Humanismen har lyft mänskligheten över sitt naturliga tillstånd, men mot djuren är det krig. De sanktionerade djurfabrikerna opererar globalt, och kycklingindustrin hyser en särskilt stor marknadsposition.
Min farmor avskydde kyckling. Under andra världskriget tvingades hon att döda och plocka höns. Lukten fastnade näsan och hon fick aldrig bort den. Som andra Schweiziska bönder i hennes generation under 1970- och 1980-talet tog hon hand om industrikycklingar för att befria dem från deras liv i bur. De utmattade fåglarna, med fettfyllt rosa kött mellan de ovårdade fjädrarna, lärde sig att skrapa fram mat med knutna klor.
Jag visste ingenting om kycklingarnas forna liv i bur. Jag tyckte de var motbjudande varelser och såg bara fram emot deras ägg eller styckdetaljer. Men min farmor och hönorna hade en särskild relation. Inspirerad av västernfilm på TV erbjöd jag hönorna mitt skydd, för att rädda dem från attacker från hökar eller andra djur. Det tog förvånansvärt lång tid innan jag förstod att varelserna inte behövde skydd från hökarna, utan från oss.
117 år av meningslöshet: Sikta på hjärtat men träffa magen
Som så många andra saker i vår vardag så är industriuppfödning en amerikansk innovation. Upton Sinclars novell Vildmarken (1906) beskriver förhållandena i Union Stock Yards slakthus i Chicago: djurmassakern, och dehumaniseringen av de östeuropeiska migranter som arbetade där. ”Det var så affärsmannamässigt, slaktmaskinen fortsatte gå, som ondskefulla brott begångna i en grotta.”
Sinclairs beskrivning orsakade tumult, men inte på det sättet han hade trott. Han var socialist och vegetarian, en vanlig kombination i västvärlden med utgångspunkten att välståndsutveckling inte bara kunde vara till för människor, utan även måste inkludera djur. Regler om hygienfaktorer infördes men ingenting förändrades varken för arbetarna eller för djuren. Allmänheten, konstaterar Sinclair bittert, var bara rädd för biff med tuberkulos: ”Jag siktade på allmänhetens hjärta, men jag träffade magen.”
Han var tillräckligt optimistisk för att tro att allmänheten skulle ha detta hjärta. Målet var innerligt. Men som de kommande 117 åren har visat, så fanns det ingenting i överkroppen annat än en enorm mage.
Det tar mellan 15 och 30 sekunder innan de svimmar. Under den tiden upplever grisarna andnöd, panik och frätande smärta.
Hösten år 2020 uppmärksammades ett massutbrott av Covid i ett slakthus tillhörande den tyska köttfabrikanten Tönnies, och i samband med det även den undermåliga arbetsmiljön för de östeuropeiska slakteriarbetarna. Varje år i Tyskland sänks cirka 40 miljoner grisar ner i koldioxidkammare där de förlorar medvetandet. Det tar mellan 15 och 30 sekunder innan de svimmar. Under den tiden upplever grisarna andnöd, panik och frätande smärta.
Enligt tysk lag ska ”Ingen få tillfoga ett djur smärta, lidande eller skada utan skälig grund.” Varje år ryms fyrtio miljoner grisar inom dessa skäliga grunder. Användningen av koldioxidkammaren är effektiv och lönsam, vilket rättfärdigar upp till 333 000 timmar av lidande per år. Efter Tönnies-skandalen genomfördes marginella reformer för att förbättra de anställdas arbetsvillkor, företaget styrde om verksamheten mot Kina – och grisarna sänks fortfarande ner i baden på skäliga grunder.
180 miljoner ton kycklingkött: Happy Meals från djurhelvetet
Den ”affärsliknande slaktmaskinen” verkar i dag globalt. Marknaden domineras dock inte av nöt eller fläsk, utan av av kycklinglivsindustrin. (Läste du det som ”kycklinglever”?) Mer än 70 % av tillväxten i världens köttproduktion kommer från industrikyckling. Efter Kina, Brasilien och USA är de största producenterna: EU, Indien, Thailand, Mexiko, Ryssland och Turkiet.
Kycklingindustrins imperialistiska agerande liknar totalitära staters. De fem största företagen utgör tillsammans 45 % av världsmarknaden, förra året dödade de drygt 9 miljarder gödkycklingar. Under de kommande åren kommer världen att producera mellan 130 och 180 miljoner ton kycklingkött.
Kycklingens marknadsmässiga framgång beror på dess användning i snabbmatskedjor, att det framställs som ett hälsosamt proteinrikt alternativ till rött kött, kycklingreceptens mångsidighet, och utvecklingsländernas stigande köpkraft. Stater subventionerar industrin med offentliga pengar. Enorma mängder kycklingar kan hållas i små utrymmen, de växer fort, och det är nästan omöjligt att hålla koll på enskilda kycklingars skador, mutationer och sjukdomar. Ansvaret för avfallsprodukter och risken för epidemier bärs av allmänheten.
Alla element av uppfödning, transport och slakt är plågsamma för en kyckling. Innan slakttillfället blir de intryckta i små bås. När de når slakthuset, tas de ut, vänds upp och ner, och binds. Deras huvuden släpas genom elektriska bad för att förlama dem innan de, till slut, får halsarna avskurna. Elementet med elektricitet påverkar varje kyckling olika, för vissa fungerar den avdomnade effekten, för andra kycklingar kan den vara för svag och för vissa för stark. Några kycklingar halshuggs medan de är vid medvetande.
Det är happy meals från djurhelvetet till din familj och dina vänner.
Chicken nuggets är, som en snabbmatskedja marknadsför, ”det ideala snacket att ta med dig var du än går och när du känner dig hungrig”. ”Små bitar du kan njuta av ensam eller med vänner, eller som en del av en Happy Meal”. Barn och unga älskar färdig skräpmat producerad i elektrifierade bad. Det är happy meals från djurhelvetet till din familj och dina vänner.
Det totala antalet lantbruksdjur, som kor, grisar och höns, kan verka litet i förhållande till hela djurriket som inkluderar alla ryggradsdjur, insekter, maskar, kräftdjur, nässeldjur och så vidare. Men räknar man bara däggdjur och fåglar ser proportionerna annorlunda ut. I en sån uppskattning utgör lantbruksdjur 60 procent av däggdjuren, människor 36 procent och vilda djur endast 4 procent. Ungefär 70 procent av alla fåglar är lantbruksdjur, medan bara 30 procent är vilda. Antalet djur som föds upp som boskap av människor är många gånger större än antalet vilda däggdjur och fåglar. För miljarder av fiskar visar vi ingen barmhärtighet oavsett om de är vilda eller odlade. Djurens lidande har blivit multiplicerat med en ofattbar hög faktor under 1900-talet.
Två tusen år av framsteg: Vi är alla romanska familjeöverhuvuden
2009 publicerade Jonathan Safran Foer sin bok “Äta djur”, en redogörelse av hans journalistiska resa i det mörker som utgör den nordamerikanska kött- och fiskeindustrin. Han ville skriva biografiskt. Boken börjar minnen av hans mormor/farmors matlagning: “Hennes kyckling och morötter är förmodligen det bästa jag någonsin ätit”. Det var när han fick reda på att han skulle bli pappa som tanken på boken väcktes. Vad ska mitt barn äta?
Varför skulle en ansvarsfull far inte oroa sig för att äta djur? En bekant till mig, som uppskattar Safran Foers noveller, vägrade att läsa boken. Han sa att det var för att det inte var fiktion. Han var dessutom rädd för att bli vegetarian. Denna bekanta har en son som äter vad som än serveras. Fred på tallriken!
Jag har själv inga barn. Jag kan vara likgiltig inför framtiden. Jag lämnar inget efter mig till någon. Under de statistiskt cirka trettio år jag har kvar att leva så kommer jag att se den globala kycklingproduktionen öka till 180 miljoner ton, samtidigt som den globala temperaturen kommer stiga med mer än två grader celsius. Fram till dess kommer det fortfarande att vara möjligt att leva bekvämt i Europa. Pappor kommer att fortsätta döda djur, och med det sina barns framtid och i slutändan barnen själva. Allt av rädsla för att tvingas bli vegetarianer.
Romansk lag gav familjefadern, pater familias, rätten att avgöra frågan om liv och död (ius vitae necisque) för varje medlem av sitt hushåll. Fru, barn, anställda, slavar och djur. Han kunde bestämma om de skulle dödas, om de skulle bli utstötta, övergivna, sålda, köpta, bortgifta eller skilda. I dag är kanske det som chockar oss mest rätten att bestämma över liv och död för sina barn, trots att det finns mycket få bevis på att denna rätt användes. Det anses allmänt ha varit en arkaisk lag från Roms tidiga dagar som förblev latent i århundraden. Nyare tolkningar ser dock lagen som ett uttryck för härskarens makt över sina undersåtar.
På 400-talet, med influenser från kristendomen, avskaffades den. Slaveriet försvann dock inte förrän långt senare i samband med upplysningen och framväxten av det moderna liberala samhället. Arbetare, hushållerskor, kvinnor och barn fick steg för steg ökade friheter och rättigheter från sina manliga fäder, husbönder och förmyndare. Trots att det då förekom kritik mot framstegstanken så är det obestridligt att det har gjorts, och fortfarande kan göras, stora framsteg mot större frihet och mindre våld.
’Stackars hundar! De vill behandla er som människor!’
Denna optimistiska historiesyn är emellertid en upptäckt (eller om du föredrar) en uppfinning från 1700- och 1800-talen. Optimistiska historiefilosofer likt Hegel såg (den europeiska) historiens gång som en utveckling mot, och en realisering av, politisk frihet. Enligt Hegel blev denna frihet till fullo realiserad i civilrätten och den borgerliga staten, där familjen och marknaden utgjorde samhällets produktiva centrum. Det innebar inte att kampen för frihet och erkännande var avslutad, utan att dess positiva lösning hade fått sin form i just den borgerliga staten. Marx menade dock att Hegel inte hade gått tillräckligt långt – att hans filosofi präglades av alltför mycket religiös förhärligande av exploatering och alltför lite verklig politisk frigörelse.
Det borgerliga samhället var, enligt Marx, inte en vägledande modell för lösningen på sociala konflikter, utan det sista stadiet av träldom. Det som verkligen behövdes var en universell kritik av religionen och alla av dess förskönade sekulära tillflyktsorter: civilrätten den borgerliga staten och den borgerliga familjen. 1844 skrev Marx i inledningen på sin bok Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin att ”religionskritiken slutar med lärdomen att människan är det högsta väsendet för mänskligheten, och är således det kategoriska imperativet att störta alla förhållanden där människan är ett förnedrat, förslavat, övergivet, föraktligt väsen med – förhållanden som inte kan beskrivas bättre än genom den franske mannens utrop när man planerade att införa en hundskatt: ’Stackars hundar! De vill behandla er som människor!’.
Insikten om att mänskligheten har blivit sitt eget ideal kommer att markera slutet på ”kritiken av tårarnas dal”. Det värsta en människa kan uppleva innan alla ofria förhållanden har störtats är ett liv som hund. Det är detta antagande som förvandlar den franske mannens utrop till ett bittert skämt. Människor ska inte behandlas som hundar, och hundar ska inte behandlas som människor. När människan blivit sitt eget högsta väsen, kan vi leva våra mänskliga liv och låta djuren vara där de hör hemma – där de kan blöda för oss utan uppehåll.
För djuren spelar det ingen roll om vi betraktar världshistorien genom Roms, kristendomens, Hegels, den liberala rättsstatens eller marxismens lins. Vår rätt över deras liv och död förblir densamma. Vi kan låta dem leva, köpa dem, stänga in dem, avla dem, utrota dem, förgifta dem och slakta dem. Detta gäller alla tänkbara djur, vilka vi har delat in i kategorier i syfte att kunna fatta beslut om liv och död: offerdjur, lantbruksdjur, sällskapsdjur, assistansdjur, vilda djur, jaktdjur, försöksdjur, cirkusdjur, djurparksdjur, terapidjur, arbetande djur, nyttodjur, skadedjur, produktionsenheter, köttkällor, mjölkproducenter, pälsbärare, överskottsdjur och så vidare. Varje djur har sin plats i systemet för våra specifika behov. Även människor som genom sin livsstil tar avstånd från makten över liv och död tillhör de samhällen som garanterar denna makt.
Så vitt jag vet har det aldrig funnits något samhälle eller kultur som inte grundar sig på detta våld, som i slutändan alltid är dödligt (eftersom det skapar liv enbart för att kunna ta det). När det gäller djur är vi alla, utan undantag, en romersk pater familias – juridiskt och symboliskt – med obegränsad makt över liv och död.
Över 100 nationella djurskyddslagar: krig mot djuren!
Kanske framstår allt detta som för pessimistiskt. Har det inte skett en rad positiva framsteg? Djurskyddslagstiftning? Engagerade unga människor? Växande miljömedvetenhet? En explosion av djurvänliga produkter? Jag ser föga skäl till optimism. Optimism är den känsla som präglar ett konsumtionssamhälle med en mage där dess bultande hjärta borde vara.
Schopenhauer – motgiftet mot tröttsamma optimismen – såg ingen ny gryning i historien, utan samma gamla väv av våld, smärta, lidande, rädsla, ensamhet, hunger, sjukdom, krig, leda, död och mörker. Han förnekade att historiens grymheter kunde kompenseras genom en bättre framtid; han ansåg att det är vårdslöst att, genom marginella förbättringar, förblinda sig själv för våldets och skräckens verklighet; och han vägrade att bortse från djurens öde – djur som utsätts för våld, lidande, rädsla, hunger, leda och otaliga former av död, lika mycket som vi, om inte mer.
Men om den moderna lagstiftningen förhöll sig neutral till våldet som vi utövar på djuren så försvinner också skillnaderna mellan optimism och pessimism. För Hegel och Marx så tillhör inte djuren den medvetandegrad som behövs för rationalitet eller frihet, eftersom de varken är rationella eller fria. Istället är de fullt ut en del av naturen, och representerar där en resurs som används av människorna. Människorna sällskapar över ett påsklamm eller ett happy meal, för Schopenhauer var djurens lidande ett sorgligt men naturligt faktum eftersom livet i sig är lidande.
Thomas Hobbes träffande beskrivning av människolivet i naturtillståndet kan appliceras på livet för miljontals grisar och kycklingar: “Evig skräck och fara för en våldsam död, och livet är ensamt, fattigt, äckligt, brutalt och kort.”
Båda sidor är därför överens – våld och lidande är en del av djurens existens. Vad som händer djur är en konsekvens av deras naturliga tillstånd. Det enda onaturliga skulle vara att höja djurens status till att mer likna människans. Alla försök att stänga detta gap skulle upplevas som både excentriskt och tabubelagt. Distans, fiendskap och krig är naturligt, normalt och nödvändigt.
Thomas Hobbes träffande beskrivning av människolivet i naturtillståndet kan appliceras på livet för miljontals grisar och kycklingar: “Evig skräck och fara för en våldsam död, och livet är ensamt, fattigt, äckligt, brutalt och kort.” Hur långt du än tror att mänskligheten kommit sen detta brutala tillstånd, så är vi fortfarande i krig med djuren. Kriget är organiserat och gemensamt, med systematiskt mekaniskt våld som är designat för att göra dem både försvarslösa och tvinga dem att lyda vår vilja.
Men har inte de flesta länder i dag djurskyddslagar? Och reglerar inte sådana lagar vår relation till djuren och skyddar dem från vår absoluta makt? Vid ”World Conference on Farm Animal Welfare” 2017 sa Kinas vice jordbruksminister, Yu Kangzhen, att det var ”den historiska plikten för människor inom boskapssektorn att främja djurvälfärd i takt med den socioekonomiska utvecklingen”. Detta var ett osminkat uttryck för djurskyddslagstiftningens grund: att djuren ska skyddas för att säkra vår ekonomiska och sociala kontroll över dem. Precis som en romersk pater familias tillåts vi genom dessa lagar att hålla djur vid liv, köpa dem, avla på dem – och döda dem. Sådan lagstiftning är ett instrument för djurbruk, en lagstiftning om användning av djur, som garanterar oss total makt över liv och död och därmed upprätthåller kriget mot djuren.
Vi för krig mot djuren, och vårt djurskyddsrättsliga ramverk återspeglar detta faktum. Det finns faktiskt paralleller mellan djurskyddslagstiftning och internationell humanitär rätt. Den djärva analogi mellan “välfärd och “krigföring”, som gjorts av juristen Saskia Stucki har, avslöjar trots de tydliga skillnaderna mellan de två rättssystemen strukturella och funktionella likheter. Båda systemen syftar till att reglera och humanisera utövandet av våld; båda försöker organisera det omfattande kollektiva bruket av våld snarare än att avskaffa det; båda strävar efter en paradoxal humanisering av det omänskliga; och målet för båda är att förhindra ”onödigt lidande”, vilket i sig antyder att det finns ett ”nödvändigt lidande”. Det kan innefatta skador och dödsfall orsakade av klusterbomber i krig, eller den ångest som orsakas av kvävning och elchocker inför slakt.
Grymheten är systematiskt inbyggd i djuravel, djurhållning och slakt.
Lidande i krig måste accepteras för att uppnå ett militärt mål. Lidandet inom djurens exploatering är bredare och mer diffust, eftersom det omfattar i stort sett alla de praktiker vi på något sätt betraktar som nödvändiga för ekonomiska, sportsliga eller vetenskapliga syften. Det är endast det överdrivna lidandet som måste förhindras – vare sig det handlar om krigsbrott mot människor eller grymhet mot djur.
Men grymheten är systematiskt inbyggd i djuravel, djurhållning och slakt. Överbelastade hönsben kommer förr eller senare att brytas, tuppkycklingar måste på något sätt göras av med, överblivna laboratoriedjur måste dödas, och grisar måste bedövas på ett kostnadseffektivt sätt. Personer som begår enskilda grymma handlingar mot djur blir ibland milt bestraffade, medan de som begår sådana handlingar i stor skala förblir ostraffade – och får till och med statliga subventioner. Till skillnad från krigföring är det rättsligt sanktionerade våldet mot djur inte undantaget utan en ständig, kollektiv normalitet. Det är normalitet inom medicinsk forskning, jordbruk, slakterier, menyer, frysar och kök. Fred på tallrikarna! Krig mot djuren!
Fyrtiotusen år av tribalism: En hård och obarmhärtig natur
Det kollektiva och institutionaliserade våld människor utövar mot andra människor i krig är långt mer reglerat än det våld som riktas mot djur. Det beror på att vårt förhållande till djuren fortfarande är ett krigsliknande naturtillstånd. Enligt den rådande ideologin är det naturligt att människor föder upp, utnyttjar och dödar djur. Trots att den överväldigande majoriteten av dessa djur är specifikt framavlade, manipulerade och massproducerade av oss i syfte att maximera ekonomisk vinst, tenderar vi att uppfatta denna våldsrelation som något naturligt. Denna perversion – vilket det faktiskt är – bottnar i vår vilja att se vårt förhållande till djur som naturligt. Våra magar vill att det ska vara så. Därför framstår det som helt rimligt att djurens öde på den globaliserade marknaden är hårt och obarmhärtigt.
Oavsett vilka högteknologiska vapen eller uppfinnelserika dödsmaskiner vi använder mot djuren, betraktas det ändå som skäligt – och därför klamrar vi oss fast med näbbar och klor vid föreställningen av en skoningslös natur. Personer som försvarar djur anklagas rutinmässigt för att ha en romantiserad syn på naturen som fredlig. Denna anklagelse är i regel felaktig och syftar framförallt till att framhäva anklagarens egen natursyn som realistisk (den är despotisk, brutal, obarmhärtig och inte lämpad för veklingar). Vi ser naturen så som det passar oss – eller så som vi själva har format den: hård och obönhörlig, ett tillstånd där det enskilda livet inte har något värde.
I ljuset av de negativa konsekvenser som djurhållningen får också på vilda djur, miljön, klimatet, hälsa och matsäkerheten, är den enda logiska slutsatsen att vårt beteende är en global allvarlig desillusionering. En desillusionering som är så gammal att den sitter riktigt djupt, ja som om det vore biologiskt. Enligt pleistocen-hypotesen utrotades megafauna på alla kontinenter utom Afrika av människor när de spred sig över världen. På sätt och vis är detta krig mot djur en del av vårt arv.
Vår kollektiva tro på att människans intressen alltid trumfar djurens intressen är universell, inflytelserik och ogenomtränglig.
Krig livnär sig på en blandning av rädsla, girighet och gruppmentalitet. Evolutionen började med en rädsla för djur, som rovdjur och sjukdomsbärare. Nu är rädslan ersatt av girighet. Samtidigt har gruppmentaliteten förblivit densamma. Vår kollektiva tro på att människans intressen alltid trumfar djurens intressen är universell, inflytelserik och ogenomtränglig. Det hör förmodligen hemma i tribalism, och vår inneboende tendens att föredra medlemmar av den egna gruppen framför utomstående.
Självklart så har mänskligheten kommit en bit från tribalismen, framsteg har gjorts från destruktiva och oförlåtliga övertramp såsom nationalism, religiöst hat, rasism och sexism. Dessa företeelser möter vi genom att se människor som människor. Men detta humanistiska perspektiv förstärker vårt konstanta krig mot djuren, en speciesism. Det här är en person. Det där är ett djur. Punkt. Vi kan peka på det moraliska felslutet i nationalism, rasism eller sexism av exakt samma anledning som vi krigar mot djur. Kriget mot djuren har nått en ny, aldrig tidigare skådad nivå, och det kommer förmodligen bara bli värre. Marx tycks ha haft rätt: Människan är människans högsta ideal. Det bästa vi kan förvänta oss, eller?
För de lyckliga få
Givet tribalismens djupa rötter, vår ekonomiska girighet, vår moral och våra vardagliga beteenden, och hur mänsklighetens krig mot djur omsluter och ingår i varenda en av dessa företeelser, är det mycket osannolikt att utbildning, reformer eller alternativa system skulle kunna leda till förbättring. Vi kan givetvis sluta äta kött. Men det hade varit lättare för en kamel att passera ett nålsöga. De demokratiska partierna i de demokratiska staterna skulle kunna vakna upp och förbjuda konsumtion och handel med kött, men det hade antagligen fått folk att vända sig till fascism och andra köttevangelister. Kriget mot djuren kommer att fortsätta, våra hjärtan krympa, och våra magar växa.
Naturligtvis kommer det alltid finnas skäl och förklaringar för denna oundvikliga process. Vår tendens att rationalisera våra beteenden är en del av mänskligheten. De flesta kommer inte tro att vegetarianism skulle frigöra stora landarealer och andra resurser, eller öka utbudet och variationen av den vegetariska mat som finns idag. Sunt förnuft, förvrängt av åratal av krig mot djur, har förstört möjligheten att se sådana samband. Ibland kommer vi kanske vidta någon liten åtgärd, som att begränsa antalet spenar i grisuppfödningen till 24, ge kycklingar lite mer utrymme, dunka varandra på ryggen för att vi äter en grönsak per dag, eller hylla en start-up som serverar vegansk carpaccio på en takbar i en dynamisk hamnstad.
Djurens sits kommer bara att förbättras om människan antingen går igenom en artificiell bio-hackingprocess, eller om vi försvinner helt och hållet. I boken Unfit for the Future (2012), försvarar Ingmar Persson och Julian Savulescu idén om bio-hacking. I Dog’s World (2001) så föreställer sig Jessica Pierce och Marc Bekoff en framtid för hundar i en värld utan människor och kommer till slutsatsen att de, efter en smärtsam övergångsperiod, skulle leva välmående liv. Det är bara ett tankeexperiment. I ett samtal jag hade med en biolog nämnde han att han skulle vilja utrota malaria genom att skicka ut genetiskt modifierade myggor i det vilda. Han försvarade det med att det är vår skyldighet att utrota skadliga arter. Jag frågade honom om den principen gäller i samtliga fall, varpå han tvekade och svarade nekande.
Givet vår destruktiva karaktär, som demonstreras av under 1900-talet i form av krig, massförstörelse, folkmord och utnyttjandet av djur, borde vi åtminstone överväga att avstå från att fortplanta oss.
Givet vår destruktiva karaktär, som demonstreras av under 1900-talet i form av krig, massförstörelse, folkmord och utnyttjandet av djur, borde vi åtminstone överväga att avstå från att fortplanta oss. Det är också vad unga inom klimatrörelsen argumenterar för. Jag förstår att alla dessa tre framtidsscenarier framkallar motvilja och avsky. Och med rätta. Vi kan inte begära av folk att de ska underkasta sig, ens på frivillig basis, vad vi rutinmässigt och i stor skala gör, tillåter, stödjer, (men mest ignorerar) i kriget mot djuren. Detta är ytterligare ett bevis på den djupa kollektiva övertygelsen om att våra intressen alltid är viktigare.
Det finns enskilda människor och små grupper som inte vill vara en del av kriget. Men oavsett om de vill eller inte, är de fångar i ett samhälle som baseras på institutionaliserat kollektivt våld i enorm skala. Det finns ingenstans att fly från detta faktum. Ett resultat av denna girighet, i kombination med den globala uppvärmningen – till vilken köttindustrin bidrar substantiellt, dör fisk i överhettade och överfiskade vatten och fåglarna faller döda från himmelen. De enskilda som protesterar blir avfärdade som missionärer, som tillhör någon apart religion som vill införa sin ideologi med totalitära metoder. Självklart är det vad vi vill åstadkomma, men vi kommer aldrig lyckas stoppa de industrialiserade slaktmaskinerna eller de enorma magarna.
I alla stora religioner, buddism, islam, hinduism och kristendomen, så finns det små religiösa eliter som alla behöver underkasta sig vissa dietära restriktioner. Dessa restriktioner har alltid inneburit att avhålla sig från kött. Företrädarna för dessa religioner visste dock att det aldrig skulle gå att tvinga massorna till samma livsstil. Det vore därför idealiskt om veganer kunde få en religiös stämpel, så att alla skolor, statliga institutioner och arbetsgivare skulle tvingas att tillhandahålla veganska arbetskläder, verktyg och material. Och vegansk mat, och allra helst separata bord. Fred till tallriken!
Marcus Wild
Ursprungligen publicerades denna text i Wespennest 185 (2023) (Tyska), översättningen är gjord av Liberal debatt.
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!