I kölvattnet av Rysslands aggressionskrig förs blickarna mot ett eventuellt ukrainskt EU-medlemskap. Men klarar den gemensamma jordbrukspolitiken av att integrera en jordbruksjätte som Ukraina? Och klarar det ukrainska jordbruket av att anpassa sig till den gemensamma jordbrukspolitiken, funderar Magnus Ek, tidigare förbundsordförande för CUF och riksdagsledamot för Centerpartiet.
När de flesta av oss tänker på Ukraina ser vi kanske bilder från det utdragna försvarskriget, på Majdantorget i Kyiv, den breda Dnipro eller det gigantiska Moderlandsmonumentet. Men jag vågar slå vad om att vi alla ser framför oss jordbruksmark. Gigantiska fält av vete, majs eller solrosor som sträcker sig mot horisonten under en blå himmel (kanske med ett ryskt stridsfordon draget av en ukrainsk John Deere i förgrunden). Ukraina är verkligen ett jordbruksland, och har varit det länge. Sedan stäppen på ömse sidor om Dnipro började odlas upp har det varit en kornbod. Ukraina har, i runda slängar, lika mycket jordbruksmark som Tyskland och Frankrike tillsammans. Stora delar är också exceptionellt bördig, med goda förutsättningar för produktion av inte minst vete, råg, majs och solrosor. Det här innebär att Ukraina blivit en jordbruksjätte. Det innebär också att den ukrainska ekonomin är helt beroende av jordbruket – 2021 stod det för 41 procent av exportvärdet, 10,9 procent av bnp och sysselsatte 2,5 miljoner ukrainare. Jämförelsevis stod jordbruket för 1,5 procent av EU:s bnp vid samma tid.
Ukraina är inte bara en mycket mer renodlad jordbruksekonomi än EU, jordbruket har också en helt annan struktur. Det finns ibland en missuppfattning som gör gällande att Ukraina är ett land av fattiga småbrukare. Och visst finns det många småskaliga producenter, de står för den största delen av landets produktion av frukt och grönsaker, mest för inhemsk konsumtion. Men produktionen av spannmål domineras av medelstora producenter som brukar 200–2000 hektar (i min östgötska hembygd skulle vi snarare kalla det storbönder) och ett fåtal verkligt jättelika bolag som kan bruka över 100 000 hektar. För att försöka göra det begripligt kan nämnas att Kernel, som brukar mest mark i Ukraina, brukar 500 000 hektar. Hade bolaget brukat motsvarande areal i Sverige hade man brukat nästan en femtedel av all åkermark i vårt land.
För att försöka göra det begripligt kan nämnas att Kernel, som brukar mest mark i Ukraina, brukar 500 000 hektar. Hade bolaget brukat motsvarande areal i Sverige hade man brukat nästan en femtedel av all åkermark i vårt land.
Anledningen till detta är inte bara de goda förutsättningarna att bedriva spannmålsproduktion i stor skala, utan också Ukrainas historia. Stalins brutala kollektivisering slog sönder gamla strukturer och tvingade ihop bönderna i stora kollektivjordbruk. Efter Sovjetunionens fall privatiserades kollektivjordbruken, och den som då kunde förvärva gammal kollektivt ägd mark har i många fall kunnat köpa eller arrendera mer mark. Under åren som gått sedan 1991 har det också öppnats upp möjligheter för stora bolag att köpa eller arrendera jordbruksmark med hjälp av kapital från utlandet. Det har lett till dagens struktur med små producenter som främst producerar för ett inhemskt behov, samt medelstora företag och ett litet fåtal verkliga jättar som odlar för en hungrig världsmarknad.
Det här är också det som oroar företrädare för europeiska lantbrukarorganisationer. Ukraina är inte bara ett väldigt stort jordbruksland, som potentiellt skulle kunna översvämma den inre marknaden med produkter till priser som många producenter i EU inte kan konkurrera med. Dessutom skulle Ukraina med dagens regler bli en av de största mottagarna av jordbruksstöd, om inte den största, där en stor del skulle gå till jättebolagen. Tyska och franska lantbruksföreträdare har kallat det för en ”katastrof” och ”undergången” för familjejordbruk i EU. Detta bör nog tas med en stor nypa salt, men säger ändå något om utmaningarna med att integrera Ukraina i den gemensamma jordbrukspolitiken. Oron för att oligarker eller stora bolag kan utnyttja systemet är stor och bör tas på allvar, i synnerhet då det redan har skett i andra EU-länder.
Dessutom skulle Ukraina med dagens regler bli en av de största mottagarna av jordbruksstöd, om inte den största, där en stor del skulle gå till jättebolagen.
Å andra sidan är det inte säkert att ett EU-medlemskap bara för med sig fördelar för det ukrainska lantbruket. En anledning till att man kunnat vara så pass konkurrenskraftiga på den internationella marknaden är att man inte behövt förhålla sig till EU:s regelverk, såsom miljöskyddslagstiftning och djurvälfärdsregler. Att anpassa sig till det kommer att vara svårt och kostsamt på både kort och lång sikt.
Samtidigt finns också stora möjligheter med ett ukrainskt lantbruk inom EU. Med Ukraina som medlemsland skulle exempelvis EU producera en tredjedel av världens vete, mer än Ryssland. I en osäker omvärld blir förmågan att producera mat både ett sätt att stärka vår egen säkerhet, och en del av EU:s inflytande globalt. Ett medlemskap skulle också kunna innebära nödvändiga investeringar i förädlingsdelen av den ukrainska jordbruksindustrin. Även om landet är en jätte vad gäller produktion, är det en dvärg när det gäller att förädla det man producerar. Återuppbyggnaden av Ukraina efter kriget är helt beroende av återuppbyggnaden av landets sargade jordbruksproduktion. Investeringar i förstörd infrastruktur och minröjning är en del av återuppbyggnaden, men den skulle också gynnas av de ekonomiska och handelsmässiga fördelarna med den inre marknaden.
Samtidigt finns också stora möjligheter med ett ukrainskt lantbruk inom EU. Med Ukraina som medlemsland skulle exempelvis EU producera en tredjedel av världens vete, mer än Ryssland.
Samtidigt går Ukraina inte med i EU med dagens gemensamma jordbrukspolitik och regelverk. Ukraina kommer att behöva anpassa sig, men även den gemensamma jordbrukspolitiken kan anpassas. Förslag om ett tak för jordbruksstöden, så att de inte går att utnyttja för jättebolagen, är ett exempel på hur man kan minska de upplevda riskerna med ett ukrainskt EU-medlemskap.
Sist och slutligen blir det här en fråga om politisk vilja. Vill man hitta kompromisserna som gör det möjligt för Ukraina att integreras i det europeiska projektet, samtidigt som man värnar lantbruket i EU, då går det. För min del hoppas jag att vi får se den dagen, och det snart.
Magnus Ek
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!