Vi känner oss svikna av våra politiska vänner, skriver Studentföreningen Verdandis ordförande Gustaf Lindskog. Men det är svårt att klandra dem. Vi uppskattade deras uppfattningar just för att de tyckte annorlunda. Men nu är det något som skaver.
Vi litade på att våra liberala vänner skulle stå upp för alla människors frihet, även för de som tjänar mindre eller de som kontrolleras av polis utan uppenbara skäl. Vi litade på att våra socialdemokratiska vänner skulle värna den missgynnades bästa, utan att tappa bort sig i triangulering och opinionsundersökningar. Vi hoppades på tydliga ställningstaganden och en stark opposition befriad från symbolpolitik.
Att debattera politik gick bra när vi alla satt och bråkade om energislag, kulturkanon och skola. Nu, när vi bråkar om vad det är att vara människa, är det svårare. När socialdemokrater sätter politisk taktik före människan, liberaler friheten hos några över friheten hos många, har vi slutat förenas i människovärdet. Men denna grundvärdering – människovärdet – är en förutsättning för att våra respektive ideologier ska falla väl ut.
Medan det är fullt möjligt att byta bort en sakfråga mot en annan i en budgetproposition, en potentiell ministerpost mot parlamentariskt stöd, går inte ideologi att kompromissa bort. Vilka kompromisser är värda att göra? Frågan besvaras inte av förhandlade procentenheter eller partikulturella förändringar, utan av grundvärderingar.
Frihetens värde hänger på att det finns ett värde i att vara just människa.
En stabil grund gör ideologier pålitliga genom politiska trender. För liberalt sinnade är grundvärderingen individens frihet. Utan människan ingen marknad, utan människan ingen stat. Det är därför liberaler kämpar för konkurrens, mot monopol: en falsk marknad kuvar människan. Eller mot autokratier som glömt bort att statens legitimitet ges av människorna. Det här skyddet av människan är ett humanistiskt skydd. Frihetens värde hänger på att det finns ett värde i att vara just människa.
Humanister håller människovärdet högt, oavsett om de är liberaler eller socialdemokrater. Att skydda varje människas mänsklighet är den humanistiska hållningen. Det räcker inte med att det finns en fri marknad, människan behöver också vara fri på den. Övertygelsen om självförbättring och möjlighetens potential är humanistisk. Det gör att varken repressiv kriminalpolitik eller skademinimerande social ingenjörskonst är kompatibel med humanismen. Tron på att varje människa kan, och bekräftelsen av att varje människa vill, är humanism.
Humanism kan läsas olika. Vissa humanister (utifrån ekonomiskt liberala ideal) vurmar för den fria marknaden, andra håller människan högt men betonar hennes sammanhang och trygghet över friheten.
Visst är det jobbigt när alla inte håller med varandra, men osämja är en resurs. När ens humanistiska vänner på andra sidan blockgränsen går med på ohumanistiska förslag behöver de påminnas om det.
När ens vänner hamnar fel behöver grundvärderingarna tas fram. Sifferbråk rör inte argumentens kärna, det gör däremot välvilliga frågor med humanistisk botten: ”Blir människan verkligen friare av telefonförbud?” eller ”hjälper ett högre lönegolv för arbetskraft verkligen det gemensamma?”
Jag menar inte att sossar och liberaler omedvetet håller med varandra. Men de spelar efter samma grundregler. Det ena laget kan ta övertaget för stunden, men reglerna för spelet handlar om att skydda människovärdet. Det kan de tävlande vara överens om.
I det ingår att fortsätta bråka om energislag, kulturkanon och skolan. Eller att vara förstående när ens vän försvinner iväg i ett sakpolitiskt eller taktiskt dunkel.
Om vi kan prata om våra respektive tillkortakommanden blir det lättare att återfinna humanismen, och kalibrera ideologin efter den.
Däremot ligger det på oss själva att vara självkritiska, för det går att kompromissa med mycket, men inte med människovärdet. Men ens egna brister syns bäst utifrån. Om vi kan prata om våra respektive tillkortakommanden blir det lättare att återfinna humanismen, och kalibrera ideologin efter den.
När vi inte längre har humanistiska värderingar att luta oss mot tappar vi lätt bort våra andra värderingar i farten. För att slå vakt om humanismen behöver varje humanist vårda sina oväntade vänskaper, det kan vara lika svårt som kontraintuitivt, men det är värt det!
Gustaf Lindskog, f.d. ordförande för Studentföreningen Verdandi
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!