I debatterna mellan påvedömet i Rom och boktryckarna i Venedig trädde ett protoliberalt språkbruk fram, skriver bokhistorikern Andrea Ottone, som skildrar hur påvens tryckprivilegier utformades efter kyrkomötet i Trento på 1500-talet.
Tryckpressen bidrog till att skapa en ny offentlighet. Men även om de första trycken vidgade det politiska samtalet gav absolutismen inte mycket utrymme för allmän opinion, och mycket få engagerade sig politiskt.
Vill man förstå kopplingen mellan kulturpolitik och bokmarknad är de första trycken dock utomordentliga. Det rör sig om böcker med tryckprivilegier, oftast märkta cum privilegio (’med privilegium’) på titelbladet eller genom en deklaration i bokens början. Med privilegierna gav makten via den tryckta boken stöd till vissa idéer. De privilegierade boktryckarna fick en monopolistisk marknadsposition som gjorde utgåvorna kommersiellt lönsamma, vilket i sin tur blev en motor för nya tryckprojekt. Privilegierna skyddade dyrbara, innovativa tryck från piratkopior som såldes till lägre priser, och utgjorde reklam för staten som i verket kunde prisa boktryckaren och författaren.
Privilegierna fick man ansöka om, vilket förutsatte starka politiska och institutionella nätverk. De var i regel tidsbegränsade, eftersom monopolet var värt en förmögenhet för de som åtnjöt det och till stor ekonomisk skada för alla andra. Statsmakten kunde dessutom bara upprätthålla dem inom sin jurisdiktion. Eftersom påvens status erkändes i alla katolska stift kunde han dock utfärda transnationella privilegier och se till att de efterlevdes genom hot om bannlysning. Universella tryckprivilegier hade stor disruptiv påverkan på marknaden, och utfärdades därför bara under vissa omständigheter. En sådan omständighet var reformationen av katolska riter som följde på det tridentinska kyrkomötet (1545–1563), och som innebar en stor omarbetning av en rad kyrkliga texter.
Tack vare tryckpressens proto-industriella produktionssätt kunde den sprida standardiserade texter till alla stift över den katolska kristenheten. Men om man inte noggrant övervakade boktryckarna kunde de bli tämligen kreativa i sina textval – de tryckta böckerna var helt enkelt fulla av fel. Den ökänt stränga post-tridentinska kyrkan hade svårt att acceptera att heliga ord kunde förvrängas av dumma tyrckfelsnissar. Därför fastställdes protokoll vars efterlevnad den påvliga auktoritetens muskler tillsåg: De första utgåvorna av de omarbetade liturgierna skulle tryckas i Rom, noggrant övervakade av påvedömet. För att säkra tillräcklig estetisk kvalitet och filologisk exakthet skapades en felfri masterkopia för de lokala tryckeriernas framtida tryck. Det var dock mycket dyrt att trycka utifrån masterkopian, så för att få tryckerier i Rom att göra detta utfärdade Vatikanen universella privilegier på tio år för de som fått uppgiften.
Den ökänt stränga post-tridentinska kyrkan hade svårt att acceptera att heliga ord kunde förvrängas av dumma tyrckfelsnissar.
Att erhålla privilegiet var att vinna jackpot i tidigmoderna trycktermer, eftersom alla katolska präster behövde dem. Detta skapade spänningar mellan de få ”privilegierade” och de många som utestängdes från en lukrativ bransch i flera år. Särskilt upprörda var man i Venedig, vars blomstrande tryckerier suktade efter att tjäna prästerskapet. Men påven utfärdade bara privilegier till tryckerier i Rom. Från Vatikanens perspektiv var det nödvändigt att kvalitetskontrollen upprätthölls av de romerska myndigheterna. För Venedig framstod detta i stället som ett listigt sätt för Heliga stolen att främja en lokal industri på deras bekostnad.
Under sent 1500-tal var debatten mellan Venedigs tryckerier och påvedömet intensiv. På grund av tryckindustrins betydelse för den venetianska republikens välfärd var stadens senat ivrig att stödja tryckerierna visavi de påträngande påvliga privilegierna. Venedigs patricier såg privilegierna som ett hot mot den lokala industrin och därmed mot republikens välfärd. Privilegiernas universella tillämpbarhet sågs dessutom som ett hot mot republikens politiska oberoende, vilket gav senaten skäl att ansluta sig till boktryckarnas lobbyverksamhet. Venedigs diplomater vidhöll det orimliga i att påvedömet, med kvalitetskontroll som svepskäl, införde rättsregler som utländska stater såsom Venedig de facto var tvungna att inkorporera i sina egna.
I debatten som uppstod kan man skönja framväxten av koncept som ekonomisk frihet och politiskt oberoende, koncept som Venedigs patricier och köpmän laborerade med inom det politiska ramverket för det annars illiberala samhället under ancien regime. De protoliberala koncepten var mestadels instrumentella, föranledda av politisk opportunism. Men med språket man utvecklade följde en nyansering av moderniteten.
Hösten 1596 tog Venedigs boktryckarskrå till pennan för att uttrycka sitt missnöje över Vatikanens protokoll:
Man har lagt märke till att utfärdandet av privilegium till enskilda individer och praktiken att erbjuda dem andliga vapen [dvs. bannlysning] för att tjäna sina kommersiella intressen medför negativa konsekvenser, i synnerhet när det kommer till kyrkliga böcker, som [präster] behöver och tvingas köpa. De som erhåller sådana privilegier sätter ockerpriser möjliggjorda genom deras monopolställning. Detta skulle inte ske om vår Helighet [påven] lät alla trycka och sälja dessa böcker i stället. Då skulle tryckare i hela Italien, Frankrike, Spanien och andra platser kunna tävla med varandra om att producera de bästa produkterna, sålda till rimliga priser så att alla hade lättare att köpa dem.
Ur Censura, commercio e privilegi librari a Roma (1596).
Med tidens språkbruk hette ”konkurrens” ”tävling”. Men vad de venetianska tryckerierna såg framför sig resonerar med Adam Smiths osynliga hand, att reglera kvalitet och pris i ett rum där statlig kontroll skulle avstå från att intervenera.
Andrea Ottone
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!
Det här arbetet har finansierats genom ett bidrag från Europeiska forskningsrådet (ERC) inom ramen för projektet BE4COPY (101042034), med medel från Europeiska unionen. De åsikter och slutsatser som uttrycks är enbart författarens och speglar inte nödvändigtvis Europeiska unionens eller Europeiska forskningsrådets genomförandeorgans ståndpunkter. Varken Europeiska unionen eller den ansvariga bidragsmyndigheten kan hållas ansvariga för innehållet.