Mat är känslor, inte sällan starka sådana. Rutger Brattström, ansvarig för internationell marknadsekonomi på Timbro och självutnämnd Argentina-expert, redogör här för Argentinas känslomässiga förhållande till sitt kött.
Efter att ha åkt runt i Argentina och intervjuat människor i över en månad vet jag vad som väntar efter att de fått i sig ett glas eller två. När argentinarna är klara med att högljutt klaga på landets dysfunktionella politik, inflationskriser och auktoritära socialism känner de ett behov av att nyansera bilden. De vill förklara varför de bor kvar, trots att landet i över 100 år har blivit fattigare och fattigare relativt resten av världen. Då kommer uttalanden i stil med:
”Vi har det bästa köttet, det bästa vinet och de bästa kvinnorna.”
Jag visste att argentinare var stolta innan jag besökte landet – men exakt hur stolta visste jag inte. Argentinarna har mycket att komma med: regerande världsmästare i fotboll, litterära giganter som Jorge Luis Borges, Julio Cortázar och Silvina Ocampo och en enastående natur med regnbågsfärgade berg och världens i särklass mäktigaste vattenfall. Överst på stolthetstrappan kommer dock matkulturen, framförallt asadon.
Asado är både den traditionella argentinska tillagningen av kött, men också namnet på grillfesten och den sociala ritualen som uppstår när vänner och familj samlas kring elden. Köttet, oftast nötkött i olika styckningsdelar som revben, flankstek, chorizo och blodkorv, grillas långsamt över glöd på ett grillgaller vid namn parrilla eller på ett metallkors, asador cruz. Köttet står helt i centrum, det kryddas sparsamt och ackompanjeras med chimichurri, en mild örtsås.
Enligt argentinare är argentinska biffar större, godare och hälsosammare än biffar från andra länder.
Det är inte bara tillagningen av köttet som argentinarna är stolta över. Själva köttet och dess kvalitet framhålls ständigt av argentinare som något helt utöver det vanliga. Enligt argentinare är argentinska biffar större, godare och hälsosammare än biffar från andra länder. Tur det, eftersom den argentinska köttkonsumtionen är på fjärde plats i världen.
Den argentinska köttindustrin är en av landets viktigaste ekonomiska sektorer och har en lång tradition som bygger på naturliga betesmarker och export av nötkött av hög kvalitet. Landet är en av världens största nötköttsproducenter och produktionen sker till stor del på det centrala pampas, ett bördigt gräslandskap. Denna extensiva betesdrift innebär att djuren går fritt och lever på naturligt gräs, vilket kräver mindre insatsvaror såsom kraftfoder, konstgödsel och antibiotika. Det leder i många fall lägre klimatpåverkan per kilo kött jämfört med mer industriella system, särskilt vad gäller energi- och foderanvändning. Även Sverige har låga utsläpp från sin köttproduktion, faktiskt något lägre än Argentinan.
Argentina är en betydande köttexportör, särskilt till Kina, EU och Mellanöstern. Exportvolymerna har dock sjunkit till följd av statlig reglering. Peronistiska regeringar har infört exportrestriktioner i syfte att säkra den inhemska tillgången och hålla priserna nere, vilket skadat produktionen. I dag har vete och sojabönor tagit över som Argentinas viktigaste exportvaror, men det går fortfarande att få tag på argentinskt kött i Sverige. Jag kan speciellt rekommendera de argentinska styckdetaljerna bife de lomo och bife de chorizo.
Det räcker med att en kotlett är märkt med ”svenskt ursprung” för att vi ska känna oss som moraliskt överlägsna resten av världen – trots att våra kor tillbringar större delen av sina liv i ett stall, matade med soja från utlandet.
Den argentinska köttnationalismen är inte unik. Samma rörelse finns i Sverige. Bönder, politiker, och nästan alla andra framhåller ständigt det svenska köttets förträfflighet över andra länders. Det räcker med att en kotlett är märkt med ”svenskt ursprung” för att vi ska känna oss som moraliskt överlägsna resten av världen – trots att våra kor tillbringar större delen av sina liv i ett stall, matade med soja från utlandet. Visserligen är svenska bönder duktiga på att inte använda antibiotika, men både Norge och Island använder mycket mindre än oss.
Data över argentinsk antibiotikaanvändning är inte lika lättillgänglig eller heltäckande som i Norden. De argentinska köttdjur som står i foderbås konsumerar mer antibiotika än de svenska, men det är inte det vanligaste sättet att föda upp djur i Argentina. De argentinska djur som betar frigående på Pampas konsumerar så lite som 15 procent av det svenska snittet. Det svenska köttet är helt enkelt inte bäst, och dessutom är det närmare tre gånger så dyrt som det argentinska.
Hur kan man då förstå den svenska köttnationalismen? Det är kanske inte så konstigt ändå. Egentligen är ju vi svenskar lika stolta som argentinare. Vi är bara lite mer skenheliga om det – och har inga VM-guld att skryta om.
Rutger Brattström
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!