Sundby har inspirerats av simmares träningsmängd när han har ökat sina träningstimmar för att bli bäst i världen. Som 14-åring tränade jag mer än några av hans kollegor på det norska längdlandslaget. Alla längder i bassängen måste väl ha gett mig minst lika bra arbetsmoral som valfri hästtjej?
Och blir man verkligen en bra ledare om man lär sig att hantera hästar? Jag känner igen det där med att bli hanterad som en häst av hästtjejer: väldigt gullad med när man gör bra ifrån sig, skarpt åthuten när man gör något dåligt. Har man otur och gnäggar vid fel tillfälle placeras man i hagen där gräset är sämst. Men de flesta människor mår bäst av att bli behandlade som just människor, inte som hästar.
Men nog kan både andra idrotter och samhället i övrigt lära av ridsporten. Ledarskapskurserna och inskolningen i föreningslivet känner varken jag eller mina bekanta igen från andra fritidsaktiviteter.
Det är dock inte lika med att ridsport automatiskt är bra för jämställdheten.
Faktum är att ridsporten har stora jämställdhetsproblem. Hela 90 procent av utövarna är kvinnor, men i eliten är könsmixen jämn.
Jag går igenom alla landslag, spetslandslag när sådana finns, i hoppning (ridsportens största gren) de senaste tio åren. Totalt har tio kvinnor och tio män varit uttagna till landslaget. Och männen får fler chanser: 43 landslagsår jämfört med kvinnornas 24.
För vilken annan verksamhet som helst skulle dessa siffror ses som djupt problematiska av feminister. Men när jag skriver om ridning får jag arga kommentarer om att det är omgivningen som missgynnar ridsport och orsakar
ojämställdheten.
Ja, det är orättvist att ridning inte ger friskvårdsbidrag. Det är ju faktiskt en sport, precis som segling och golf. Det är också fel att så mycket skattemedel går till hockeyn. Men det har nog snarare att göra med att hockey är en nationalsport som drar åskådare i tusentals, än att politiker väljer bort tjejers idrottande.
Så nästa gång en hästtjej delar en artikel om att stallet är en utmärkt ledarskapsskola – fundera över om hon inte bör kliva ner från sina höga hästar.
Kajsa Dovstad är frilansskribent, läkarstudent och landstingspolitiker för Liberalerna.
@kajsadovstad
kajsa.dovstad@liberalerna.se