Parisoperans Rigoletto visar att vissa känslor är eviga

En sorglig fader-dotter-relation som får plats att blomma ut i Paris. Gustaf Lindskog tycker att parisoperan prioriterar rätt i Rigoletto.

När Parisoperan nu på nytt sätter upp Rigoletto följs huvudpersonen av en åldrad version av sig själv. Den äldre Rigoletto agerar Dorian Grays porträtt när han skrattar åt den unges missöden, gråter åt hans spralliga fasad och blottar den själsdjupa smärta han kommer att känna efter att ha bidragit till sin dotters död.

Föräldraskapsrelationen, liksom den gamle Rigolettos ånger och den kåta hertigens fåfänga, tränger ut andra teman från scenen. Mindre vikt läggs vid magin ur Piaves libretto – förbannelsen som faller över Rigoletto syns på textremsan, men inte i övrigt på scenen. Det är för väl. Bortprioriteringen ger möjlighet att fokusera på fader-dotter-relationen mellan Rigoletto och Gilda, som speglas i de hjärtgripande duetterna mellan operasångarna Roman Burdenko och Rosa Feola. Musikens förmåga att spegla och frammana känslor förstummar när dessa världsklassförmågor får dela scen.

När En midsommarnattsdröm presenterades på Stockholms Stadsteater tidigare i år hängde bara  en gardin bakom skådespelarna – inga försök till originaldekor syntes till. Scenarbetet och regin gjorde Shakespeares komedi komisk i en helt annan tid än då den skrevs. Med samma grepp får Rigolettos förbannelse sitta i passagerarsätet under Parisoperans uppsättning. Förbannelsen och magin runt den är central för librettot, men är ett irrbloss när föräldraskap, kärlek och sorg kan väcka lidelse i en tidlös berättelse.

Festerna tysta, dekoren något tarvlig.

Franska nationaloperan tonar ner de storsvulstiga delarna av Rigoletto. Festerna tysta, dekoren något tarvlig. Istället lyfts varje karaktärs smärtor och glädjeämnen fram. Känslorna är lika kraftiga nu som någonsin.

Gustaf Lindskog

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!