Liberalerna har snart en ny partiledare. Hannes Sjöberg funderar över chanserna att locka väljare och utmaningarna hon behöver hantera. Kan ett oprövat kort lyckas?
Simona Mohamsson ser ut att bli Liberalernas nästa partiledare. Tiden efter Johan Pehrsons oväntade avgång har varit full av rykten. Till en början verkade det som att skolminister Lotta Edholm var den med starkast stöd. Men allt eftersom olika förbund och kommunföreningar nominerade sina kandidater visade det sig att klimatminister Romina Pourmokhtari var frontrunner. Båda ryktades vara ointresserade, och Liberalerna är inte Socialdemokraterna: Ett nej i detta parti är inte någonting taktiskt man säger för att sedan kunna bli vald. Utöver de två har det ryktats om den tidigare kronprinsen Erik Ullenhag, och jämställdhetsminister Nina Larssons namn har stigit upp som ett alternativ på slutet. Karin Karlsbro verkar ha varit sugen och under veckorna har hon gjort ett antal utspel.
Men när röken lägger sig är det Simona Mohamsson som står där med en blomsterkvast i handen. 30-åringen kommer förmodligen att påstås vara oerfaren, men frågan är om det verkligen stämmer. Hon har varit aktiv i Liberalerna i över ett decennium. 2019 förlorade hon som vice ordförande en ordförandestrid i LUF mot tidigare nämnda Romina Pourmokhtari. Hon har varit lokalpolitiskt aktiv i Göteborg och hade nog haft goda chanser att toppa riksdagslistan nästa år. Hon anordnade under några år mängder av LUF-demonstrationer för demokratikämparna i Hong Kong och skrev även en bok där hon intervjuade frihetskämpar på plats. Demonstrationer som gjorde större intryck i Hong Kong än i Sverige.
Utöver det politiska har hon även arbetat för Sida i Jordanien. Internationellt engagemang är långt ifrån en nackdel i Liberalerna. Hon har kort sagt en bred erfarenhet från politiken, trots sin ringa ålder.
Men frågan är vad det är för parti som Mohamsson nu ska lyfta över spärren. Man kan lugnt säga att hon inte har ett utmärkt utgångsläge. Svaga opinionssiffror, mängder av regioner och kommuner där man förra valet åkte ur fullmäktige. I normala fall kan man när man går in i en valrörelse som regeringsparti dra nytta av alla vinster ens ministrar har gjort under mandatperiodens gång. Liberalerna har inte den fördelen. På Tidö slott förhandlade de till sig fem ministerposter, proportionerligt sett väldigt många. Problemet är att förutom att de har kontroll över Utbildningsdepartementet är övriga ministerposter rätt otacksamma ur ett valrörelseperspektiv.
- Arbetsmarknadsminister
Antalet arbetslösa i Sverige är högre än på länge. Trots det lyser de stora arbetsmarknadsreformerna med sin frånvaro. Troligtvis kommer Socialdemokraterna skicka fram Ardalan Shekarabi under nästa års valrörelse för att klaga på regeringens arbetslöshetsmisslyckande. Partiet med Arbetsmarknadsdepartementet kommer att få ta ansvar för det. - Klimatminister
Romina Pourmokhtari hade om möjligt ett ännu värre utgångsläge än arbetsmarknadsministern. Sju av åtta riksdagspartier gick till val på att göra det billigare vid pump, det har också Tidöregeringen gjort. Jag är övertygad om att Pourmokhtari har gjort mycket bra av sitt ämbete utifrån förutsättningarna. Men några som har lyckats bättre är oppositionen. Under snart tre års tid har opinionsbildningen pågått mot klimatministern. Detta trots att både Socialdemokraterna och Centerpartiet hade höjt utsläppen om de hade fått igenom sin politik. Klimatet är inte Tidöregeringens vinnarfråga 2026
- Jämställdhetsminister
Jämställdhetsministern har inte riktigt varit i fokus, varken under Paulina Brandberg eller Nina Larsson. Båda har gjort en hel del, på jämställdhetsområdet men kanske framför allt på arbetslivsområdet. Tyvärr är det enda som fått ordentlig medial spridning en bananfobi. - Utbildningsminister
Att försöka styra universiteten är en mardröm. Även när man försöker att stärka den akademiska friheten får man kritik. Det hjälpte inte att det kom utspel om cancelkultur när Mats Persson hade posten. Jag vet några gamla statsvetarprofessorer som uppskattar att man har tagit itu med etikprövningsnämndens trams. Men fler än så kommer nog inte rösterna att bli för denna regerings högskolepolitik. - Skolminister
Lotta Edholm är, som det ser ut just nu, den enda av Liberalernas ministrar som kan vinna väljare i valet baserat på den gångna mandatperioden. Stora utredningar om både betyg, läroplan och lärarprogrammet har gått i mål, och kommer förmodligen att röstas igenom under mandatperioden. Visst, från skärm till pärm kan kännas som att det har gått över gränsen. Men alla som har jobbat partipolitiskt vet att det är när man själv är trött på sitt budskap som väljarna över huvud taget har börjat märka av det. Jag är övertygad om att fler skolböcker i ryggsäckarna i stället för kopierade stenciler och Ipads kommer att vinna en hel del föräldrars röster. Många av de föreslagna reformerna har till och med fått lärartwitter att jubla unisont, någonting som jag tidigare har trott varit omöjligt.
Liberalerna kommer att behöva vinna väljare på annat än vad de har åstadkommit under mandatperioden. Skolpolitiska vinster till trots har Simona Mohamsson en rejäl uppförsbacke. Men det kunde ha varit värre.
Den 24 juli 2021 publicerade jag en ledartext om Liberalernas dåvarande problem i Hallandsposten. På många sätt var situationen densamma som den är idag. Det var drygt ett år kvar till valet. Liberalerna var parkerade under 2,5 procent i opinionsundersökningarna. Man hade en svag partiledare som inte nådde ut i debatten. Man ägde inte särskilt många sakfrågor. Frågan om att samarbeta med SD var, och är, den fråga som skrämmer bort väljare från att rösta och partimedlemmar från att engagera sig.
Men en sak skiljer sig enormt mellan 2021 och 2025. Då var Liberalerna ett splittrat parti. Det fanns minst två falanger, där båda tyckte att allt var den andra falangens fel. Partiledaren hade givit i stort sett samtliga maktpositioner i partiet till folk från hennes egen falang. Stämningen var katastrofalt dålig, jag tror inte folk utifrån förstår hur illa det var. Tidigare partiledare lämnade partiet. Andra röstade på Centerpartiet offentligt.
Johan Pehrson må ha mumlat i vissa debatter, ätit någon korv för mycket och låtit partiet sjunka ned till 2,5 procent i opinionen igen. Men han läkte partiet.
Så ser inte läget ut idag. Under mina åtta år som aktiv i detta parti har L aldrig mått så bra som i dag, möjligtvis undantaget sommaren 2022. Johan Pehrson må ha mumlat i vissa debatter, ätit någon korv för mycket och låtit partiet sjunka ned till 2,5 procent i opinionen igen. Men han läkte partiet. Bordet är slarvigt dukat för Mohamsson, och en del ingredienser saknas. Men det är Pehrson som ansvarat för att det finns ett bord överhuvudtaget.
Simona Mohamsons första prioritet måste vara att få upp opinionssiffrorna till en nivå där Liberalerna inte längre behöver oroa sig för stödröster. Man måste kunna fatta sina egna beslut. Skapa en agenda att lyfta med. Ta avstamp i Selmaprojektet som partiet tagit fram senaste året, men våga ta ut svängarna. Släpp den folkpartistiska förlorarmentaliteten där man ska vara glad för att få vara med. Hitta självförtroendet att gå in i debatten väl medveten om att du har politik som folk kommer att tycka är den bästa.
Framförallt är Simona Mohamsson en utmärkt debattör. Hon är intelligent och varm. Hon har en förmåga att nå fram till personer, både i Göteborg och i Hong Kong.
Folkpartiet Liberalerna ska inte vara ett parti som behöver stödröster för att överleva. Liberalerna ska sätta agendan. Jag tror Simona Mohamsson är ett utmärkt val för att maximera partiets chanser att ta sig in i Riksdagen 2026.
Det kanske går åt skogen, men då har man åtminstone försökt.
Hannes Sjöberg
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!